Fredagsfemman #299

5. Christine och döden

Christine Meltzer har ett nytt program på Kanal 5, en dokumentärserie som heter Christine och döden. Är det någon av mina läsare som har sett första avsnittet? Jag bryter ihop bara av trailern, alltså, jag VILL se det men vet inte om jag pallar. Kan någon berätta för mig om det är värt att se det och samtidigt snyta upp en toarulle?

.

.

.

4. The art of street magic

Imorgon öppnar en ny utställning i Magasin 9 i Frihamnen, en utställning som jag tror kan passa väldans många som handen i handsken. Magic City – The art of street magic heter den och är Europas största gatukonstutställning i form av spektakulär 3D-teknik, monumentala väggmålningar, multimediainstallationer samt fantasifulla objekt och skulpturer. Ikväll kommer jag vara där på vernissagen och jag är SÅ PEPP! Utställningen är igång ända fram till 8 april 2018.

.

.

.

3. Så mycket bättre

På pappret är årets artistkombo kanske den tråkigaste någonsin men jag ska inte skriva fan på väggen. Inte än. Förra veckan var det Unos dag och den bjöd kanske inte på några covers som kommer gå till historien annat än att jag för första gången någonsin verkligen uppskattade en Tomas Anderson Wij-låt. Hur som helst så är det ett fortsatt trevligt program och bättre än det mesta annat på TV4.

.

.

.

2. Lady Gaga 

Jag har aldrig riktigt förstått storheten i Lady Gaga även om jag lyssnat en del på hennes musik genom åren. Vi har liksom aldrig riktigt klickat hon och jag. Men. Det är klart det finns ett men. På Netflix finns det en dokumentär som heter Gaga: Five Foot Two. Underbar film! Underbar kvinna! Dokumentären visar verkligen krocken som kan bli när man är en av världens största artister men också extremt ensam, ledsen och sjuk. Mitt helgtips är definitivt att se filmen OCH att när du sen sliter ditt hår till eftertexterna så klickar du in här igen och går in på den här länken. Då får du se det du inte fick se i filmen men absolut ville se. Jag lovar dig. Vilken DROTTNING hon är! Jag är frälst!

.

.

.

1. Skräckfilmsveckan!

Nästa vecka blir det skräckfilm för hela slanten när årets skräckfilmsvecka drar igång! Precis som tidigare år samkör jag detta tema med Filmitch-Johan och Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia och jag kan LOVA en hel del sköna skräckfilmstips såhär i Halloweentider! Hänger du med oss nästa vecka?

Skräckfilmsveckan: 31

Om man gillar skräckfilm och det kommer en ny film av Rob Zombie, vad gör man då? Jo man tittar såklart.

Rob Zombie är en såndär regissör som som gör visuellt jäkligt snygga filmer även om dom ofta har en hel del i övrigt att önska för att komma upp i dom riktigt höga betygen. Till exempel gjorde han en remake på Halloween 2007 och den är så dålig att inte ens en världens grövsta curlingmamma kan säga att hon gillar den.

I 31 är det nåt så aktuellt som CLOWNER på tapeten. Vidriga jävla mördarclowner. Naziclowner. Psychoclowner. Motorsågsclowner. Döda-folk-på-kreativa-sätt-clowner. Eller rättare sagt, det är sminkade jävla freaks, precis som ALLA clowner är. Usch för clowner! Vem fan kom på det där otyget från första början egentligen?

Det jag gillar med filmen är estetiken i kombination med musiken, för filmen ÄR snygg. Gritty, blodig och askleggig men snygg. Däremot är rollfigurerna en samling spån och jag kan inte säga att jag bryr mig det minsta om dom överlever fram till eftertexterna eller inte. Det är synd. Att vara känslomässigt investerad i filmen hade varit ett jätteplus såklart men jag är inte förvånad då personregi och skrivande av komplexa och likeable karaktärer inte verkar vara Zombies starka sida.

Det här var sista filmen i årets skräckfilmsvecka och hos Filmitch kan du läsa om Black mountain side och hos Sofia om zombies (nähä!?!?!) i filmen Run zombie run. Tack för finfint samarbete Johan och Sofia!

 

Skräckfilmsveckan: DON´T BREATHE


Don´t breathe känns som årets andra riktiga snackis-skräckis, efter Lights out. Det här skulle liksom vara en nyskapande skräckfilm, nåt riktigt otäckt, nåt som får kidsen i biosalongen att kippa efter andan och vilja gå hem.

Så när jag ser Don´t breathe så gör jag det med höga förväntningar. Jag känner mig lugn i kroppen trots vetskapen om att jag kommer bajsa på mig och det är en ganska skön känsla. Kanske till och med den BÄSTA känslan när det vankas skräckfilmsmys? Jag menar, varför annars titta på skräckfilm, om man inte VILL bli rädd?

I korta drag handlar den här filmen om tre unga människor som ska göra inbrott i ett hus där en äldre man som är militär och krigsveteran bor. Han har tydligen en jäkla massa pengar liggande hemma och det är dessa Rocky (Jane Levy), Alex (Dylan Minnette) och Money (Daniel Zovatto) vill åt.

Det här är en film som är fullskiten med jumpscares, med fullständigt otroliga lösningar i vissa scener, med så många och så alternativa slut att jag borde sitta och rulla med ögonen så jag fick träningsvärk i ögonbrynen MEN det kommer ett MEN här: filmjäkeln är jättebra!! Jag BLEV rädd. Jag HOPPADE till massor med gånger. Ojoj, alltså, vilken tripp!

Som skräckfilm är den snyggt fotad, superbra musik och ljud över lag, det är skådisar som gör det dom ska, det är en story som kanske inte är den mest geniala i världshistorien men den funkar och den är ruggig. Jag är helt enkelt jättenöjd och jag förstår verkligen hajpen.

Idag skriver Filmitch om The Posession och Sofia om en jätteny zombiefilm: The girl with all the gifts.

Skräckfilmsveckan: VISIONS

En av dom mer smala subgenres som fanns med på min fredagsfemma tidigare idag är gravidskräckisar. Jag kan inte säga att det kryllar av dom men dom som finns är ofta riktigt sevärda. Kombinationen av sårbarheten hos en gravid kvinna och styrkan hos densamma kan göra vilken situation som helst intressant egentligen.

Här är det Eveleigh Maddox (Isla Fisher) som är den gravida. Hon har tillsammans med sin man David (Anson Mount) köpt en liten vingård och ska försöka starta om sitt liv på nytt efter att ha haft det tufft ett tag. Eveleigh var med om en svår trafikolycka och har haft psykiska problem sen dess men nu när hon är med barn har hon slutat med medicinen och nu börjar hon se saker. Läskiga grejer. Och hon drömmer mardrömmar och får visioner om sånt som SKA hända.

Den här filmen bjussar på nåt så ovanligt i skräckfilmssammanhang som jumpscares som har en mikrosekund fördröjning, alltså, dom funkar inte riktigt. Tänk vilken fingertoppskänsla klipparen måste ha för att få till något som vi i princip tar för givet. Alltså att vi SKA hoppa en halvmeter och/eller hjärtat ska stanna för en stund.

Jag har inte sett jättemånga avsnitt av The Big Bang Theory men jag har sett tillräckligt av Jim Parsons som Sheldon Cooper för att inte köpa hans rollinsats som allvarlig läkare i den här filmen. Isla Fisher är däremot jättebra och Gillian Jacobs som hennes nyfunna gravidkompis Sadie gör också en bra insats. Jag kan dock inte riktigt godkänna helheten även om jag inte på något sätt led mig igenom filmen. Den var okej, men knappt.

Filmitch skriver om Emelie och Sofia fixar fredagsmys och återkommer med en kanonfilm imorgon.

Skräckfilmsveckan: RUMAH KENTANG

Rumah på indonesiska betyder som jag förstår det hus. Kentang betyder potatis. Rumah Kentang betyder alltså ”potatishuset” eller ”house of potatoes” som det står när jag ser filmen med engelsk text. Det låter liiiite läbbigare och lite mindre Lars Molin på engelska än svenska eller hur och tittar du noga på affischen så är bokstäverna skrivna med potatisar. Kreativt va?

Jag sprang på den här filmen när jag klickade runt på Itunes och jag undrar om det inte är mitt bästa tips när det gäller att hitta små annorlunda filmer som man inte känner till alls. Okej, ibland blir det tok och fel och dåligt på alla sätt och vis men ibland – som nu – blir det faktiskt riktigt bra.

Farah (Shandy Aulia) hyr ett hus som alltså kallas potatishuset och det vilar en förbannelse över det. Enligt seden får man till exempel aldrig öppna ytterdörren när det ringer för då släpper man in ett spöke. Självklart ringer det på dörren. Farah har nåt slags sjätte sinne och ser sånt som andra inte ser och detta i kombination med att bo i ett hus som detta är kanske inge vidare för nattsömnen. Vem är det som står i duschen med svarta fötter? Vem är det som snabbt och skakigt kryper omkring i taket?

Det känns lite förvånande att det inte redan dykt upp en amerikansk remake på den här filmen, eller har det det? Har jag bara missat det? Alla typiska skräckfilmsingredienser finns här och vem är jag att gnälla över det? Kanske blev det lite extra plus för filmen att jag såg den ensam, mitt i natten och när det var alldeles höstsvart  ute, men äsch, visst är den värd en fyra!

Idag skriver Filmitch om The Healer och Sofia om en film som ligger mig otroligt varmt om hjärtat nämligen Maggie.

 

Skräckfilmsveckan: DEAD SILENCE


James Wan. Cool kille. Begåvad. Han blev stor 2004 när han gjorde en långfilm av sin kortfilm Saw och man såg aldrig ett helkaklat rum, en såg och en fotled på samma sätt igen. Det tog tre år innan han regisserade en långfilm igen och då slog han till med två, Death Sentence (som han ”bara” regisserade) och dagens film Dead Silence som både regisserat samt skrivit manus till tillsammans med sin Saw-parhäst Leigh Whannell.

Det känns som att kombinationen av dessa två män inte kan bli annat än en funktionell skräckfilm. Visst finns det lite barnsjukdomar  i filmen som man inte ser i nyare Wan-filmer (typ Conjuring-filmerna och Insidious), typ överanvändning av hög musik i samband med hoppiga inzoomningar, men jämför jag med sååååå mycket annat som jag ser i denna genre så är lägstanivån väldigt hög när James Wan är inblandad.

Som så många gånger förut är det en docka inblandad i storyn och denna gång är det en buktalardocka. Värsta sortens docka om du frågar mig, fy fan alltså, läbbiga grejer. Legenden om buktalaren Mary Shaw säger att hon förlorade rösten och det är något Jamie (Ryan Kwanten) fått sig berättat som en saga när han var liten och nu plötsligt minns igen när han är vuxen och hans fru blivit brutalt mördad. Av en docka. Som låg inslagen i en låda. Som en present. Utanför dörren.

Nåt som slår mig med alla dessa dockor i skräckfilm är VARFÖR dockorna prompt ska behandlas som vore dom barn eller husdjur? Dom ska bäddas ner i sängar, sitta i fåtöljer med en skön kudde bakom ryggen och framförallt ska dom befinna sig i samma rum som dom boende – hela tiden. Varför i hela friden då? Varför måste man ha en docka så nära sig hela tiden? Absurt. Ja, nästan lite sjukt. Överlag finner jag folk som samlar på dockor med ansikten i porslin eller hårdplast rätt otäcka. Eller så har jag helt enkelt sett alldeles för mycket skräckfilm. Så kan det va.

Men trots – eller tack vare – att jag sett så mycket skräckfilm så känner jag tämligen direkt om en skräckis ”funkar” eller inte. Och Dead Silence funkar. Se den med fördel en mörk regnig natt. Ensam. Eller uppkurad med nån i soffan, det går också bra. Men för maximal skräcknjutning bör man nog se den ensam. Med hörlurar. Det är sen gammalt.

Idag skriver Filmitch om The Sentinel och Sofia tar en liten välbehövlig paus.

Skräckfilmsveckan: HOLIDAYS

Har du någonsin undrat hur det är att bli mobbad under simhoppsträningen samtidigt som du är kär i din tränare? Har du funderat på hur det skulle kännas att vara gravid och veta att du ska föda en orm? Att inte kunna sova och vänta på påskharen? Att hitta ett kassettband som din pappa spelade in samma kväll han försvann?

Skräckantologier kan vara intressanta att beskåda, det är sällan en hel film är ypperlig men det är också sällan man ser en utan att hitta russin i kakan. Det blir ofta lite mer utflippat när det är korta episoder än när en ensam historia ska hålla för en hel film.

Sen är det ju förjäkla coolt att Kevin Smiths dotter heter Harley Quinn Smith!

Valentine´s Day – Regi: Kevin Kolsch & Dennis Widmyer

St Patrick´s Day – Regi: Gary Shore

Easter – Regi: Nicholas McCarthy

Mother´s Day – Regi: Sarah Adina Smith

Father´s Day – Regi: Anthony Scott Burns

Halloween – Regi: Kevin Smith

Christmas – Regi: Scott Stewart

New Year´s Eve – Regi: Adam Egypt Mortimer

Idag skriver Filmitch om zombiesar på tåg i Train to Busan och Sofia har tittat på köttätande monster i  Wyrmwood.

 

 

Fredagsfemman #247

5. Benedict Cumberbatch

Bara på femte plats kanske du tänker? Ja. Bara på femte. Jag har inte sett Doctor Strange än. Men det kommer, det fixar jag i helgen. Sen ska han bli pappa igen också och CCC ska bli storebror (heter man Christopher Carlton Cumberbatch får man nog vänja sig vid den förkortningen).

.

.

.

4. Midnattssol

I söndags kväll körde SVT:s nyaste mastodontserie Midnattssol igång. Äntligen säger jag för jag har sett fram emot serien ända sedan Filmspanar-Joel flyttade till Kiruna ett halvår för att jobba med produktionen. Första avsnittet var superbra tycker jag. Härligt att slippa se vyer över Stockholm och Göteborg och istället hamna i Kiruna och Paris. Och härligt intro med Denis Levant på en helikoptervinge!

.

.

.

3. Att bli sedd

Ibland ser man filmer som liksom tar sig under huden. Novellfilmen Att bli sedd är en sån film. Den handlar om Johan som är arbetslös och verkar sakna både flickvän och vänner. Hans tomma dagar fylls av cykelstjälande, porrtittande och att spela tv-spel fast det enda han egentligen verkar vilja är att desperat få nån form av kontakt med nån annan människa på jorden. Titta gärna på filmen (klicka här) och räck upp handen om du håller med mig: manusförfattaren och regissören Daniel Hållqvist har gjort ett riktigt bra jobb!

.

.

.

2. Macbeth

Persbrandt i kängor och kilt käkar prickekorvmacka. Johannes Bah Kuhnke och Jens Hultén – också i kängor och kilt. Marie Richardson som Lady Macbeth. Blodigt. Svart, vitt och rött. Köttigt. Se den på Maximteatern om du har möjlighet. Kanske inte för att pjäsen är nåt vidare värst, mer för att uppsättningen är i det närmaste OLAGLIGT SNYGG!

.

.

.

1. Skräckfilmsveckan

Nästa vecka går vi in i den ruggigaste, mörkaste och härligaste veckan veckan på bloggåret, i alla fall om man – som jag – är ett fan av skräckfilm. Det vankas nämligen skräckfilmsvecka på inte mindre än TRE bloggar samtidigt! Det är Filmitch– Johan, Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia och jag som drar ett gemensamt jätteblodigt zombiesmittat strå till skräckstacken (och Flmr-Steffo hänger på sådär lite på sidan av med sin #rysligaoktober). Så nu hoppas jag att alla som behöver lite filmtips till Halloween kan hitta en pärla eller två. Måndag till söndag nästa vecka alltså. En film om dan. Plus lite annat också några av dagarna.

Skräckfilmsvecka: UNFRIENDED

Om jag skulle göra en lista på det tråkigaste jag vet så skulle ”titta på när någon annan spelar dataspel” hamna på plats 1.

Det är nåt så infantilt jävla tråkigt så klockorna stannar och det blir inte bättre av att den som spelar oftast är superengagerad och blir sur för att en annan inte alls fattar grejen.

Att se filmen Unfriended är nästan samma sak som att vara passiv dataspelare trots att ingen av ungdomarna spelar spel. Men dom chattar, facebookar och skypar och det är det man får se. Hela filmen visar sex personers dataskärmar och närbilder på dialogrutor och antagligen är det superfräscht och jättemodernt men jag tycker mest det blir otroligt långtråkigt att titta på OCH jobbigt för ögonen. Jag tycker jag har nog med skärmar hemma och ögonen har tillräckligt svårt att ställa om sig mellan TV:n, datorn och mobilen och nu ska jag alltså ha koll på sex skärmar samtidigt på en filmduk?

Kanske att 12-13-åringar skulle tycka att det här är spännande? Kanske. Jag vet inte faktiskt. Jag tycker i alla fall inte att det är vare sig läskigt eller en bra film rent tekniskt. Jag satt mest och funderade på vem som bestämt att just denna lilla bagatell skulle få biodistribution i Sverige?

Sofia fortsätter den inslagna månadsbanan och kör en vampyrfilm även idag och vad Filmitch har sett kan du se om du klickar här. Klockan 16 lägger Filmitch upp en extra lördagsfilm på bloggen.

Skräckfilmsvecka: THE GREEN INFERNO

Jag har sett fram emot den här filmen så länge. Alltså SÅ länge. Jag läste att den var på gång för flera år sedan och den var klar redan 2013 men på något sätt försvann den. Den skulle ha haft biopremiär i september 2014 men vad jag kan läsa mig till tog pengarna slut i produktionsbolaget och premiären fick dras tillbaka. Men nu, ett år senare, är filmen alltså ute för oss vanliga dödliga att beskåda!

Som ett stort fan av filmen Cannibal Holocaust (från 1980) känns det såklart som julafton att Eli Roth gjort en film som på pappret skulle vara inspirerad av just denna film samt italienska kannibalfilmer från 70-talet. Det bådade verkligen gott. Nu med facit i hand tycker jag nog att just den inspirationen är ganska vag, The Green Inferno känns mer som en teen-horror-variant av kannibalfilm, men hey, det är inte det sämsta det heller.

Justine (Lorenza Izzo) är en collagestudent som under och efter en lektion då det pratas om kvinnlig omskärelse plötsligt verkar bli engagerad i dumheter som händer runt om i världen. En äldre och karismatisk student och aktivist vid namn Alejandro (Ariel Levy) planerar en resa till Amazonas för att försöka stoppa skövlingen av regnskog i ett område där en klan urinvånare har sin boplats och han planerar göra detta genom att livestreama aktionen via gruppens mobiler. Justine är självklart välkommen att följa med då hon har en pappa som är jurist inom FN. All reklam är bra reklam.

Så tar filmen sin början. Gruppen som består av ett tiotal ungdomar beger sig mot Peru och det går inte att INTE tänka tanken ”dumhuvven, ni lär ju aldrig komma hem igen!”

En film som denna kräver sin uppbyggnad för att funka. Det får den. En film som denna kräver sina effekter för att beröra. Det har den. En film som denna kräver att man genuint bryr sig om historien för att den ska fastna i magen. Det gör man inte. The Green Inferno är alldeles för snygg, för perfekt gjord för att jag ska kunna se den som nån form av verklig berättelse. Återigen jämför jag med kungen av alla kannibalfilmer Cannibal Holocaust och det DEN vinner på är den dokumentära känslan. Den är for real och jag tror på RUBBET jag ser.

För att sammanfatta The Green Inferno, jag tycker den var värd att vänta på. En BRA film. Jag köper inte riktigt slutet men det kan jag leva med, filmen är helt klart godkänd ändå – med en guldstjärna på den gröna overallen.

Idag skriver Sofia om en vampyrjägare vid namn Buffy och Filmitch har också sett The Green Inferno!  Och är du sugen på The Green Inferno så finns den att köpa här

Fredagsfemman #194

5. Nu är biljettsläppet igång till Stockholms filmfestival!

11-22 november intar Stockholms filmfestival ett gäng biografer i storstan igen. Klicka här för att läsa programmet och köpa biljetter.

.

.

.

4. Så mycket bättre

Första avsnittet av säsongens Så mycket bättre blev en gråtfest för mig. Fan, det programmet lyckas ofta bli det. Det är nåt speciellt det där med glada, rörda snällisar och all den fina musik som framförs. Jag tycker så HIMLA mycket om det där programmet och jag är genuint glad över årets artister. En jättekul mix av personer som alla verkar vilja bjussa på sig själva utan divalater. SJUKT bra TV det här!

.

.

.

3. Monster´s of film på SF Anytime

Nästa vecka drar Monster´s of film-festivalen igång i Stockholm igen med en hel massa sköna filmer på programmet.  Men för alla som inte bor i Stockholm eller av andra anledningar inte kan/vill besöka festivalen så går flera av filmerna att se på SF Anytime även detta år. Riktigt bra samarbete tycker jag! När ska Stockholms filmfestival göra nåt liknande?

.

.

.

2. Rösta på din favorit!

Glöm inte att hoppa in och rösta på din favoritfilmblogg! Du gör det enkelt som tusan genom att klicka här. Jag blir superglad om du röstar på mig men överlever utan synliga men om du röstar på någon annan. Blir kanske liiiite ledsen i ögat men det går över. Men du….hur som helst…rösta. Det är alltid bättre att göra det än att avstå. Demokrati, you know! 😉

.

.

.

1. Skräckfilmsveckan coming up!

På måndag startar den årliga skräckfilmsveckan här på bloggen och enligt gammal god tradition görs den i samarbete med Filmitch! Detta år får vi dessutom sällskap av ingen mindre än Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia som även hon bjussar på skräckfilmsgodsaker varenda dag nästa vecka. Overload av rys och mys alltså och förhoppningsvis kommer det bli en salig och härlig blandning av nytt och gammalt, klassiker och nytt skit som helst borde glömmas bort, nostalgikänslor, filmtips och kanske en gäspning eller två. Hänger du med oss bland läbbigheterna?

.

.

Skräckfilmsvecka & Svensk söndag: BESÖKARNA

Det var det härliga filmåret 1988 det hände, det gjordes en skräckfilm i Sverige som faktiskt var riktigt läskig!

Bröderna Patrik och Joakim Ersgård skrev manus, castade stora namn som Kjell Bergqvist, Lena Endre och Johannes Brost i huvudrollerna och dåvarande Joakim Ersgård – nuvarande Jack Ersgard – regisserade.

Frank (Bergqvist) och Sara (Endre) flyttar med sina två relativt små barn till ett stort hus på landet och som sig bör i denna typ av film är det:

* ett hus med träfasad

* ett hus som ligger väldigt långt från närmsta granne

* ett hus med trappa upp till en vind

* en vind som ingen varit på på åratal och där det hänger metervis med spindelväv från taket

Frank har dessutom inget säkert arbete utan jobbar som frilansare och när det skiter sig med projektet han varit så bombsäker på att få går han ner sig mentalt, börjar dricka, blir aggressiv, sover dåligt och ljuden han hör i väggarna blir inte direkt tystare. Tapeterna vägrar sitta kvar på väggarna, det luktar metall i barnens rum och uppe på vinden händer det nåt mystiskt, Frank är säker på det. Sara är dock inte lika säker.

Det var många många år sedan jag såg Besökarna sist och som vanligt med minnet kan det ibland spela en ett spratt. Jag mindes filmen som väldigt spännande, rent ruggig bitvis och med en strålande Kjell Bergqvist vars ögon verkligen kommer till sin rätt uppspärrade och i ”rädd-mode”. Jag kan meddela att mitt minne inte svek mig. Besökarna är fortfarande bra och den lyckas med små medel hålla mitt intresse uppe från början till slut. Framförallt tycker jag filmmakarna lyckats med ljudet.

Visst finns det vissa scener som blir överdrivna, kanske till och med alla scener med Johannes Brost i bild, men jag köper det. Besökarna är en godkänd film och ett solklart filmtips till alla som inte redan sett den.

Idag har Filmitch sett seriemördarfilmen The town that dreaded sundown.

Det var sista filmen för detta års skräckfilmsvecka och jag vill passa på att tacka Filmitch så mycket för engagemang och temasällskap. Nu blir det lite mer ”vanlig” film på bloggen framöver men här och där uppblandad med skräckfilmerna som inte platsade denna vecka. Det är ju så härligt med skräckisar, är det inte?

Fredagsfemman #143: Fem superläskiga ögonblick

5. Den där kleggiga aliengrejen

Första gången jag såg Alien, första gången jag såg den här scenen med facehuggern i Alien höll jag på att spy. Jag var rutten i hela kroppen av rädsla, så fasansfullt att ha nån organism sådär över hela ansiktet och typ knappt kunna andas.

.

.

.

4. Saxscenen i Dead Zone

Jag har sett David Cronenbergs filmatisering av Stephen Kings bok Dead Zone åtta gånger. Sju av dom blundade jag när det vankades död-medelst-sax-i-badkars-scenen. Tyvärr tittade jag den första.

.

.

.

3. Hajenhuvvet

När man tittar på Hajen, sitter och väntar på helspänn för att få se just en haj (hallå, det är en Steven Spielberg-film, det tar tiiiiiiiid innan man får se hajjäveln) och sen dyker det upp ett HUVUD bara sådär.

.

.

.

2. Fotscenen i Lida

Även om man läst boken och vet vad som komma skall så är sekunden, ögonblicket, när Annie Wilkes (Kathy Bates) höjer släggan och man fattar att hon faktiskt kommer slå sönder foten på Paul Sheldon (James Caan) helt övervidrig.

.

.

,

1. Att se sig själv i spegeln och se ut såhär

Barnen grät och skrek och först fick jag panik sen tänkte jag att jag hade likadana ögon som Bill Bixby när han förvandlas till Hulken och att jag ser ut som en snälliszombie med synfel. När jag glad i hågen försökte förklara för ungarna hur jag såg på mig själv och mitt nya utseende vrålade dom bara, såg livrädda ut, ropade ”stick”, sa att jag var svinläskig och sånt. Att bli ratad på det sättet av sina egna barn var verkligen en superläskig upplevelse.

.

.

Filmitch har dagen till ära listat en egen läskig fredagsfemma idag, klicka här för att komma dit.

Fredagsfemman #142

5. Neil Patrick Harris

Söndagen den 22 februari är det dags för Oscarsgalan 2015. Presentatör blir Neil Patrick Harris, känd från TV-serien (som jag inte sett men som går på repeat hemma) How I met your mother och vattendelaren Gone Girl. För egen del drömmer jag om att få se honom live på Broadway där han gör huvudrollen i Hedwig and the angry inch men jag tror han kommer leda Oscarsgalan alldeles felfritt. Som sagt, jämfört med James Franco är allt ett plus. En vandrande pinne med scenskräck hade bräckt honom.

.

.

.

4. Vad är egentligen meningen med livet?

Efter att jag och Henke såg Alex Schulman och Sigge Eklund försöka bena ut det här med meningen med livet på Cirkus i tisdags har frågan liksom snurrat i min skalle, ja faktiskt lite mer än vanligt. Sanningen är att pod-männen inte kom fram till nåt riktigt svar på frågan (även om resan till det svävande målet var jäkligt underhållande) och kanske är det just det som är svaret – att det inget svar finns? Måste det ens finnas en mening? Räcker det inte med att finnas till, att få vara med, att andas, måste man tänka på carpe diem-crap och målbildsanalyser hela tiden?

.

.

.

3. Dokumentärglädje från Kärrtorp

Alltså, den där glädjen jag känner när jag av en slump hamnar framför en dokumentär på SVT och tycker det är så bra att jag inte varken kan eller vill stänga av och sen….sen….sen när jag ser att det finns tre delar till! I dokumentärserien Kärrtorp – Efter smällen får man följa några personer med anknytning till Kärrtorp, ”vanligt fölk” som återigen visar att ingen människa är speciellt vanlig, alla har sin historia att berätta. Klicka här för att komma till första avsnittet och lär känna dessa personer lite närmare: Irene som kastade en tårta i ansiktet på Jimmie Åkesson, Zeth som är nyanställd inom Sverigedekomraterna, tonåringen Ishak som drömmer om att bli proffsboxare, den ensamstående mamman Kristina som jobbar som medium, unga punkaren Tilde som spelar i bandet Vagina Dentata och moderatpolitikern Johan som har svårt att prata om känslor. Och Tomas Bolme är berättarröst. Tintin liksom!

.

.

.

2. Skräckfilmsveckan

På måndag börjar den, årets läbbigaste vecka här på bloggen. Det blir skräckfilmer, skräckfilmer och åter skräckfilmer och precis som vanligt har jag en co-driver i Filmitch som kör skräckfilmsvecka även han på sin blogg. Jag kan lova att det kommer dyka upp en hel del bra-att-ha-filmtips till Halloweenfesten.

.

.

.

1. Är du redo? Jag är redo!

Värsta medelålderspartajet väntar, vad härligt det ska bli! Trerättersmiddag, en massa rött vin och sällskap av min gode vän och Stockholms (Sveriges?) mesta, bästa och längsta 80-talsmusikkännare. Nu jäklar Calle nu är det bara att sjunga upp. Orup på Börsen kommer bli awsome (och alla andra kan ju alltid se honom i Så mycket bättre imorgon)!

.

.

.

Skräckfilmsveckan: THE RING

Inte så värst ofta men ibland springer man på en remake som är så bra att händerna vill spontanklappas ihop i ett jävla tempo. När en sådan remake dessutom är av skräckfilmskaraktär finns det klara risker för andra upplevelserelaterade olyckor så som sätta-sig-i-knät-på-biobesökaren-bredvid-trots-främling, ymnigt droppande från handflator, gutturala ljud på maxvolym samt  ”hoppsan i byxan”.

När jag såg The Ring på bio 2003 var jag livrädd och jag tror jag prickade in full pott vad gäller dom listade olyckorna här ovan. När jag såg om den på DVD hemma nåt halvår senare var jag livrädd. När jag såg det japanska originalet Ringu (1998) skrattade jag. Det är en imponerande klasskillnad mellan dessa två filmer och för en gångs skull är det till remakens fördel.

Filmen handlar om ett speciellt videoband. Sju dagar efter att man tittat på filmen dör man. Fyra ungdomar har hittats döda och journalisten Rachel (Naomi Watts) försöker hitta ett samband. Och ja, hon tittar på filmen.

Som vanligt när man ska förklara handlingen i filmer som dessa ser det aplarvigt ut på pränt, det går liksom inte att beskriva den på ett vettigt sätt just för att handlingen inte ÄR vettig eller trovärdig på en endaste fläck, så jag låter bli. Men det betyder inte att det är en icke-fungerande skräckfilm. Tvärtom. När flum-trams som detta görs på ett ypperligt skräckfilmssätt med jump scares och klyschor och bra skådisar och små perfekta detaljer så blir jag alldeles lycklig och trots att jag sett filmen många gånger vid det här laget så håller den. Den skrämmer mig fortfarande.

Vad Filmitch tycker om The Ring/Ringu kan du läsa här.

The Ring (2002)

Ringu (1998)