Fredagsfemman #51

5. Egosnubbar

I filmen Ego får Martin Wallström en smäll i huvudet, blir blind och fortsätter vara ytlig och mest tänka på sig själv. I Flight sätter Denzel Washington sig själv och sitt beroende i fokus och skiter storartat i folk runtomkring sig. Och Lincoln, ja, herregud Lincoln, där blir det Steven Spielberg som får bära det egoistiska hundhuvudet eftersom han fortsätter göra filmer som mest intresserar honom själv. Idag har i alla fall dessa tre filmer premiär och jag kan utan att bita mig i kinden hålla mig för skratt.

 

4. Lååååånga långfilmer

När man börjar känna lukten av Oscarsgala kommer också storfilmerna, dom med vittring på vinst. Dom låååånga filmerna. Måste det vara så? Kan inte en film men ”normalkort” speltid vinna en Oscar eller är det bara jag som inbillar mig? Filmerna kanske inte är överdrivet långa. Eller? Amour (127 min), Argo (120 min), Beasts of the southern wild (93 min – WOHOOOOW!), Berättelsen om Pi (127 min), Django unchained (165 min!), Silver Linings Playbook (122 min), Les Miserables (157 min!), Lincoln (150 min!), Zero dark thirty (157 min!). En film av tio med en speltid under två timmar. Jag hade rätt.

 

3. Bilbo! Naken?

Såhär precis en månad för sent smackar TV8 till med att visa världens bästa julfilm: Love Actually. Skratt och gråt, mys och pys och tusen gånger bättre än både Skavlan och Gladiatorerna. Drömmer du dessutom om att se din favvo-nob Bilbo naken så finns det ingenting att skylla på just ikväll. Kl 21. TV8.

 

2. Guldbaggig eftersmak

Det må så vara att många öppet dissar både Guldbaggen som fenomen och gala betraktad och svensk film som sådan men jag tycker det är ganska larvigt. Det finns inget land i världen som enbart gör bra film men det finns heller inget land som inte försöker. Sverige försöker också, ofta blir det blaskigt, ibland totalt värdelöst,  ibland helt okej men det händer också att det vaskas fram guldkorn, såna vi borde vara stolta över. Det går kanske att fnissa åt Guldbaggegalan men jag tänker på den som en gigantisk firmafest, en sån vi alla uppskattar att få och ha på våra arbetsplatser. En påkostad tillställning där vi kan klä upp oss, få lite ryggdunk, gratis mat och sprit och sen går vi vidare. Varför denna pajkastning? Jag fattar inte.

 

1. Fares Fares

Han fick ingen Guldbagge i måndags – som han BORDE ha haft – men han får nåt som är mer värt än det. Han får mängder med screentime i en av 2012-års största OCH bästa filmer (som har premiär nästa fredag): Zero Dark Thirty. Han är riktigt bra där (med) och det här är inte det sista vi får se av honom i amerikanska filmer. Jag tror han kommer få sprutt på karriären nåt grönjävligt efter den här filmen. Kanske kan den till och med få jänkarna att vilja se Snabba Cash II. Man kan alltid hoppas.

SNABBA CASH 2

Jag har en grej i halsen. Måste svälja. Vänta lite.

G-L-U-P-P. Huuuuck. Schluck.

Sådärja.

Jag har precis sett klart Snabba Cash 2 och jag känner mig skakad. Fan alltså, vi kan ju! Jag säger ”vi” här på samma sätt som jag tjoar ”VI VANN!” när något svenskt landslag vinner en nån i random sport. Vi-känslan gör sig sällan påmind när jag ser svensk film men nu har jag som en pilgrimsmussla i halsen som vägrar ge med sig. Jag är kanske inte enbart skakad, jag är även… rörd.

Snabba Cash 2 är baserad på en bok som inte finns. Där den första filmen är en solklar adaption av Jens Lapidus första bok med samma namn har den här filmens manus blivit till som en slags hybrid av böckerna Aldrig fucka upp och Livet deluxe. Maria Karlsson har med hjälp av Peter Birro gjort ett helt okej jobb med manuset även om jag nånstans tycker att historien stampar lite, den saknar något. Kanske är det en endaste liten solstråle jag eftersöker, kanske en strimma av något som kan stavas positivism eller framtidstro? Jag vet inte. Jag vet bara att Snabba Cash 2 är så kolsvart att jag knappt sett nåt svartare någonsin på svenska.

Måste pausa lite här nu. Ska bara fixa en grej.

*Tar fram hammare, spik och brädor*

Nuså. Nu har jag byggt en pidestal. Jag har målat den också, den är hollywoodrosa.  Jag byggde den inte sådär liten och vass som en del pidestaler kan vara, inte sådär snålt tilltagen i diametern så bara en liten blomkruka får plats, nejdå. Min pidestal är bred så att alla jag vill ställa där får plats och jättehög så att alla kan se vilka som står där och är….märkvärdiga. För märkvärdiga är precis vad dom är, märkvärdiga, unika och obeskrivligt begåvade.

”Om jag håller händerna såhär, liksom sätter ihop fingrarna så det blir som ett litet nät, då kan du sätta foten där Joel och sen tjongar jag upp dig på pidestalen. Matias, klättra upp på axlarna, jodå, jag orkar, ja, hahaha du med, upp med dig nu, du kanske kan ställa dig upp och sen hoppa liksom, då når du upp och när du är där uppe kan du ta tag i Fares händer och dra honom upp sista biten. Han har suttit på min rygg ett bra tag nu, börjar bli liiite tungt men jag klagar inte. Men drar du så hoppar jag samtidigt så borde han nå upp en bit? Är ni med? Ett….två…..TREEEEEE!

På den där pidestalen som syns hela vägen till all världens inflytelserika filmbolag står Joel Kinnaman, Matias Varela och Fares Fares och nedanför står jag och ler. Fy fan vad jag ler. Dom här tre killarna kan vara det bästa Sverige har att erbjuda i skådespelarväg alldeles oavsett vilken roll dom spelar och i Snabba Cash 2 har dom fått nåt redigt att bita i, nåt som dom alla tre klarar av med den äran.

Jag ryser. Jag känner för att svära och den där musslan vill liksom inte sväljas ner. Musslan vill vara kvar, kanske som ett minne över vad jag just sett, kanske som en påminnelse om att skådespelarprestationer allena kan höja totalkänslan för en film precis som den kan sänka densamma om det vill sig illa. Men det vill sig inte illa här. Det vill sig bra. Riktigt jävla bra till och med.

Fredagsfemman # 28

5. Colin Nutley

Den 27:e oktober invigs Friends Arena och på Mix Megapols hemsida kan man vinna biljetter dit. Jag blev lite sugen på att vara med och tävla men sen läste jag hela texten: Du kommer att få uppleva några av de största svenska artisterna, sportstjärnorna och underhållarna i ett sammanhang du aldrig tidigare sett dem i; artister som sjunger med artister de inte brukar sjunga med och idrottsstjärnor som gör sånt de normalt inte gör. Helt enkelt, ett stort ögonblick som aldrig kommer tillbaka, signerat Colin Nutley. Hallojsan. Är verkligen Colin Nutley det mest innovativa vi kan hitta på i ett sånt här sammanhang? Är han kanske Sveriges svar på Danny Boyle? Jag vet inte det ja.

 

4. Fares Fares

Här är en kille som går från klarhet till klarhet utan att passera gå. Han gjorde en finfin insats i Safe house och nu är det dags igen i Snabba Cash II. Doftar det Guldbaggenominering månne?

 

 

3. Jennifer Westfeldt

Här är en tjej som jag är mäkta imponerad av. Hon har skrivit, regisserat och spelar huvudrollen i en film som fick mig att leka Alfons Åberg härom natten. Vilken film det är? Håll utkik, recensionen kommer upp i eftermiddag.

 

 

2. Sportsommaren är över – leve filmkvällarna!

Hur häftigt det än har varit med både fotbolls-EM och OS så känns det otroligt skönt att kunna krypa ner i soffan och titta på en film utan att känna att jag missar försöken i rytmisk sportgymnastik eller finalen i slägga. Att hösten nalkas känns faktiskt inte så tokigt alls.

 

 

1. Gubba-action!

På onsdag smäller det och nånting säger mig att ordet smäller inte är ett overstatement. Jag kommer sitta på första parkett med kikare och vuxenblöja – en långtradarmusche som denna får man sällan se i storbildsformat. Expendables II, snart på en bio nära dig.