Fredagsfemman #183

5. Väderappar är ungefär lika tillförlitliga som att spå i kall havregrynsgröt

Ville bara säga det. Typ. Ett tips: titta ut genom fönstret istället. Bästa sättet att ta reda på vad det är för väder. Vad det blir för väder kan man nämligen aldrig veta. Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse att det finns paraplyer.

.

.

.

4. Jake Gyllenhaal

Det minsta man kan säga om Jake Gyllenhaal är att han är en skådespelande kameleont. Att gå från den där spetiga rävliknande uppenbarelsen Lou Bloom i Nightcrawler till boxaren och tokbiffen Billy Hope i Southpaw, imponerande må jag säga. Southpaw har premiär idag för övrigt. En frisk fläkt för alla som tröttnat på serietidningsfranschisefilmer (eller bara längtar efter Rocky…mjau).

.

.

.

3. Anna Serner i Värvet

Anna Serner, VD:n för Svenska Filminstitutet, har intervjuats av Kristoffer Triumf i den populära podcasten Värvet. ”Vi pratade om ”lilla gumman”-attityden, mentorer, kungahuset, kvotering i bolagsstyrelser, att kunna delegera, det arga etablissemanget, reklambranschen, kritik, public service, detalj- och helhetsperspektivet, romska tiggare, filmbranschen, att vara styrelseproffs och givetvis en hel del om varför man inte ska fucka med en motherfucker” står det som programförklaring och jag kan skriva under på det. Riktigt bra snack!

.

.

.

2. Bland det bästa på TV just nu!

Catastrophe på SVT! En TV-serie för alla som någon gång trott att livet skulle bli på ett sätt bara för att sen tvingas svänga 180 grader, se sanningen/problemen i vitögat och sen hitta lösningar. Det som till en början kanske känns som kaos och panik kan faktiskt vara början på ett helt nytt äventyr. Rob Delaney och Sharon Horgan är storartade, supercharmiga OCH svinroliga! Klicka här för att komma direkt till serien på Svtplay.

.

.

.

1. Bland det värsta jag både sett och hört!

I måndags kunde alla (som inte redan sett det live) se bilder från Östermalmstorgs T-bana. Taket vid rulltrapporna ner till tågen var fulla med text/information från Sverigedemokraterna, en annonskampanj som sett till viral spridning nog måste ses som rätt lyckad. Lyckad för SD. För SL däremot…not so much. Jesper Pettersson är pressansvarig på trafikförvaltningen i Stockholm och han säger såhär om det hela: ”När det gäller politisk reklam kan vi bara titta på om den bryter mot någon lag och det kan vi inte se att den gör. Då har vi ingen möjlighet som myndighet att stoppa den”. Jesper, det där är inte sant. Du, ni, SL, whatever är inte livegna. Alla kan ta ett beslut gällande sina egna företag och plattformar, skyll inte på att ni inte haft möjlighet att stoppa kampanjen som om tunnelbaneväggarna skulle vara nåt slags frizon för precis vad som helst så länge det inte är olagligt. Det är skitsnack! Det handlar om pengar och det handlar BARA om pengar och det handlar om att pengar kan köpa allt så länge det finns nickedockor och ja-sägare utan vare sig ryggrad eller sunt jävla förnuft. Kampanjen i sig är inte det som gör mig mest förbannad, det är SL som släpper igenom den. Och det allra värsta är att vi, vi som konsumerar SL, som behöver kollektivtrafiken av olika skäl, VI har inget val. Vi kan inte välja någon annans tunnelbana, några andra bussar. Jag kommer åka med er men jag kommer hata varenda krona jag fyller mitt accesskort med. Företag som inte vågar ta ställning är det värsta jag vet. Eller vänta….det är ju precis vad SL precis gjort. Och NU känns det inte bättre direkt. Fy fan.

.

.

SOUTHPAW

Det finns en filmgenre som jag av födsel och ohejdad vana är mycket svag för och det är boxningsfilmer.

Det är nåt med den där ledsna (oftast) underdoggen, killen (oftast) som befinner sig på botten och som inte kan nå toppen utan att slå sig fram, upp och någon annan på käften. Det är nåt med boxningslokaler som får mig att vilja inreda mitt hem som Dirty Joe´s Gym i Harlem (hittipånamn men skulle kunna finnas i verkligheten) med tegelväggar, gaffatejpade säckar, välanvända päronbollar, rostiga plåtgrejer på väggarna och nån livsklok gubbe i skägg som sitter på en pall iklädd gamla gympabrallor med revärer, såna som ger hipsterpojkar halvfjång. Byxorna alltså, inte gubben i sig.

Jag visste ingenting om Southpaw innan jag satte mig på den stenhårda biografstolen igår kväll, ingenting annat än dom bilder jag sett på Jake Gyllenhaals superdeffade kropp och det berättar ju föga om handlingen. Jag är glad för min ovetskap. Jag är rätt säker på att jag hade tyckt filmen var sämre om jag vetat vad som väntade mig, åt vilket håll historien skulle svänga. Nu satt jag mest och tänkte ATT något pissigt skulle hända men inte VAD.

Jake Gyllenhaal spelar alltså mannen med det på gränsen till patetiskt fantasilösa superamerikanska namnet Billy Hope. Han är en boxare, en vinnare, obesegrad i 43 matcher på raken. Han är gift med Maureen (Rachel McAdams), en kvinna som verkar vara bra men som också verkar leva för att curla sin snubbe. Han har sannolikt förlorat både en och två hjärnceller i ringen, han verkar liksom rätt van vid att bli slagen i ansiktet. Tillsammans har dom dottern Leila (Oona Laurence), en glasögonprydd liten tjej med fötterna på jorden.

Vad som händer familjen kommer antagligen stå i varenda recension (det står även på den treradiga filmförklaringen på ImdB) men den informationen kommer ingen få här. Jag hoppas att du går och ser filmen UTAN att ta reda på nåt alls och definitivt UTAN att se trailern. Jag såg den inatt när jag kom hem och jag är otroligt glad att jag inte kom till biografen med den i bakhuvudet. Den är nämligen värsta sortens trailer, den som visar en kortversion av hela jäkla filmen!

Trots att jag tycker filmen är väldans bra så finns det en del som hamnar på minus. Klippningen till exempel, den är jättekonstig i vissa scener. Jag vet inte om det är meningen att man ska fylla i luckor och tänka själv eller om filmmakarna bara gjort det lätt för sig. Jag har upplevt samma klipp-problem i flera av regissören Antoine Fuqua´s filmer (The Equalizer, Shooter och Olympus has fallen till exempel) och jag tycker det är synd. Det är nämligen det som skulle göra filmen som mest känslosam som klippts bort.

Nu kan jag säga att det inte är nåt problem med känslosamheten som helhet i den här filmen – inte för mig i alla fall. Sista tjugo minuterna rinner tårarna oavbrutet och jag får nästan (jag sa nästan) samma känsla som i slutfajten mellan Rocky och Ivan Drago i Rocky IV. Det är så mycket som står på spel, så mycket mer än att ”bara” vinna matchen.

Många kommer säkert referera till denna film som ”gammal skåpmat” och visst, jag köper det. Det osar mycket Rocky, en del The Wrestler och ja, det går nog att klämma in uns av varenda känd boxningsfilm som producerats om man vill det men samtidigt tycker jag den känns fräsch. Jake Gyllenhaal porträtterar Billy på ett sätt som kanskekanskekanske kan ge honom en Oscarsnominering, Rachel McAdams gör sin Maureen så långt ifrån Ani Bezzerides (i True Detective) att det knappt går att fatta att det är samma skådespelare och med dottern Oona Laurence har vi sett en ny stjärna födas.

Jag känner mig som om Billy fått in en riktig vänsterkrog rätt över näsbenet. Jag är banne mig golvad. Härligt. Biosommaren 2015 fortsätter leverera!

Jag fick sällskap av Movies-Noir-Christian på visningen. Klicka här för att läsa hans tankar om filmen. Även Fripps filmrevyer-Henke var med. Hans recension hittas här.

Fredagsfemman #153

5. Den obegripliga beiga mastodontpremiärdagen

Storfilmen Birdman, Mommy som blev publikens favorit på Stockholms Filmfestival, en hämndlysten Liam Neeson för tredje gången gillt (?) i Taken 3 och Unbroken som har nästa superstjärnan Jack O´Connell i huvudrollen, regisseras av Angelina Jolie och manus skrivet av bland annat bröderna Coen. Jag borde ha andnöd vid det här laget, jag borde kunna ge takykardi ett ansikte, jag borde ha en liten bibba biobiljetter i plånboken och fyra höjdarkvällar i biomörkret att se fram emot. Men nej. Jag känner mig helt likgiltig för alla dessa fyra filmer. Helt. Och jag fattar inte varför. Finns det nån därute som är pepp, som känner motsatsen eller som kan få mig på bättre tankar möjligtvis?

.

.

.

4. Tom Hardy

Bildgoogla honom. Kommentarer överflödiga. Vilken kameleont.

.

.

.

.

3. Peppen på filmer gjorda av totalbeiga regissörer

Jag ser jättemycket fram emot Southpaw, filmen där Jake Gyllenhaal gjort en totalförvandling jämfört med den undernärde gnagaren han spelade i Nightcrawler. Här är han biff. Han är jättebiff. Boxarbiff. Tyvärr är den regisserad av Antoine Fuqua, det får mig att dra öronen åt mig och bli lite…rädd. Det är inte den mest stabile av regissörer det där. Men jag blir mer rädd när det gäller Accidental Love. Jake Gyllenhaal spelar huvudrollen i även denna film men det finns ett stort MEN här och han heter David O. Russell. David O. Russell är den nu levande regissören som jag har minst förtroende för. Jag har så låga tankar om honom att jag nästan blir förbannad, ja, förbannad på folk som upprepande gånger ger honom oscarsnomineringar för Bästa Regi. Ha, det är fan ett HÅN. HAN ÄR INTE VÄRD DET! SLUTA MED DET!

.

.

.

2. Hahaha….Guldbaggen alltså.

Jag sitter här och fnissar mig kissnödig. Samtidigt som jag försöker smälta guldbaggenomineringarna lägger Guldbaggens egen facebooksida upp en ”puff” för Guldbaggeboxen. Jag citerar: ”En rykande färsk dvd-samling med kvinnliga, debuterande långfilmsregissörer från de senaste tre åren – Lisa Aschan, Gabriela Pichler och Anna Odell. Fun facts: guldbaggestatistiken för bästa film, regi och manus de senaste fem åren visar att 80 procent gått till kvinnor och 20 procent till män.” Men håll i hatten för här kommer ytterligare en ”fun fact”: 2015 är vi tillbaka på Hedenhös tid igen. 0% kvinnor, 100% män.

.

.

.

.

1. Filmspanarna fyller 3!

För tre år sedan träffades några filmbloggare i ett källarrum på en restaurang i Gamla Stan. Främlingar med endast ett gemensamt: en kärlek för film. Nu såhär tre år senare träffas filmbloggarna fortfarande i ett källarrum på en restaurang i Gamla Stan, vi har samma kärlek för film men vi känner varandra betydligt bättre än vi gjorde då. Imorgon fyller Filmspanarna tre år och det tycker jag vi hurrar för. Hurra! Hurra! Hurra vad vi är braaaaa! Och vi firar med att gemensamt se en riktig kanonfilm *hosthostkrax*, det ska bli finemangs tycker jag!

.

.