UNSANE

Två saker är jag säker på: att goda råd inte alls är dyra och att talang inte kan köpas för pengar.

Så, se och lär ni bittra, sura missförstådda filmskaparwannabes som tror att ni inte kan bli något i livet för att ni inte är födda med silversked i munnen, att ni inte har någon fritidsgård att gå till, att ingen ger er en räkmacka, att det inte finns filmutbildningar ni kommer in på, att omvärlden inte förstår er kreativitet och nyskapande idéer.

Det är så HIMLA lätt att skylla på andra, det är alltid den enklaste utvägen. Men ärligt talat, är det inte dags att svälja både stoltheten och piedestalen och inse att ingen annan kommer ge er genvägen till vare sig guldet eller dom gröna skogarna. Livet är till för att hitta stigen själv och att gå på den med bestämda steg tills man kommer fram till sitt eget mål – för EGEN maskin!

Att titta på Unsane får mig att fundera på alla som klagar på svensk filmpolitik, på svårigheten att hitta finansiering, på att det fokuseras så lätt på allt som INTE går. Sen tänker jag på Crazy Pictures som hade en klar vision av vad dom ville göra, som visste hur mycket pengar dom behövde få ihop och som tänkte utanför lådan. Att finansiärerna sedan kom och knackade på dörren och ville vara med är en annan historia, dom började med en idé och med TALANG.

Att den store regissören Steven Soderbergh bestämmer sig för att filma en långfilm med en Iphone 7 är så smart. Precis som med Sean Bakers film Tangerine (som kom 2015) visar Soderbergh att det går att göra en film värdig biovisning med en enkel jävla mobiltelefon. Bra idéer är således inte dyra och ett bra skrivet manus är ett bra skrivet manus. Att filmen hade en budget på 1,5 miljoner dollar kan ju såklart kännas som mycket pengar men i sammanhanget är det bara lite myntklirr i fickan. Huvudrollsinnehavaren Clarie Foy ville säkert ha lön och det var väl annat som kostade pengar men själva produktionen kan inte ha kostat mycket.

Så, oavsett om du heter Soderbergh, Andersson, Hamsah eller Snoppsson i efternamn, vill du bli morgondagens stora filmmakare, ta fram mobilen i fickan och gör nåt vettigare än att lägga upp 3000 snapchats om dagen. Det går inte att skylla på andra att du inte kommer nånstans. Fan, du har ju din framtid i fickan, börja filma. Det kostar inget.

Här kan du se en intervju med Steven Soderbergh där han pratar om inspelningen och hela filmen finns att se på Viaplay om du blir nyfiken. Eller att hyra på tex Itunes. 

LOGAN LUCKY

Det här min gode läsare är ren och skär FREDAGSFILMSUNDERHÅLLNING. Det här är ögongodis, det är en fröjd för filmälskarhjärtat OCH det är en film som man glömmer direkt den är slut. Det jag inte glömmer är däremot skådespelarprestationerna. Trion Channing Tatum, Adam Driver och Daniel Craig verkar njuta av varenda sekund i bild och jag gör detsamma. Dom spelar över med den mest högklassiga fingerfärdigheten man kan begära av någon Hollywoodskådis och dom gör sina karaktärer Jimmy Logan, Clyde Logan och Joe Bangså himla mänskliga i all sin trashighet.

Channing Tatum i beiga snickarbyxor och Daniel Craig i ”fängelsepyjamas” är bilder som etsat sig fast i mina hornhinnor, dessutom scenen när Jimmys dotter Sadie (Farrah Mackenzie) uppträder med ”Take me home, country road” för att det är hennes pappas favoritlåt (istället för Rihannas ”Umbrella” som hon egentligen skulle tävla med) och scenen när Jimmy får sparken från sitt jobb pga haltar. Det är nåt som skär sönder mitt hjärta när föräldrar som uppenbarligen är väldigt beroende av den (lilla) lön dom tjänar får sparken och speciellt när det handlar om föräldrar som sliter, släpar och skitar ner sig på arbetstid. Det gör ont.

Annats är det inte mycket som gör ont med den här filmen. Den passerar som ett rinnande vatten och jag var rejält underhållen under tiden. Rebecca Blunts manus gör att filmen bara där ligger på en stark trea men regissören Steven Soderberghs härliga filmiska driv och skådespelarnas prestationer gör att den hamnar på en fyra för mig. Riley Keough, Hilary Swank, Katie Holmes, Katherine Waterston, alla inblandade briljerar. Jag skulle kunna säga att Logan Lucky är precis motsatsen till samme regissörs film med titeln Haywire.

Måndagar med Matt: THE INFORMANT!

Jag undrar om inte The Informant slår i taket vad gäller ointressant grundstory: priskarteller i lysinbranschen.

Det går både bra och lätt att hålla sig för skratt trots att jag läst mig till att filmen ska vara en dramakomedi baserad på en verklig händelse. Vari ligger det roliga? Nån som vet? Upplys mig gärna i kommentarsfältet för den där humorn gick mig helt förbi.

Det står helt klart att Matt Damon tillhör en av Steven Soderberghs favoritskådespelare efter samarbetet med denna film, Oceans-filmerna, Contagion, Che – Gerillaledaren och senast Behind the candelabra. Jag förstår Steven. Matt Damon är det där perfekta esset i rockärmen, snubben som det alltid går att trolla fram när det ska bli beige magi på filmduken. För beige är han Mark Whitacre, Damons rollfigur i den här filmen. Han är beige nåt så in i bängen.

Whitacre har ett lukrativt jobb på majsförädlingsföretaget Archer Daniels Midland. Men när han blir varse om företagets priskrig med resten av världen avslöjar han kartellen för FBI och ser sig själv som nån form av hemlig agent. Han ljuger, förvränger, säger delar av sanningen eller inte alls, helt efter eget huvud och filmen kan mycket väl inneha nordamerikanskt rekord i antal sagda ord per minut. Om det är en lugn stund nånstans så plockas Damons röst in berättare av Whitacres vardagliga funderingar, tankar som för det mesta är mer intressanta än filmen i sig.

Jag tycker inte lysinbranschen är så spännande, jag tycker inte historien är stark nog hela vägen, det blir för tjatigt och enahanda. Matt Damon är däremot en fröjd att beskåda med femton extrakilon, mustasch och pilotglasögon. Och visst är filmen snygg, den är oklanderlig men det är ack så långtråkig. Utan en Damon-demon i huvudrollen hade jag nog stängt av.

MITT LIV MED LIBERACE

För det första: Matt Damon – du är underbar!

För det andra: Michael Douglas – du får aldrig dö!

För det tredje: Steven Soderbergh – vad härligt, äntligen, du KAN ju!

För det fjärde: FY FAN VAD JAG ÄLSKAR FILM!

Jag sätter mig i en relativt stor biosalong, det är eftermiddag och kanske tolv sålda biljetter, filmen börjar och det tar tio sekunder för mig att känna att det här blir en upplevelse jag sent ska glömma.

Det är 1977, Matt Damon spelar den unga bisexuella djurskötaren Scott med nacklångt tjockt hår, baby-len hy och byxor uppdragna till strax under armhålorna. På en gaybar träffar han Bobby (Scott Bakula) som bjuder honom på dejt till Las Vegas för att se Liberace spela. Och där – DÄR – skapas filmhistoria mitt framför mina ögon.

Michael Douglas förvandling till guld-glitter-och-glamour-pianisten – och tillika smygbögen – Liberace är alldeles ____________ (<—- fyll i valfritt superlativ). Jag får tunghäfta, skrivkramp, afasi, anemi, kikhosta, glädjefnatt. När en skådespelare jag högaktar i normalfall gör en roll som är så bortom allt jag tidigare sett honom i räcker orden liksom inte till. Jag känner dock att det är okej. Man får vara tyst också, man får sitta och le och låta sig imponeras och man får strunta i att ordbajsa med tangentbordet och helt enkelt lita på att du som läser förstår vad jag menar.

Jag hoppas få se Michael Douglas och Matt Damon som paret Liberace och Scott Thorson i något annat sammanhang. Som prisutdelare på Oscarsgalan. Som inbjudna middagsgäster till ryska ambassaden. I någon talkshow. Som vinnare på Oscarsgalan. Nånstans bara, var spelar mindre roll. Sen slår det mig att Mitt liv med Liberace ”bara” är en TV-film, en HBO-produktion. Det är inte så ”bara” men det är konstigt, filmen är så påkostad och välgjord. Det är ändå tacksamt att den visas på bio och att jag fick ett ryck och gick dit. Jag ska skriva ett tacktal till mig själv och läsa upp det i spegeln för det är när jag ser filmer som denna och hjärtat blir alldeles varmt som jag förstår varför jag ser så mycket skitdålig film – också.

Det är för att hamna här. Det är för att hitta pärlorna. Det är för att bli överraskad och förälskad och alldeles hoppetossigt glad. Det är för vetskapen om att tillräckligt många grodor leder fram till en prins. Matt Damon och Michael Douglas är mina prinsar just nu, tillsammans med Rob Lowe som spelar supersliskig plastikkirurg och regissören Steven Soderbergh som jag hoppas i och med denna film inte lagt regissörsyrket på hyllan. Han har ju hotat med det. Det är dumt att hota Steven. Fortsätt göra såna här filmer istället så blir allting bra.

Fan. Jag blir på riktigt helt jävla överlycklig av den här filmen! Gå och se den, se den på bio om du kan. Kan du inte se den på bio, hyr den på DVD när den kommer. Gör vad tusan du vill bara du inte låter den passera obemärkt. Den är värd så mycket mer än .

SIDE EFFECTS

Det är april. Det är dags för Filmspanarna att gå på bio tillsammans igen. Det är Jojjenito som väljer film och jag tror inte någon höjer på ögonbrynen. Det känns som ett givet val denna vecka. Bra skådisar i något som på pappret verkar vara en intressant historia filmad av en regissör som dom flesta som tycker om film har ett öga till, gott eller ont kan skifta. Men om en regissör aldrig är bättre än sin senaste film så ligger Steven Soderbergh rätt kraftigt på minus hos mig efter Magic Mike och Haywire. Det är synd. Han har gjort så mycket bra. Han kan ju, jag vet det och det är med detta fokus jag sätter mig i biofåtöljen. Det KAN bli bra det här.

Emily (Rooney Mara) är gift med Martin (Channing Tatum) som sitter i fängelse för insiderbrott. I fyra år har hon åkt fram och tillbaka till fängelset på givna besökstider och så är plötsligt den tiden över. Martin släpps fri och dom kan börja leva på riktigt igen. Men Emily mår inte bra. Hon försöker ta sitt liv och hamnar i psykiatern Jonathan Banks (Jude Law) trygga händer.

Den lättaste vägen genom en depression är tyvärr inte att genom samtal försöka ta reda på var problemet sitter och lösa detta, det är nåt som bara kostar pengar för alla inblandade och sånt är inte intressant i en kapitalistisk värld. Det som är intressant i det här läget är medicin. Piller. Svälj lite kemikalier och livet är på topp igen samtidigt som läkemedelsföretag tjänar storkovan och doktorerna får bonus som ger dom guldkant på tillvaron. Nu är det inte jag som är bitter, det bara funkar så. Pengar styr. Det är pengarna som styr även för Jonathan Banks när han ger Emily en ny och obeprövad medicin och det blir skogstokigt alltihop.

Okej. Jag var inte bitter men NU är jag det. Jag tittar på filmen och blir mer och mer frustrerad. Jag biter mig i läppen och blir nästan lite förgrymmad. Vad håller han på med Steven Soderbergh? Side Effects känns som en billig TV-produktion och karaktärerna blir liksom bortglömda. Jag får lära känna dom så lite att jag inte bryr mig ett dugg om nån av dom. Jaha, hen dog, move on. Jaha, hen sitter i skiten, move on.

Catherine Zeta-Jones har i perioder varit en favvis för mig men när jag ser henne här så sliter jag mitt hår. Hon är ju så vacker egentligen men vad hände här? Har sminkösen fått direktiv att Zeta-Jones ska se ut som Jokern eller har Zeta-Jones stramat till sitt fejs så pass att sminkösen inte har nåt val annat än att lägga läppstift där läpparna faktiskt är. Det ser fan inte klokt ut. Sen väser hon filmen igenom. Väser. Varför då?

Rooney Mara däremot går från klarhet till klarhet tycker jag. Jag tycker hon är duktig, hon är trovärdig och hon är väldigt lik Noomi Rapace i sina manéer. Jude Law gör också han det bästa han kan med det manus han fått och ingen skugga ska falla på vare sig honom eller Mara. Men resten, herregud, resten. Vilken formidabelt smaklös soppa.

Det har pratats en del om att Side Effects är blott 50-årige Steven Soderberghs sista film. Nu stämmer det kanske inte riktigt eftersom hans Behind The Candelabra kommer tävla i Cannes (med Michael Douglas som Liberace) men ändå….”inte bättre än sin senaste film”. Nu jäklar Steven har du en del att leva upp till. Nu är du bara en Liberace ifrån att bli ihågkommen som en tokflopp.

Mina filmspanande vänner har också sett filmen: The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Jojjenito och Movies-Noir. Tycker vi lika? Jag tror inte det men jag vet inte.

Tre om en: Det luktar Hallmark lång väg

ÖGONBLICKET FÖRE TYSTNADEN (1999)

Jag gillar filmer regisserade av Clint Eastwood mycket mer än jag gillar honom som skådis. Tyvärr – ibland – tycker han om sig själv aningens för mycket som skådespelare och det händer att han i sitt arbete som regissör rollbesätter sig själv som huvudkaraktär i en film han är hundraprocentigt fel för.

I Ögonblicket före tystnaden spelar Clintan Steve Everett, en cynisk journalist som blivit ertappad med att sätta på chefens fru och därför får göra vad som verkar anses som ”skitgörat”, det vill säga åka till fängelset och göra den sista intervjun med den Frank Beachum (Isaiah Washington), en svart man som samma dag ska avrättas med giftinjektion.

Så långt kan man säga att allting är gott, i alla fall om man komprimerar filmens handling till en enda mening. Visst, Clintan kan definitivt spela journalist, inga frågetecken alls gällande detta, men resten, herrgud, resten.

Att han vid 69-års-ålder och rynkor som vittnar om kanske ännu fler år på nacken skulle funka som nån slags bargigolo, alltså nej, jag köper inte det. I en scen sitter han i en bar och pratar med en ung kvinna som jag först tror är hans dotter men när han börjar flirta och komma med oanständiga förslag som nån jävla snuskgubbe och dom precis har pratat om hennes ålder (23) då blir jag faktiskt lite illa berörd. Det smakar gammal femkrona i munnen och jag vill inte se honom slicka sig om munnen åt nästan femtio år yngre tjejer och jag vill definitivt inte tro att denna söta tjej (och ja, det är fler i filmen, dock inte riktigt lika unga) är så sugen på honom tillbaka som hon ska verka.

Det som gör att filmen inte bara luktar Hallmark utan STINKER billig TV-produktion är sättet det är filmat på. Det är Sunset Beach fast mörkare, det andas kulisser, malmedel och realisation, det känns som återanvänd och överdrivet kletig  filmmusik (bortsett från ett par scener där Clint Eastwoods egna omisskänneliga pianospel gör sig påmind) a la Glamour-klassiker och flera gånger beter sig ljud och ljus i filmen som att det liksom avslutar/tonar ner inför reklamavbrott.

Nämennej usch vilket nedköp det här var. En svag svag tvåa för Clintan som a ladies man. Rob Schneider är mer trovärdig som kvinnokarl banne mig.

Här finns filmen.

 

 

RESTING PLACE (1986)

En ung svart officer dör i strid och får inte begravas där föräldrarna önskar för samhällets invånare. Han är – var – ju svart och får således inte dela mylla med dom vita. Föräldrarna kämpar stenhårt för sonens rätt att begravas och major Kendall Laird (John Lithgow) försöker göra det han kan för att hjälpa dom sörjande. Att han börjar ana ugglor i mossen gällande hur, var och varför officeren dog gör inte saken bättre.

Det som gör den här (på riktigt!) Hallmarkfilmen till en någotsånär okej upplevelse är dels John Lithgows blotta uppenbarelse, plus Morgan Freeman och den fenomenala CC Pounder som den döde officerens föräldrar. Visst andas produktionen lågbudget och visst är det sedvanlig ”hallmarks” ljussättning men trots detta är det inte sååå pjåkigt. Historien är lika viktig som den är allmängiltig och hur mycket jag än skrattade åt förtexternas typsnitt så kunde jag hålla mig från garv senare. Rasism är helt enkelt för jävla hemskt.

Här finns filmen.

 

 

 

THE LIMEY (1999)

När Wilson (Terence Stamp) kommer ut ur finkan beger han sig direkt till Los Angeles för att försöka få klarhet i din dotters död. ”Bilolyckan” hon dog i känns inte riktigt rumsren och han bestämmer sig för att hitta slemtorsken Tony Valentine (Peter Fonda) som han misstänker ligger bakom detta brott.

I Priscilla – Öknens drottning spelar Terence Stamp transan Bernadette och här lyckas han med konststycket att göra sin karaktär Wilson, den hårda tuffa åldrade mannen, mer feminin än Bernadette i full drag. Han vickar på höfterna mer än Christer Lindarw i pumps och jag skrattar mig halvt fördärvad. Detta och detta allena är filmens enda förtjänst. Allt annat andas konstfilm a la Hallmark. Usel ljussättning, en klippning som är hysterisk konstig, en medioker – nästintill banal – historia och skådespelare som ser ut att skämmas ögonen ur sig för sitt yrkesval. Att filmen är regisserad av Steven Soderberg förvånar mig inte, han har verkligen visat att han kan kombinera riktiga superfilmer med bottennapp i plaskdammar.

Den här filmen luktar inte bara Hallmark lång väg, den andas kvarglömd soppåse med gammal lax i hallen.

 

 

 

 

Här finns filmen.

MAGIC MIKE

Inte sedan en marskväll 1993 har jag skämts så mycket för det kvinnliga släktet som jag gör nu.

Jag fyllde 20 år 1992 och fick en present som kan ha varit på den översta halvan av min topp-tio-lista av sånt jag aldrig någonsin hade önskat mig: en biljett till Chippendales på  Konserthuset.

Chippendales. Amerikanska dansande män i stringkalsonger och hud som glänste av insmord olja och luktade som detsamma, fast i kombination med svett blir det mer som stanken av gammal bortglömd stekpanna. Jag vet det för i presenten ingick nämligen efterföljande fotografering. Jag med en chippendalare på varsin sida. Det blev ett minne för livet fast kanske inte på det sätt som var meningen.  Jag minns deras kladdiga kroppar, känslan av plastmänniska, den där sunkiga känslan av människor som gör precis vad som helst för pengar och dom svenska kvinnornas vrålande ringande i öronen.

Jag satt på min plats i Konserthuset och tittade mer på publiken än på åmandet och kråmandet på scen. Vuxna människor, vuxna kvinnor ur alla samhällsklasser stod upp och skrek som om dom inte druckit på ett decennium och dom halvnakna männen var ett glas vatten i Gobiöknen. Illande, panikslagna iiiiiiiihiiiiiii-skrik, ögon stora som tefat, salivsträngar som hängde som draperier ur mungiporna, trosor som kastades på scen. Det hoppades, dansades, suckades, trånades och jag satt där och undrade var fan jag hamnat. Vad är det här för grottmänniskor, var kommer dom ifrån, är det möjligt att kvinnor kan bete sig såhär? Jorå, det är det. Däremot trodde jag inte att jag skulle få vara med om det igen men jorå, igen, så blev det.

Magic Mike är en saga som vi sett så många gånger förut men då med kvinnor i huvudrollerna. I Burlesque var det Christina Aguilera,  i Striptease Demi Moore och i Showgirls Elizabeth Berkley som kastade kläderna för sin försörjning, i Magic Mike är det Channing Tatum, denna guds gåva till kvinnorna, som strippar loss inför skrikande tjejer som proppar kalsongerna fulla med gröna sedlar. Matthew McConaughey spelar hans chef och Alex Pettyfer Mikes polare som dras in i den här världen mer eller mindre självvalt.

Precis som med en ”konsert” med Chippendales så är höjdpunkten med denna film med nästannakna juckande snyggingar den kvinnliga publiken. Filmen är nämligen inte speciell alls. Det finns ingenting med filmen eller historien som jag inte sett förut och då jag inte lider brist på manlig hud i min närhet så har jag heller inget behov av att vråla mig hes i en biosalong så fort något sådant dyker upp. Men om jag ska göra nån form av snabbanalys gällande decibellstyrkan på kvinnoskriiiiiken i salongen så finns det många sexuellt frusterade tjejer-kvinnor-damer på Södermalm i Stockholm som inte har minsta problem med att sitta och svanka i en biofåtölj.

Jag skäms. Jag skäms fast jag vet att den enda jag bör skämmas för är mig själv. Jag skäms för att det sitter kvinnor i en biosalong som högt och bittert säger ”jaaaaa, sånt här får man ju aldrig hemma” fast jag vet att om den äkta mannen till vederbörande skulle börja strippa i vardagsrummet med latexstring juckandes mot en polisbatong så skulle hon knappast få vackra rosor på kinderna. Hon skulle skratta sig fördärvad och säga ”vafan håller du på med, har du blivit galen eller?

Jag skäms av spegelscenen, när Matthew McConaughey ska lära Alex Pettyfer hur man gör när man tar av sig kläderna på ett sexigt sätt inför….engagerade….tjejer och jag skäms för en del av dansnumren som blir alldeles too much. Jag längtade efter min skämskudde, jag borde ha gapskrattat men det blev så pinsamt att jag svalde allt och satt mest och vände och vred på mig.

Varför gör en regissör som Steven Soderberg en film som Magic Mike?  Han kanske vill vända på frågeställningarna tänker jag, kanske vill han visa att en kvinnas reptilhjärna knappast skiljer sig alls från en mans? Han kanske gjorde den för att han gillar Channing Tatum och ville ge honom en roll att bita i på riktigt efter patraskfilmen Haywire? Han kanske gjorde det för att han….kunde? Personligen tycker jag nämligen att filmen är så pass ointressant att jag har svårt att tänka ut något logiskt svar på mina tidigare frågor. Filmen hade kunnat funka om den var lite charmigare men killarna tar sig själv på ett sånt jävla allvar att det är svårt att liksom skala av den och se filmen för vad den är, vad den nu är.

Jag gillar Channing Tatum och jag gillar honom inte mindre efter det här. Han har en unik förmåga att vara värsta skitsnygga killen men ändå kännas som den vanliga grannsnubben, lite som en manlig motsvarighet till Sandra Bullock. Lyckas man fixa en roll som Magic Mike med hedern i behåll då är man fanimej bra och Channing Tatum ÄR bra. Tyvärr tycker jag precis tvärtom om Matthew McConaughey nu. Jag har inte haft några större problem med honom förut men nä, det räcker, det går bara inte. Jag kan inte se honom såhär, det är alldeles ovärdigt. Han luktar genom duken, han stinker desperado och gammal chippendalesolja och beter sig och ser ut som en man gjord av plast.

Plastmän är sällan trovärdiga. Jag litar inte på felfria snubbar. Dressman-män, Elloskillar, Calvin Klein-modeller, människor som ser ut som Kendockor och utstrålar hårdplastpersonlighet är totalt ointressanta både i verkligheten och på film. Det är på den gärdsgården Channing Tatum sitter och dinglar med benen. Han trillar inte bakåt, han trillar inte framåt, han sitter bara där och ler med sin perfekta sixpack och jag skulle kunna bjuda hem honom, dricka en massa sprit och sjunga Singstar en halv natt. Den känslan får jag och den känslan är skön. Inte sann, men skön.

HAYWIRE

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Haywire är på pappret en av årets absolut mest intressanta filmer. Idel sköna lirare på rollistan (med Michael Fassbender som geléhallonet på mjukglassen), en stentuff tjej i huvudrollen och Steven Soderbergh bakom kameran. Klart det låter toppen det här, klart jag slickar mig om munnen, klart mina förväntningar har klättrat före på en repstege upp till månen.

Så sitter jag här efteråt med en knappnål i handen och en stor trasig ballong på golvet framför mig. Vilken film i världen kan leva upp till detta? Många skulle jag tro men inte Haywire. Jag har varit med om många filmiska antiklimax i mina dagar men jag vet inte om det här inte tar priset. Jag har inte bestämt mig än. Kanske.

Det pris Steven Soderberg definitivt tar/får i och med Haywire är utmärkelsen för Mest förnedrande åskådarnedvärdering. När man planterar små smarta klurigheter i film, när ett klädesplagg eller en pryl liksom blir en del av svaret på gåtan så låter dom flesta filmare planteringen vara just en plantering. Filmaren kräver en smula koncentration av sin tittare och får den allt som oftast. Det är kul att klura ut hur det ligger till, försöka hitta lösningar, förekomma twister, sånt är bra, hjärnan får arbeta och jag blir på ett sätt interaktiv-men-ändå-inte med filmen. Det som inte är bra när man lägger ut filmiska planteringar är att 1. zooma in den viktiga prylen (ja, jag seeeeeeer, herreguuuud jag är inte BLIND!) eller 2. zooma in och sedan genom återblickar ”fräscha upp” vårat minne som vore vi lobotomerade guldfiskar. Sånt gör mig förbannad. Det är så infernaliskt onödigt och faktiskt rätt klantigt. Soderbergh är ingen rookie, det här är sånt som inte borde få hända en veteran som han.

Sen har vi det här med handlingen. Handlingen är en rätt viktig del i en film tycker jag då, kräsen som jag är. Den här handlingen är SVINDUM. Den är larvig, konstig och alldeles för enkel. Hela manuset är otroligt icke-välskriven, jag vet inte om jag hörde några ord yttras som kändes äkta eller rätt i sammanhanget. Det är som om alla dessa stora skådespelare som dyker upp i samtliga roller ska agera lockbete,  ögongodis eller få oss att stänga av all form av fokus och visst, ibland funkar det för jag kommer på mig själv att flera gånger tänka ”det är inte möjligt, det kan inte vara såhär dåligt som det känns, jag måste ha missat nåt, Michael Douglas skulle aldrig ha tackat ja till det här om det verkligen var såååå uselt”. Sen tänker jag på Ocean´s Twelve, regisserad av samma Soderbergh och då nickar jag för mig själv. Jorå, det går, det går att lura även Hollywoodstjärnor till vad som helst, det gäller bara att locka med en tillräcklig stor klump ihopvikta dollars.

Det kanske känns spännande i Steven Soderberghs värld att göra en ”actionfilm” med en kvinnlig ”actionhjälte”/slagskämpe/snygging i huvudrollen och jag antar att han har den positionen i filmvärlden att han kan göra lite som han vill. Jag tycker inte han förtjänar den positionen, i alla fall inte nu längre. Det är inget fel på Gina Carano som gör sitt absolut bästa av huvudrollen men när hennes ballaste scen är när hon visar att hon behärskar den ädla konsten i att backa snabbt med bilen i skogsterräng då undrar jag vad jag håller på med, vad jag tittar på, varför jag inte bara försöker rädda världen eller nåt istället på min fritid.

Michael Fassbender och Michael Douglas kan båda få mig att vilja se en film helt oavsett handling. Så är det fortfarande, det har Haywire inte förstört. Jag tror bara inte att någon inblandad kunde ana hur skunkig slutresultatet skulle bli.

CONTAGION

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För ett år sedan ganska så precis pratades det inte om något annat än svininfluensa. För eller emot sprutor, löpsedlar med folk som dött i sjukdomen, larmrapporter från resten av världen, det var slagsmål om handspritflaskorna i butikerna, ja, det var helt enkelt en rätt otäck stämning överallt i vårat land. Hade Contagion gått upp på bio förra vintern vete tusan om en enda människa hade gått och sett filmen. Verkligheten överträffar ju ändå alltid filmen, gör den inte?

Beth (Gwyneth Paltrow) sitter på en flygplats och hostar. Så börjar filmen, med en vanlig simpel host och smittans Dag 2. Hon åker hem till sin familj, till maken Mitch (Matt Damon) och den lille sonen men förkylningen ger inte med sig och familjetragedin är ett faktum när både Beth och sonen dör.

Dagarna tickar på, viruset sprider sig över världen och fler och fler karaktärer presenteras. Regissören Steven Soderbergh gör sitt allra bästa för att genom många infallsvinklar förklara det komplexa skeendet under en epidemi, allt från att först bedöma att viruset verkligen existerar till att försöka hitta ett botemedel till att visa den vanliga människans paranoja inför det okända och läbbiga och han får ihop det lite på samma sätt som han fick i Traffic, fast då gällde frågeställningen droghandel.

Många vinklar blir det och det är tur att det är kända skådespelare i dom flesta roller för det är svårt nog att hänga med i svängarna som det är. Tempot är högt, musiken härligt blippig med skön BPM men det är en svår balansgång att hålla denna puls filmen igenom utan att det känns hispigt och stressigt. Jag får känslan att det är bråttom till nånting, att jag är på väg att komma försent till ett möte som jag dessutom missat att förbereda mig till och jag sitter liksom och mentalt hoppar upp och ner. På så sätt är filmen inte det minsta mysig men å andra sidan, vem har sagt att en epidemirulle ska vara det?

Skådespelarmässigt tycker jag att Matt Damon är den starkt lysande stjärnan i ensemblen. Hans Mitch är en småflobbig vanlig snubbe och jag tycker Damon lyckas göra honom trovärdig på alla sätt och vis.

Vad är det då som gör att filmen trots allt som är bra ändå bara kommer upp till en medeltrea? Kanske för att jag inte får panik. Jag känner mig inte rädd, jag lyckas inte ens återvända till svininfluensatankarna från förra året, jag sitter mest och tittar på ett filmiskt hantverk utan egentliga svagheter men som inte lyfter, inte förrän sista scenen när det som hände Dag 1 visas – och det är inget jag vill se såhär dagarna före jul.

Veckans Aaron: ERIN BROCKOVICH

Jag tror inte att det var så många som trodde att Julia Roberts någonsin skulle kunna vinna en Oscar, inte för någon film, inte för någon roll, inte någongång, inte någonstans. Hon var liksom inte den typen av kvinna. Men 2001 var vi många som satte kaffet i vrångstrupen när Julia likt en modern Audrey Hepburn fick gå upp på den stora scenen i Hollywood och inför världens ögon ta emot priset för Bästa Kvinnliga Huvudroll (kolla här får du se, jösses, jag hade nästan glömt att hon dejtade Benjamin Bratt då).

Erin Brockovich är en film fullskiten av oscarsmaterial. En sann historia om en snygg underdog, finns det nåt bättre? Lite misär, lite helvete, lite fattigdom, lite jävlaranamma och ett lyckligt slut som sig bör in the land of the free and the home of the brave. Men Erin Brockovich är mer än så. Det här är en feel-good-film med en politisk baktanke, med lite mer av både ett verkligt djup och Julia Roberts-tuttar än man är van vid (hon var själv förvånad när det gällde det sistnämnda). Självklart gick det i byxan för oscarsdelegaterna.

Det här är en film som ”alla” har sett. ”Alla” vet vad den handlar om och hur bra Julia är och att Albert Finney här precis som alltid annars ser ut som en gädda. Men jag undrar om ”alla” vet att Erins hippieskäggige pojkvän George spelas av ingen mindre än Aaron Eckhart?

Precis. Så är det. Aaron Eckhart i en look varken jag eller någon annan sett honom i på film förut och det är en look som klär honom tycker jag. Han behöver inte vara den där välpolerade svärmorsdrömmen för att funka, han är en filmisk kameleont och om jag inte har lyckats bevisa det på tisdagarna veckorna som varit så har jag (väl?) det nu.

Erin Brockovich är en bra film, en viktig film, en snäll film och en film som får mig att må både bra och lite dåligt samtidigt. White-trash-morsor har lätt den inverkan på mig. Det här är också en film att se och se om, om inte för någon annan anledning än för att förstå att även bakom skäggiga MC-drägg kan det finnas hjärtan av guld och även under en bimboyta kan det finnas intelligens av sällan skådat slag.

Tre om en: Ocean-filmerna

Ocean´s eleven (2001)

Säga vad man vill om Danny Ocean men riktigt normal i huvudet är inte karln. Han kommer ut från finkan och direkt ska han tjuva sig igen, råna och ha sig.

Men Danny Ocean (George Clooney) är inte riktigt vilken bonntjyv som helst, han är nåt så charmigt som lite av en gentlemannatjuv. Att hot-shot-casino-ägaren Terry Benedict (Andy Garcia) ska skinnas på stålar känns inte vare sig orättvist eller kriminellt för Benedict är ingen ödmjuk och snäll man, snarare en mänsklig liten gris som nu dessutom är tillsammans med Ocean´s ex-fru Tess (Julia Roberts). Hämnd är bäste dräng.

Mr Oceans idé, att simultant råna tre jättecasinon i Las Vegas, kräver sina medbrottslingar och han hittar tio medhjälpare som säger ja direkt. Den ständigt småätande Rusty Ryan (Brad Pitt) är en av dom. Han har nåt i munnen i varenda scen han är med i.

Det här är film i princip utan fel. Jag kan till och med acceptera att Casey Affleck är med på ett hörn för det här är filmunderhålling med stort F. Steven Soderbergh har snott manuset från Ocean´s Eleven/ Storslam i Las Vegas från 1960 (där Frank Sinatra spelar Danny Ocean) och gjort en remake som är absolut o-mossig. Han har fått ihop en samling högkvalitativa skådisar och faktiskt lyckats få dom att samarbeta och han tog David Holmes platta Let´s get killed och gjorde till soundtrack – och det är ett fenomenalt sådant!

Det här är en film att se och se om och att se om igen – och kanske bara lyssna på om man har svårt att sova. Jubel och visslingar, det här är en guldrulle!

 

 

Ocean´s twelve (2004)

Tre år har gått och Steven Soderbergh samlar ihop sina mannar och kvinns för en uppföljare. Själv fick jag brutalpirr i magen och såg en superhärlig biokväll framför mig med en spännande story och A-skådisar i högform men vad fick jag? Ljumna rester och knappt det.

Terry Benedict (Andy Garcia), den rånade och tillplattade casinoägaren från första filmen kräver sina pengar tillbaka av Danny Ocean (George Clooney). Hundrafemtio miljoner dollar, plus ränta och det inom två veckor. Benedict har dessutom på nåt underligt vänster kommit över hela listan över medhjälpare vid första mastodontrånet och då ingen av dom vågar säga nej hänger dom på Dannys nya superplan: att göra tre kupper i Europa, i Rom, Amsterdam och Paris och därigenom sno åt sig tillräckligt med pengar för att betala Benedict.

Titeln Ocean´s Twelve vittnar om att gänget nu har fått tillökning och det stämmer. Tess (Julia Roberts) är nu gift med Danny – igen – och hon är tolvan.

Alltså, den här filmen har egentligen NOLL likheter  med förra filmen. Det är lätt att tro att så vore fallet men ICKE för på alla punkter där elvan glänser där faller tolvan långt ner i kvicksanden. Ocean´s twelve är lika spännande som att stå vid roulettebordet utan pengar och titta på andra som spelar.

Herregud, sånt jävla skräp! Jag hoppas och tror att alla inblandade fick sjukt mycket pengar för annars finns det inga förmildrande omständigheter för denna films tillkomst.

 

Ocean´s Thirteen (2007)

Mina förväntningar på Ocean´s Thirteen låg på ungefär minus 237,15 grader Kelvin. Närmare den absoluta nollpunkten går inte att komma. Trots att tre år gått sen sist och att jag inte trodde jag var långsint har min besvikelse över tolvan inte lagt sig.

Kanske blev slutresultatet av tolvan inte det Stephen Soderbergh tänkt sig heller för nu när han drar ihop rånarligan igen har någonting hänt. Han har fått tillbaka lekfullheten från elvan, förträngt tolvan och visar med tretton att han visst vet hur en underhållande film ska göras. Däremot inte sagt att den går att jämföra med elvan, inte ens på ena handens tumme.

Storyn i den här filmen är lövtunn. Den är lika tjock som mjölkgeggat som blir om man häller ut O´boy på köksbordet. Den gamle rånarräven Reuben (Elliot Gould) får en hjärtattack efter att ha blivit toklurad av sin affärspartner Willy Bank (Al Pacino) och för att få Reuben på bättringsvägen bestämmer Danny Ocean att det ska rånas bara för att dom kan, på kul liksom, ja, för att göra Reuben glad och den som är offret denna gång är såklart Mr Bank.

Den enda kvinnliga fägringen i denna film är Ellen Barkin och att se henne agera mot Al Pacino är ren filmnostalgi (om du har sett Sea of love förstår du varför). Men ingen Julia Roberts och även Catherine Zeta-Jones från tolvan är puts väck och jag kan inte säga att jag saknar dom nämnvärt.

Efter att ha sett om filmerna i ett svep är det inte utan att jag längtar tillbaka till Las Vegas men en tur till Mariehamn med en massa spelmynt i fickan skulle duga bra det med. Eller nån halvtimme vid Jack Vegas-maskinen på min lokala pizzeria. Jag är inte så knusslig.