FILMÅRET 2002

2002 var inget enkelt filmår. Till en början hade jag problem att hitta tio listvärdiga filmen men när jag tog mig en funderare sådär ända in i mitten av kroppen utkristalliserade sig fjorton filmer som gett mig alldeles extra fina filmminnen och fyra blev alltså bubblare.

Och, kors i taket, Sylvester Stallone kom ut med hela två filmer detta år men vare sig D-Tox eller Angelos hämnd kvalificerar sig för listan. Nån måtta på knasigheterna får det ändå vara.

Uppdaterat 2015-08-22: Gjorde en TOKMISS och glömde helt bort en av mina favoritfilmer från året. Ice Age fick därmed stryka på foten och blev bubblare istället.

 

 

 

10. Love Liza
(Regi: Todd Louiso)

Philip Seymour Hoffman är död! Har du hört? Sjukt va? I Love Liza gör han en såndär roll som jag tror dom allra flesta förknippar honom med. En lite egen och småtrasig man, överviktig med otvättat hår och beiga kläder. På nåt vis så jävla lätt att tycka om.

.

.

 

9. Spider-Man
(Regi: Sam Raimi)

Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag sett Spider-Man men hur många gånger det än är så har jag antagligen inte sett den för sista gången.

.

.

8. Irriversible
(Irréversible, Regi: Gaspar Noé)

En absolut vidrig jävla film men ändå så speciell att den inte släpper taget. Att den är berättad baklänges gör att den blir ännu mer annorlunda och det adderar en hel del på pluskontot.

 

7. Carnages
(Regi: Delphine Gleize)

En spansk-fransk orgie i egensinnighet som gjorde att jag kände mig förälskad, omtumlad och överkörd efteråt, fast inte av en lastbil utan av en rosa bulldozer.

.

.

.

6. Spider
(Regi: David Cronenberg)

Så speciell att den inte släpper taget, det stämmer inte bara på filmen på plats 7 utan även på denna. Ralph Fiennes är Spider, en man vars mentala hälsa kanske inte är helt i fas med det som anses ”normalt”. Mörkt, dystert, suggestivt och svinbra!

.

.

5. Drömmarnas land
(In America, Regi: Jim Sheridan)

Det här är den andra filmen på listan som jag såg efter givmilt överseende från Fripps filmrevyer (Love Liza var den andra). Drömmarnas land var en film jag missat totalt och säkert inte hade sett om jag inte fått filmen i handen. En väldigt fin film! Dom bästa barnskådisarna jag sett!

.

.

4. Lilja 4-ever
(Regi: Lukas Moodysson)

Det finns mycket att säga om Lilja 4-ever. Väldigt mycket. Tänker dock inte skriva ett dugg om det här. Jag håller det inom mig och konstaterar bara ”se filmen om du inte redan gjort det”.

.

.

3. The Ring
(Regi: Gore Verbinski)

En remake som är bättre än originalet? Ja, jag tycker det. Jag tycker amerikanska The Ring är betydligt ruggigare än japanska Ringu. Och det bästa är att The Ring fortsätter vara ruggig även vid en omtitt. Och två. Och tre.

.

.

2. Timmarna
(The Hours, Regi:Stephen Daldry)

Tre kvinnor, tre öden, tre skådespelare som ställer tre skåp på varsin plats och ingen jäkel kan flytta dom. Nicole Kidman (med ”ny” näsa), Julianne Moore och Meryl Streep är fulkomligt lysande!

.

.

1. Pianisten
(The Pianist, Regi: Roman Polanski)

Det känns så himla härligt att få avsluta denna lista med lite glädje, lite jubel, lite party, lite gala! Nähä, inte det inte? Pianisten kan vara kanske den oglättigaste av alla filmer som finns, åtminstone i hjärteroten för HELVETE vad ont det gör att se den. Jag blir så hemskt ledsen, jag vill typ krypa ut ur skinnet och det värsta av allt är att historien är sann. Adrien Brody vann en Oscar för sin roll som Wladyslaw Szpilman och jag klappar händerna så hårt att jag får stickningar och skriker så det svider i halsen: ADRIIIEEEEEEN!

.

Bubblare: Bubba Ho-tep, The Eye, Ice Age, Harry Potter och hemligheternas kammare och Röd drake. Minority Report ska givetvis vara bubblare också.

En skön samling filmbloggare gör samma sak som jag idag, skriver om filmåret 2002 alltså. Klicka vidare för att läsa mer.
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Filmitch
Flmr
The Nerd Bird

Vinnaren i Marveltävlingen

Nu är det dags att kora vinnarna i MARVEL UPPÅT VÄGGARNA-tävlingen.

Först ska den mest populära MARVEL-hjälten presenteras. Nästan 300 (!!) personer har skickat in tävlingsbidrag och här är de tio seriehjältar som fick flest röster. Vinnaren är alldeles solkar med över 50% av rösterna.

10. The Punisher

9. Deadpool

8. Black Widow

7. Thor

6. Daredevil

5. Wolverine

4. Captain America

3. Hulken

2. Iron Man

1. Spider-Man

Vinnaren i tävlingen valdes ut med lottens hjälp och du som kommer få den fiiina MARVEL-tapeten på posten inom några dagar heter:

CAMILLA KUMLEGÅRD och bor i Rättvik.

G r a t t i s !

Stort tack till Midbec som sponsrade tävlingen.

 

Fredagsfemman # 45: Julklappstips till filmnördar (Tomten, jag önskar mig rubbet!)

5. En lavalampa är en lavalampa är en lavalampa.

Visst är det så, men det här är en SPIDER-MAN-LAVALAMPA! På rea. Innan jul. Jag tuggar lite fradga här.  Här är länken.

 

 

 

4. Att titta på film är kul men ibland kan det vara värdefullt att faktiskt läsa boken.

Att köpa böcker på nätet är bland det roligaste jag vet. Jag lever fortfarande kvar i villfarelsen att det är mysigt med böcker, att det är härligt att somna med en bra bok i handen och att historier sällan blir så bra som dom man läser i just en bok. Här finns det massor med bra böcker. Massor.

 

 

3. En riktig wanna-have-möbel!

Tänk att sitta i den här fåtöljen och titta på film eller läsa en bok. Jag skulle aldrig lyfta rumpan mer, jag skulle växa fast, jag skulle BO i den. Jag har drömt om den där möbeln sen första gången jag såg den och får jag någongång tio lax över som jag inte kan använda till något vettigare så kommer jag shoppa loss. Här är länken.

 

 

2. Är du inte lite trött på att vakna till mobilen?

Vore det inte tusen gånger skojigare att vakna till Yoda, Darth Vader eller en Stormtrooper? Här finns fler varianter och jag blir alldeles kääär.

 

 

 

1. Jag hittade den! Jag hittade Bane-dockan!

Den kostar visserligen 180 dollar och det finns inte en chans att den hinner komma innan jul MEN bara vetskapen om att den finns räcker för mig! Här är länken.

Veckans serietidningshjälte på film: SPIDER-MAN 1-3

Sommaren 2002 var en riktig blockbuster för mig. Jag var nyskild, det var fotbolls-VM i Japan/Sydkorea, jag och barnen var på semester på Gotland och på bio introducerades en kille som var totalt otippad som Spider-man.

För mig var Tobey Maguire Paul i The Ice Storm, han var Homer Wells i Ciderhusreglerna, han var James i Wonder Boys. Tobey Maguire var INTE en trovärdig serietidningshjälte i trikå. Jag var skeptisk så till den milda grad att jag var ihopskrynklad som en gammal citron i ansiktet när jag satt i biosalongen med premiärbiljetten i fickan. Att Sam Raimi, den gamle Evid Dead-regissören höll i paddlarna spelade ingen roll, den tilltro jag hade till honom vägdes inte upp av den magnitud på felcastande som jag trodde Tobey Maguire personifierade.

Men jag hade fel. Bigtajm.

Peter Parker, den blyge snälle svage collegekillen, blir biten av en radioaktiv spindel och får oanade krafter. Är man stor måste man vara snäll och det gäller inte enbart Bamse så när Peter förstår vad han har för nya kroppsliga förmågor bestämmer han sig för att använda sina styrkor för att skydda stadens invånare mot brottslingar.

Peter Parker är så perfekt gestaltad i all sin vanlighet av Tobey Maguire som inte är det minsta träig eller teatralisk, han går in i sin roll med hundraprocentig trovärdighet precis som Kirsten Dunst gör som Mary Jane. Jag knorvlar ut alla mina butterhetsrynkor från pannan, kinderna och mellan ögonbrynen och låter mig bara charmas och underhållas. Spider-man är två timmars kvalitativ underhållning för både stora och små och så pedantiskt välgjord att jag har svårt att hitta nåt specifikt att gnälla över. Ja, det ska vara James Franco som Harry Osborn då. Gnäll-gnäll-gnäll-gnäll, hua, James Franco är inte min homeboy, inte här och inte någon annanstans heller men samtidigt ids jag inte hänga upp den här filmen på honom. Han är inte värd det.

Willem Dafoe spelar hans pappa Norman (Green Goblin) och trots överspel köper jag hans insats här. Green Goblin är ju inte den mest mentalt stabile figuren på jorden och om det inte är okej att spela honom med lite för stora ord och gracer då vetefan faktiskt. Annars är Spider-man fullsmockad med perfekt castade biroller i all från Rosemary Harris som May Parker och Cliff Robertson som Ben Parker till den fantastiske fabulöse J.K. Simmons som högljudd ansvarig utgivare på tidningen.

Spider-man. En kille som blir typ en spindel av att bli biten av en. Hela upplägget är ju bara så urbota dumt egentligen. Korkat. Larvigt. Fånigt. Men ändå, jävlar vad det funkar på film!

 

Spider-man 2 (2004)

Alfred Molina gör entré som den utåtagerande doktor Octopus med bläckfiskarmar av stål i en uppföljare som är minst lika bra som ettan. Aningens mer humoristisk dessutom. Kärleksrelationen mellan Peter och MJ utvecklas åt alla håll och kanter och James Franco är fortfarande med på ett hörn.

 

Spider-man 3 (2007)

I den tredje filmen kommer mörkret in i Spider-man då han inte bara har sandmannen (Thomas Hayden Church) och Venom (Topher Grace) att brottas med utan även sig själv. Sjukt snygga effekter i den här filmen, sjuuukt snygga och trots skyhöga förväntningar från min sida så funkar filmen fint. Jag gillar att hela gänget är kvar och att regissör Sam Raimi tog sig igenom filmerna med sig själv bakom ratten. En riktigt bra trilogi som med fördel kan ses som ett långpass i soffan endast med kiss-och-fylla-på-popcorn-skålen-pauser.