ON CHESIL BEACH

Jag har haft chans att se den här filmen otaliga gånger på bio, förhandsvisningar och vanliga visningar men samma visa varje gång. Jag valde bort den. Jag såg något annat istället. Jag fick inga bra vibbar av den, den kändes bara beige på något sätt. Men nu, nu när den finns att se på C More klickade jag på play på vinst och förlust, det går ju att stänga av, 25-minutersregeln gäller alltid.

110 minuter senare var filmen slut. Det gick alldeles jättefint att se den, inga problem alls. Det är en ynnest att se Saoirse Ronan på film alldeles oavsett vilken roll hon spelar och att hon kommer bli hennes generation Meryl Streep känns så givet. Billy Howle i den manliga huvudrollen håller inte riktigt samma nivå men då får å andra sidan Saoirse skina desto mer.

Filmen börjar med att nygifta Florence och Edward går över en stenig strand. Dom är på väg till hotellet där dom ska tillbringa sin bröllopsnatt. Det står snart klart att den fyrkantiga överklassflickan Florence och den lite mer frigjorda och ”vanliga” Edward kommer ha en del att jobba med för att få detta äktenskap att funka. Sånt dom kanske inte tänkt på innan eller trott bara ”skulle ge sig”. Som synen på sexualitet till exempel – och sociala koder.

Filmen är baserad på Ian McEwans roman med samma namn och denne brittiska författare är rätt känd när det kommer till filmatiserat skrivet material. Hans romaner Atonement (Försoning) och The Children Act (Domaren) har filmats och han har även skrivit manuset till Ondskans ansikte (från 1993, ja precis, den med Macauley Culkin).

On Chesil Beach är en fin film. Sevärd. Har du C More så ge den en chans.

LADY BIRD

Vi är i Sacramento, Kalifornien. Det är 2002. Christine (Saoirse Ronan) vill inte kallas Christine längre, hon heter Lady Bird. Hon är 17 år och bestämd som satan, vet precis vad hon vill och går i klinch med sin mamma Marion (Laurie Metcalf) tusen gånger om dagen. Pappan (Tracy Letts) låter henne vara lite mer, i alla fall är det så hon uppfattar det och dom bråkar inte en bråkdel lika mycket som hon gör med mamman.

Lady Bird vill gå i en skola någon annanstans. Hon längtar bort, ut, uppåt, ditåt och i en tid i livet då världen till synes ligger helt öppen för en är det kanske svårt att tänka på alla men och om och ifall-att som ska stämma för att drömmar ska kunna bli verklighet. Sånt som vi vuxna vet existerar överallt hela tiden men som unga inte ska tänka på. Det är livet liksom. Tonåringar ska vara orädda och oregerliga. Dom ska brottas och stötas och blötas och bli egna personer. Men. Det är extremt svårt för mig att titta på filmen utan att identifiera mig med mamma Marion. Att vara Marion är min vardag och min Lady Bird-tid är kanske lite för långt borta för att jag ska tycka att dottern är en behaglig filur att beskåda.

Å andra sidan, hon är inte med i filmen för att vara behaglig. Inte för att behaga heller. Hon bara ÄR och som sådan är hon en väldigt bra skriven rollfigur. Självklart uttrycker hon sig genom teater, hon är en kulturtant i en ung kvinnas nyfikna veta-bäst-kropp och det gnolar i mig när jag ser henne. Hon är både jättehärlig och skitjobbig samtidigt. Sådär som man är när man är 17.

Jag tror det är många unga tjejer som kommer kunna identifiera sig med Lady Bird. I och med det är filmen både välbehövlig och lyckad. Greta Gerwig har skrivit och regisserat och fått med både Lucas Hedges och 2017-års-rising-star Timothée Chalamet i manliga biroller men hur det än är så är det här Saoirse Ronans film. På gott och ont. Mest på gott.

 

BROOKLYN

Det här är historien om den irländska unga kvinnan Eilis (Saoirse Ronan) som tar jättebåten över Atlanten för att skaffa sig ett nytt och bättre liv i USA. Hon hamnar i Brooklyn där hon bor inneboende hos en skön tant ihop med fler tjejer i hennes livssituation och sen träffar hon en snubbe som ser ut som alla andra subbar på stan (skulle aaaaaldrig kunna känna igen honom i en line-up)…och sen….och sen….och sen…. Nej just det ja, det händer inte så mycket mer. Eilis saknar och längtar och velar och bestämmer sig och lever i nutiden och funderar på dåtiden och tänker framåt och allt är otroligt snyggt packeterat men sömnigt så jag smäller av.

Jag har förstått att väldigt många har tagit till sig filmen på ett starkt sätt och upplever den både hjärtskärande och sorglig. Jag är som sagt inte en av dessa men jag kan se vad dom ser även om jag inte känner det dom känner.

Saoirse Ronan är dock jättebra i sollen som Eilis, precis lika bra som hon var i gårdagens film fast dagens film berör mig mycket mindre än gårdagens. Betygsmässigt blir det alltså längre än igår men jag kanske helt enkelt kan konstatera att Ronan ALLTID är bra – oavsett det filmiska slutresultatet?

Vill du höra en trio åsikter om denna film, lyssna på avsnitt 26 av podcasten Snacka om film. Jag, Steffo och vår gäst Cecilia pratar om Brooklyn och vi tycker rätt olika om den.

Vill du läsa fler och mer ingående texter om filmen, klicka dig vidare till mina filmspanarkompisar som såg filmen på Stockholm Filmdagar.
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Movies-Noir

STOCKHOLM, PENNSYLVANIA

 

Saorise Ronan, denna begåvade unga skådespelare som ständigt är aktuell i diverse filmer (Brooklyn till exempel, recension kommer imorgon), spelar den ena huvudrollen i dagens film.

Hon är Leia, en strax-över-tjugo-åring som blev kidnappad för sjutton år sedan och har sedan dess bott isolerad i ett rum hos en man vid namn Ben (Jason Isaacs). Nu är hon fri och återförd till sin mamma och pappa och det som omvärlden ser som hennes hem.

Men hemmet för Leia är inte hennes barnrum, hennes mamma Marcy (Cynthia Nixon) och pappa Glen (David Warshofsky), hem för Leia är…..Ben. Hon vet ju inget annat. Minns inget annat. Men Ben sitter i fängelse och föräldrarna som har försökt överleva traumat med ett försvunnet barn i alla år beter sig kanske inte helt….hundra (vad nu hundra är i detta sammanhang?).

Lika svajigt som föräldrarnas beteende är, lika svajigt är nivån på skådespeleriet och – uppenbarligen – nivån på regin. Att filmen känns som en TV-film är en sak men att skådespelarna i vissa scener överspelar som vore dom på en teaterscen (detta gäller oftast Cynthia Nixon) det är banne mig regissörens uppgift att hantera.

Filmen är skriven och regisserad av Nikole Beckwin, en kvinna som kommer ut med sin andra film – About Ray – senare i år. Stockholm, Pennsylvania har en riktigt intressant grundstory men den är onödigt ihålig bitvis. En sån här story måste hålla hela vägen för att man inte ska tappa fokus och det gör den inte riktigt. Betygsmässigt hamnar filmen på en tvåa men Saoirse Ronan knuffar upp den till en trea. Hon gör den här rollen riktigt bra!

Den här filmen visades igår kväll på Stockholms Feministiska Filmfestival.

LOST RIVER

När Ryan Gosling skriver och regisserar en film, då tittar man. Det är sen gammalt. Jag tror det gick att tyda redan bland runorna på Rökstenen faktiskt.

Lost River är Ryan Goslings första film men jag kan lova att det inte blir den sista. Med nästan övertydlig inspiration från David Lynch och Nicolas Winding Refn lyckas han göra en film som ändå känns helt egen. Berättelsen om den lilla fattiga familjen i den nedgångna staden Lost River är kantad av suggestiv musik, fantastiskt färgsatta scener och ett persongalleri som hade platsat i vilken Lynchfilm som helst.

Mamma Billy (Christina Hendricks) försöker få ihop pengar så hon kan behålla huset som är belånat långt upp över nocken, huset som som ligger i en stad ingen vill bo i. Alla som har minsta möjlighet att flytta – att fly – gör det. Äldsta sonen Bones (Iain De Caestecker) säljer koppar på skroten för att hjälpa till ekonomiskt och när han inte gör det hänger han med Rat (Saoirse Ronan) som bor med sin mormor och råttan Nick.

Billy får ett något annorlunda jobberbjudande av bankmannen Dave (Ben Mendelsohn) som hon till slut inte kan tacka nej till samtidigt som Bones hittar en hemlig ingång till en undervattensstad och jag sitter med stora ögon och undrar vad tusan det är jag tittar på.

Det finns en hel del suggestiva, konstnärliga, närmast poetiska filmer att jämföra med om man är på det humöret och det är omöjligt för mig att inte tänka Only God Forgives, Blue Velvet och Under the skin. Av nån anledning brukar jag hamna på betyg 3 när jag ser filmer som dessa, jag uppskattar filmerna för att dom utmanar mig men dom ruskar inte om mig i hjärtat, magkänslan blir liksom inte matad ordentligt. Det är mer ögongodis än någonting annat för mig men jag inser samtidigt att när filmer av den här typen hittar in i magen, då kan det verkligen bli ett filmiskt minne för livet. Å andra sidan, när ingenting med filmer som dessa klickar kan man lika gärna stänga av eller helt enkelt…hata den.

Jag hamnar som sagt nånstans mittemellan här. Ett par av scenerna har jag sett om flera gånger, helt fantastiska scener (den första med Eva Mendes och en scen som börjar på en bensinstation och slutar med Nick) som utplockade ur sitt sammanhang tveklöst får 5-plus. Det som gör att slutbetyget blir en stark trea är att jag känner mig distanserad. Jag tittar på tavlor, otroligt vackra tavlor, välkomponerade stilleben men jag känner ingenting. Om det är mig eller Ryan Gosling det är ”fel” på har jag ingen aning om. Det troliga är – ingen av oss.

Lyssna gärna på Filmmixern-killarnas unisont hyllande av filmen eller läs MovieZine-Alexanders förklaring till varför filmen för maxbetyg. Jag fattar verkligen att filmen filmen kan klicka bigtajm för många, jag är bara inte där än själv.

THE GRAND BUDAPEST HOTEL

Räknar man in dagens film har Wes Anderson gjort åtta långfilmer. Jag har sett sex-och-en-halv. Jag har sett The Royal Tenenbaums, Rushmore,  The life aquatic with Steve Zissou, The Darjeeling Limited, Fantastic Mr Fox och jag försökte å försökte å försökte se Moonrise Kingdom innan jag till slut gav upp.

Mitt medelbetyg på dessa filmer (Moonrise Kingdom exkluderad eftersom jag inte kan betygssätta en film jag inte sett klart) är 1,8.

Det är med denna insikt i bagaget som jag begav mig till biografen igår för att se The Grand Budapest Hotel på premiärdagen. Man kan säga att förväntningarna var så låga att dom gick att skrapa bort från skosulan med blott en flisa av en lillfingernagel.

Jag kände en väldig önskan att få se filmen ifred utan störande moment så jag valde en dagtidsvisning samt platsen längst bak, längst in. Nu visade det sig att det inte riktigt hjälpte då i princip hela biografen fylldes av pensionärer men jag tyckte ändå om känslan av att vara inkognito, placerad in the dark spot, lite bortglömd, bakom, inträngd i hörnet.

Filmen börjar och jag tänker ganska direkt ”vad håller jag på med?”-tanken och jag fortsätter med ”vad fan gör jag här?”. Sen kommer mina sedvanliga funderingar kring Wes Anderson och hans filmiska estetik, det är så SNYGGT att jag blir tokig i huvudet. Det är dockskåpsvackert, det är en fröjd för ögat för en färgfascist som jag, varenda scen är som en tavla jag gärna skulle ha på väggen – men – det berör mig inte ett skit.

Sen kommer klonket. Det säger banne mig så. KLONK.

Jag fattar plötsligt varför jag stör mig. Alla färger, alla mönster, all inredning, all komposition, all scenografi gör att jag fortfarande är kvar på jobbet. Jag håller på med sånt hela dagarna och när hjärnan upplever allt detta tror den att den måste memorera allt, att jag måste lära mig nåt, att jag ska prestera, att jag är hos en kund och ska färgsätta deras villa som ett rosa ungerskt hotell eller nåt och att mina sinnen måste vara hyperalerta. Så jag tar ett kort snack med mig själv, ber mig lägga av, får mig att inse att jag är ledig, att jag inte jobbar, att det här bara är förströelse och då….DÅ släpper det.

Jag tittar på berättelsen om hotellmanagern Gustave H (Ralph Fiennes) och hans förtrogne lobby-boy  Zero (Tony Revolori) berättad av Mr Moustafa (F. Murray Abraham som visar sig vara Zero modell äldre) för en mustaschprydd författare (Jude Law) och jag märker att insidan av huden reagerar sådär som den kan göra när man ser en film som är riktigt bra. Det liksom plirrar. Det känns som om hela kroppen lever. Det är hundra procent mys.

Jag tycker om den här filmen på ett sätt som jag aldrig förut tyckt om en Wes Anderson-film. Jag har ju inte tyckt om dom alls. Tvärtom. Men det är som att allt i The Grand Budapest Hotel är perfektion, inte bara det visuella. Manuset är bra, musiken är bra, tempot är bra, skådespelarna är överlag bra och framförallt – Ralph Fiennes i huvudrollen är p-e-r-f-e-k-t. Torr som fnöske artikulerar han det välskrivna manuset och han har en komisk tajming jag inte trodde honom om.

Det suckades en hel del i salongen och framför allt klagades det när eftertexterna rullade. Jag hörde ord som ”bortkastat”, ”tråkig” och ”intetsägande”. Jag hörde svordomar. Gällde det någon av dom andra Wes Anderson-filmerna hade jag hållit med men nu gör jag inte det. Jag håller inte med alls.

Jag tycker att det här utan motstycke är den bästa Wes Anderson-filmen jag sett och det är en film jag skulle vilja se om. Det är också ett bevis för att det är dumt att avstå från att se en film enbart baserad på någon filmmakares/skådespelares gamla meriter eller på sina egna fördomar. Ibland får man nämligen äta upp dom och jävlarimej vad det smakar gott.

 

BYZANTIUM

Vi får följa en vampyrmamma (Gemma Arterton) och en vampyrdotter (Saorise Ronan) genom tvåhundra år av odödlighet och jag har på riktigt gäspat käkarna ur led.

Jag tycker vampyrfilmer är intressanta om dom är bra, inte per automatik. Om du vet med dig att du tycker om ALLA vampyrfilmer, se filmen. Om du tror att du tycker om vampyrfilmer av Neil Jordan bara för att du gillade Interview with a vampire, se om Interview with a vampire istället. Om du har en crush på Gemma Arterton, se En sång för Marion. Om du tyckte Saorise Ronan var bra i Flickan från ovan, kolla bara hur cool hon är i Hanna. Om du har en craving efter vampyrer  som inte verkar kunna stillas, be nån bita dig i halsen och sätt Bram Stoker´s Dracula från 1992 på repeat.

Jag vet fan inte vad jag ska skriva. Jag hade så tråkigt när jag såg filmen att evigt liv banne mig inte lockar det minsta. Tänk om man hade evigt liv, en  DVD-spelare och EN film och filmen var Byzantium. Vad skulle man göra? Vilket MÖRKER!

Vad tyckte Filmitch och Jojjenito om filmen? Klicka på deras namn så vet du.

Veckans Sarandon: FLICKAN FRÅN OVAN

För att uttrycka mig diplomatiskt, det händer ibland att jag träffar på människor via mitt jobb som är aningens…. annorlunda. Jag tänker just nu på en specifik man som satt på ena sidan av sitt köksbord och jag på den andra och vi diskuterade vilka kulörer han skulle ha på sina väggar. Mitt i samtalet blir han alldeles tyst, han funderar i över en halv minut, tittar på mig och säger:

Måste allting vara så roligt jämt? Räcker det inte med att det är lite trevligt? Trevligt är väl egentligen bättre än roligt?

Jag vet inte, har han rätt? Jag vet inte heller varför hans ord dyker upp som ett mantra i min skalle när jag ser den här filmen men det kan bero på att den är varken eller, den är inte trevlig och den är definitivt inte rolig.

Unga Susie Salmon (Saoirse Ronan) är död, det står klart redan i filmens början. Susie blir mördad och hon vet av vem och snart vet även jag som tittar det. Susie är död men har hamnat nånstans mittemellan livet på jorden och himmelriket och försöker på alla sätt hon kan ge sina föräldrar (Mark Wahlberg och Rachel Wiesz) ledtrådar till vad som hänt och vem som bragt henne om livet. Visst är det flummigt men fy fan så sorgligt om man tillåter sig känna efter. Själv försöker jag svälja empatiklumpen många gånger, jag har så sjukt svårt att se sånt här utan att ta åt mig.

Det här är en film som kryllar av begåvning. Peter Jackson har regisserat och för att vara en Peter Jackson-film så är den väldigt annorlunda. Lågmäld och fin och visst är det effekter men inga gorillor eller dvärgar med håriga fötter så långt ögat når. Susan Sarandon spelar Susies mormor, Mark Wahlberg och Rachel Weisz är trovärdiga både som sörjande föräldrar och som par, Stanley Tucci gör återigen ett hästjobb med sin karaktär (han börjar bli lite av en favvis känner jag) och Saoirse Ronan, denna fantastiska lilla tjej, går från klarhet till klarhet.

Den här filmen må vara så långt ifrån en trevlig och rolig film man kan komma men den är mycket annat, väldigt mycket annat. Den är full av kärlek, av hopp och tro och även i filmens mest jobbiga stunder (när jag får ett tryck över brösten och skulle behöva andas i pappåse) så finns det en strimma av solstrålar, vårtecken och såndär positiv fågelsång som är så satans enerverande när fågeln i sig sitter på fönsterbrädan och trudiluttar innan solen ens gått upp.

Filmens enda nackdel är att den är ojämn i tempo och pendlar mellan betygen men helheten är en fyra, om än inte jättestark.

FÖRSONING

For God´s sake!”

Det skulle förvåna mig mycket om någon i filmhistorien sagt dessa tre ord lika ofta som Kiera Knightley. ”For God´s sake” uttalat med den där excentriska underbettet, jag kan nästan höra den engelska saliven skvätta men inte på det sättet som det skulle göra om det skvätte ur mig, nej, när Kiera Knightley spottar saliv gör hon det i små mängder och med grace plus att den hon spottar på får nåt fuktigt i blicken (som då inte är saliv).

Det är nåt med den där knotiga kvinnan som uppenbarligen anses vara sexigt men det är något jag verkligen inte förstår. När jag ser henne vill jag liksom bara skorva upp en himla massa gamla snorlobbor från långt ner i halsen, samla alltihop i kinderna (så jag såg ut som en Marlon-Brando-i-Gudfadern-hamster) och sen utropa ”FOR GOD´S SAKE!!!” med hjälp av hela magstödet så saliven fräser ur munnen som en vattenspridare. Det är få människor på jorden som har den inverkan på mig, om jag försöker riktigt ordentligt kan jag kanske komma på tio till på sin höjd.

Därför blev jag en smula förvånad när jag på eget bevåg gick och hyrde Försoning, bara sådär liksom. Det var nästan zombievarning på mig när jag knallade ner till videobutiken, letade fram den här filmen, betalade och gick hem. Så inte likt mig och kanske just därför så jäkla bra.

Jag minns recensionen jag läste hos Sofia i vintras, jag minns att jag tänkte hur lite sugen jag var på att se den där filmen men nånstans fastnade orden – uppenbarligen – och nu sitter jag här uppkrupen i soffan med mitt rabarberthé och längtar efter scones med lemon curd, duvorna vid Lord Nelsons staty och att se Arsenal spela i gammal god form.

Försoning är en film som redan efter ett par minuter har mig i sina klor. Ljudet av plinget från en gammal skrivmaskin får mig att bli tonåring igen och jag bara myser. Jag undrar hur många A4-sidor jag egentligen skrev på det där stora röda aset till makapär? Ljudet får mig i alla fall att bli alldeles lugn, harmonisk, nästan kontemplatorisk och det är en känsla som håller sig fast i mig hela första halvan av filmen trots att trettiotalets England är väldigt långt ifrån mitt flickrum i byhålan.

Cecilia Tallis (Knightley) kommer från en rik familj. Hon är kär i  Robbie Turner vars mamma jobbar som hushållerska åt familjen Tallis. Cecilias brådmogna lillasyster Briony (Saoirse Ronan) är hemligt förälskad i samme Robbie och när hon en dag ser sin syster uppfläkt mot en bokhylla med Robbies kropp väldigt nära sätter hon en boll i rullning som inte går att stoppa. Robbies liv dom närmaste åren blir ett resultat av missuppfattningar och lögner och filmen en känslomässig promenad i parken för att komma fram till själva målet: försoningen.

Det är härligt att se en riktigt ung Saoirse Ronan agera. Hon påminner mycket i sitt uttryckssätt om Jodie Foster som liten och hon har samma supervackra-men-ändå-ganska-alldagliga drag som Meryl Streep och det gör mig så glad för det innebär att det finns ingenting som kommer stoppa henne, hon kommer att få alla möjliga och omöjliga roller så länge hon själv vill.

Nå, blev det någon Kiera-försoning i min TV-soffa kanske du undrar? Njä, nej, det blev det inte. Det filmen förlorar på Knightley vinner den på James McAvoy och Saoirse Ronan och det filmen vinner på första halvans utsökthet förlorar den på tempo och känsla i andra. Slutresultatet är trots allt betydligt mycket bättre än jag någonsin kunnat tro. Tack för tipset Sofia!

 

Dagens Jim Sturgess: THE WAY BACK

Du har en svaghet som kan vara användbar för mig, säger Mr Smith (Ed Harris) till Janusz (Jim Sturgess). Snällhet. Om något händer räknar jag med att du bär mig.

Som inspärrad i ett Gulag-fängelse i Sibirien så kan jag förstå om snällhet räknas som en defekt. Det finns liksom inte utrymme för värme, mänsklighet, kramar och småprat när dygnets alla timmar går åt till att hålla sig vid liv. Medfångar kan möjligtvis bli till bekanta ansikten men vänner, nej.

The way back är baserad på Sławomir Rawicz ”memoar” Flykten från Stalins läger. Den kom ut redan 1956 och har lästs av miljoner människor och är översatt till dryga 25 språk. Det som däremot tvistar dom lärde är hur sann berättelsen verkligen är.  Jag kan inte säga att jag bryr min lilla skalle nämnvärt om detta, det kryllar av bra historier som inte är i närheten av sanna och det är en tacksam berättelse att göra film av då den har alla klassiska spänningsmoment, i alla fall för att dra den manliga publiken till sig.

För mig känns det här som urtypen av en ”killfilm”. Manlig ”vänskap” som sätts på prov, det är karga, kalla, tysta män i klunga, det lagas mat på sådant inte ens Kajsa Warg skulle lyckas med, det är knivar, jagande, vargar, mörka nätter med bitande kyla, vackra vyer i motljus, olyckor, elände, död och samarbete och säg den man som tackar nej till denna gottepåse av alfahannekarameller.

Förutom polacken Janusz (Sturgess) får vi följa machoamerikanen Mr Smith (Harris), den galne tatuerade ryssen (Colin Farrell), den lettiske prästen (Gustaf Skarsgård) och några till när dom flyr från fängelset och ska ta sig längs Bajkalsjön, genom Gobiöknen, över Himalaya och fram till slutstationen Indien. På vägen plockar dom upp den polska flickan Irena (Saoirse Ronan) som även hon är på flykt och hon är den enda kvinnliga fägringen på 132 minuter film (och kanske det enda som talar emot min killfilmstes).

Peter Weir är och har alltid varit en intressant regissör i mina ögon och The way back förändrar inte min inställning. Däremot lyckas jag aldrig riktigt ryckas med eller ens känna spänning. Visst är hela situationen förjävlig för dom inblandade men den känslan håller sig kvar på ytan, den tar sig aldrig in i kroppen, aldrig ner i magen och då blir det inte en filmupplevelse utöver det vanliga.

Jim Sturgess visar ännu en gång vilken stor skådespelare han är och i min värld är han bara millimeter från dela loge med Ryan Gosling. Skillnaden dom emellan såhär långt är rollerna, vilka som erbjuds och vilka som tackas ja till. Där Gosling hittills haft fingertoppskänsla har Sturgess kanske inte haft samma möjlighet att välja, men snart snart mycket snart kan Jim Sturgess tacka ja eller nej till precis vad och vem han vill. Om han tar sig upp och blir en av dom allra största kommer till slut enbart bero på honom själv och på HANS fingertoppskänsla och filmen som har premiär på fredag visar i alla fall att han får chanser och att fler tycker som jag.

(Dagens Anne Hathaway-recension heter Rachel getting married)

HANNA

Hanna (Saoirse Ronan) bor ensam med sin pappa Erik (Eric Bana) i en stuga någonstans i den finländska vildmarken. Hon lär sig jaga vilda djur, pappan lär henne allt han kan om närstrid, om vapen, om historia, biologi, språk och bröderna Grimm. Han gör allt han kan för att förbereda henne för ett ”normalt liv” men hennes uppväxt har gjort henne till allt annat än en ”normal” 16-åring då hon är specialtränad för att bli den perfekta mördarmaskinen.

Marissa (Cate Blanchett) är en känslokall, hutlös kvinna som jobbar åt nån organisation (CIA?) och är en av dom få som vet om Hannas – och Eriks – existens. Hennes primära mål här i livet är att döda Hanna och det vet Hanna om när hon en dag ”är klar” och beger sig ut i livet. Det är att döda Marissa eller dödas själv som gäller.

Jag blir inte riktigt klok på den här filmen. Jag vet inte vilka den riktar sig till. Är det riktigt unga tjejer så är den way too våldsam. Är den till äldre tonåringar så finns det filmer som är sååå mycket tuffare att se än denna. Är det till såna som jag, såna som suktar efter coola tjejer på film som inte är fullskitna av nervgift och löshår så ja, kanske, men det är inte jättetroligt. Jag vet i ärlighetens namn inte och det är en fråga som gäckar mig (gäckar är för övrigt ett ord som används alldeles för sällan. Det är ett i princip utdöende ord. Synd tycker jag).

Hanna är en MYCKET våldsam film men utan blodsprut vilket filmmakarna antagligen har en baktanke med (för att få en lägre åldersgräns) men det är mycket OUGFF och TJOFF och KABLAAFFS och med The Chemical Brothers tuffa elektroniska ljudmatta och arga hårda trummor så blir det actionscener som får även min halvdöda puls att stegras. Jag tycker om Saoirse Ronan, hon är en fin och begåvad tjej som det absolut kommer finnas plats för i Hollywood för en lång tid framöver och att se Cate Blanchett spela satmara i dräkt och page är en frisk fläkt och jag tänker flera gånger att satana perkele, den där kvinnan är nästan FÖR bra för sitt eget bästa.

Jag hoppas att Hanna blir en kassasuccé, det vore häftigt med tanke på att flera av sommarens blockbusters hittills har känts så väldigt testosteronstinna. Heja Hanna! Banka på gubbsen bara!

Jag håller tummarna men jag tror inte på min egen förhoppning. Egentligen.