Fredagsfemman #147

5. Nu kan du ha Hemma hemma

Hemma är filmen som försvann. Med biopremiärdatum mitt i sommaren behövde Hemma slåss om svettiga blockbustersugna biobesökare och den hade inte direkt nån rättvis chans att slå sig fram och in i allas medvetanden. Det är synd tycker jag. Hemma är en bra film (för att inte tala om vad min son tyckte, klicka här för att läsa båda våra tankar). Ge den en chans vettja. Det är en bra julklapp också både till knattar och mormödrar och allt däremellan.

.

.

.

4. Matias Varela på Instagram

Att följa skådisfavoriten Matias Varelas äventyr under inspelningen av Point Break-remaken via Instagram har varit riktigt kul. Vilka bilder han lagt upp! Vad sjukt mycket han tränat! 31 juli är det biopremiär. Hur pepp är du på en skala 1-10?

.

.

.

3. Ska vi göra slut?

Det kanske finaste programmet man kan se på TV just nu går på Kanal5 och heter Ska vi göra slut. Filip och Fredrik åker runt i Sverige och försöker hjälpa till att rädda förhållanden som knakar rejält. Alla som klankar ner på denna duo för att dom är nånslags Piff och Puff på speed bör nog se det här och kanske unna sig en tankeställare. Det här är nämligen både genuint, eftertänksamt och lugnt.

.

.

.

2. Investera i själen

Känner du att inför-jul-stressen börjar komma, behöver du hjälp att komma ner på jorden? Jag vet vad du kan göra. Lås in dig med en laptop eller padda nånstans, sätt dig på en kudde, tänd ett ljus, ta fram kontokortet, klicka här och hyr filmen Still Life. Det kostar 39 spänn, det tar 88 minuter av ditt liv men sen är du på banan igen. Landad, lugn och lyrisk.

.

.

.

1. Jake Gyllenhaal

Han ser ut lite som Rocky Raccoon på bilden, eller hur? Som ett….djur, en gnagare som jagar på natten. Gosh allså, Jake Gyllenhaal är så jävla GRYM i Nightcrawler, en film som har biopremiär runt om i landet just precis idag. Nähäpp om man skulle hyra sig en liten röd snabb bil över helgen, köpa en systemkamera och bli lite psycho för en stund? Eller inte. Eller jo. Nä. Jag ska se om filmen istället.

.

.

Fredagsfemman #129

5. Alla har vi varit små

Ja så är det, även Dwayne ”The Rock” Johnson. Det är han med moppemuschen på bilden till höger. Såhär ser han ut i filmen Hercules som har premiär på bio idag. Mitt filmtips med The Rock är dock Pain & Gain. Heja Michael Bay!

.

.

.

4. Min bäste vän en vecka framöver (—–>)

.

.

.

.

3. Världskrig Z

Ska försöka mig på att läsa denna bok under veckan som kommer, jag hoppas den är lite vassare än filmen annars blir det Kristina Ohlsson eller Camilla Läckberg. #nolltålamodmedböckersomintefunkardirekt

.

.

.

2. Juliette Binoche

Här är en skådespelerska jag tycker väldigt mycket om. Trots att Juliette Binoche är vacker som en dag är hon otroligt bra på att trovärdigt spela vanlig. Idag är hon aktuell i filmen Tusen gånger godnatt där hon spelar krigsfotograf. Trailern bådar gott och Jamie Lannister är med. F´låt, Nikolaj Coster-Waldau.

 

 

1. Eddie Marsan

Idag har Still Life premiär. Det är sannolikt en film du inte tror dig vilja se för det är en liten anspråkslös berättelse om en man som jobbar med begravningar och har inte ett dugg av sommarblockbusteraura över sig. Men jag tycker den är underbar. U-n-d-e-r-b-a-r. Precis som Eddie Marsan. Unna dig en stund medmänsklighet i biomörkret och se en man äta en kanelbulle på ett sätt som du aldrig sett en man äta kanelbulle på förut.

STILL LIFE

Han heter Eddie Marsan han som spelar huvudrollen. Ja, Marsan, precis som såsen.

Om Eddie Marsan hade stått framför mig nu hade jag ställt mig på knä på golvet, funderat en sekund på om jag skulle slicka hans välputsade skor för ja, jag är övertygad om att dom skiner i solen av både skoputsmedel och impregnering men antagligen kommit fram till att det inte behövs, jag kan fria till honom utan att slicka på skorna. Fy fan förresten, det smakar nog äckligt även om dom är hundraprocent smutsfria.

När eftertexterna till Still Life rullar på biografen är det det första jag tänker på. Jag vill gifta mig med Eddie Marsan. Män som han tilltalar mig på nåt vrickat men väldigt mysigt sätt. Det är nåt med det där ordentliga (ja, okejrå, pedantiska), med det där korrekta och trevliga sättet att bemöta andra på, det lite tillbakadragna, det melankoliska, det ensamma, det kanske-inte-helt-uppenbara (men för mig är det det) intelligenta och samtidigt så vet jag att skrapar man lite på axeln, pussar man lite på kinden, slickar man lite på skon så finns det en annan dimension där innanför, det finns en man som törs prova varm choklad fast han druckit te i hela sitt liv, en man som köper sig en kanelbulle bara sådär (och luktar på den innan han tar första tuggan, nån måtta får det ändå vara på spontaniteten!) och som vågar visa sina känslor när dom svämmar över kanten.

Still Life är en film om en ensam man som jobbar med att ordna begravningar för döda människor som inte har några efterlevande som bryr sig det minsta. Still Life är en film som handlar om ensamhet, om döden och om livet. Om viktiga saker. Därför är det med stolthet och kärlek som jag tänker klämma till med högsta betyg till Still Life, det är nämligen en film som mitt i alltihop gör mig lycklig. Ungefär lika lycklig som om Eddie Marsan tittade ner, log sådär i mjugg och sa ja.

Såhär tyckte min 15-årige gästbloggare M om filmen:

Det var en fin film. Det var lite för långsam för min smak kanske men det var ändå okej att titta på den. Han som spelade huvudrollen passade perfekt, en ledsam kille, självständig, inte så superkänd utan mer lågmäld och jag tror att om det varit en större skådis i den rollen hade filmen inte alls blivit lika bra.

Hela filmen var typ….grå. Den kändes instängd och ensam och där var musiken bra, det gjorde att filmen kändes lättare på nåt vis. Sen var slutet var väldigt fint.

Det här var den fjärde filmen vi såg på Peace&Love Filmfestival.

FILMÅRET 2013

Nu är det dags att offentliggöra min egen personliga lista med förra årets bästa filmer.

När jag väljer ut filmerna till den här listan går jag inte efter betyg, jag går efter magkänslan. Jag scrollar mig inte igenom bloggen för att försöka minnas vad jag sett, jag tänker efter och jag tänker hårt, jag känner efter och jag lyssnar på det som känns. Filmerna som poppar upp och som fortfarande känns i magen är dom filmer som förtjänar att vara med och vilka betyg filmerna fick är egentligen ganska ointressant.

Jag tycker 2013 var ett riktigt bra filmår, kanske det starkaste på mycket länge?

Uppdaterad 2014-05-02. Her fick lämna plats 9 och hamnade utanför listan.

Uppdaterad 2014-07-24. Big Bad Wolves fick lämna plats 9 och hamnade utanför listan.

Uppdaterad 2014-08-12. Gravity (plats 10) fick lämna listan.

Uppdaterad 2014-12-07. Wrong Cops (plats 10) och Elysium (plats 9) hamnade utanför listan.

Uppdaterad 2015-01-11. Det blåser upp en vind (plats 10) ut från listan.

.

.

.

 

10. Jakten
(Jagten, Regi: Thomas Vinterberg)

Den där stenhårda boxhandsken mitt i magen som jag fick när jag såg Jakten, känslan av den har inte släppt än. Det är som att ha fått tusen nålar i april och eftersvedan håller i sig elva månader senare. Hur ofta händer sånt?

.

.

.

.

9. Prisoners
(Regi: Denis Villeneuve)

Det var som att se världens bästa TV-serie i långfilmsformat. Prisoners är en thriller som inte tillåter att man går på toa, kokar kaffe, snyter sig, hostar eller blinkar. Prisoners är en film som kräver full uppmärksamhet – och får det – och filmen får det för att den är så bra, så tung, så svart, så välspelad och välskriven att man inte vill pausa. Man vill bara att den ska hålla på för evigt och samtidigt ta slut för den är så jävla jobbig. En ovanlig film, helt klart.

.

.

.

.

8. Enough said
(Regi: Nicole Holofcener)

Det behövs inte en massa svindyra effekter, det behövs inga flådiga kläder eller modellsnygga skådespelare. Det som behövs för att göra en riktigt bra film är ett utomordentligt manus, perfekt casting och en regissör som kan klämma ut det allra finaste och mest personliga ur dom utvalda skådespelarna. Nicole Holofcener fick in en fullträff med Enough said, en fullträff på ALLA plan som finns.

.

.

.

7. Joe
(Regi: David Gordon Green)

Nicolas Cage gör sin bästa rollprestation hittills i karriären som den skäggige, sympatiske, ensamme mannen Joe med ett mörkt förflutet men som med beslutsamhet försöker göra rätt.

.

.

.

6. Locke
(Regi: Steven Knight)

Tom Hardy kör bil och pratar i mobiltelefon i 90 minuter. En helt underbar film. En helt underbar skådis. Ett jättebra manus och en känsla som omslöt mig som one-piece av fårskinn en iskall vinternatt. Eller en varm kram från nån som menar det.

.

.

.

.

5. The Wolf of Wall Street
(Regi: Martin Scorsese)

Vad säger man om den här filmen som inte redan är sagt mer än att just den här bilden symboliserar hela Jordan Belforts liv.

Tänk dig Margot Robbies och Leonardo DiCaprios kroppar som en graf över Jordan Belforts liv ritad med en penna på ett papper. Uppgång med nytt jobb på Wall Street (Margots huvud och rygg), börskraschfall (Margots rumpa), uppgång igen med nytt jobb (Margots ben), eget företag (Margots sko) och pengar rullar in som dom ska, det går bra nu (Leos huvud). Uppgången håller i sig (Leos rygg) och sen kommer tokfallet (från Leos rumpa till knän). Fallet som det inte går att resa sig ifrån på ganska länge (Leos underben fram till skon). Fan vad jag har för mycket fritid ibland.

.

.

.

4. Mitt liv med Liberace
(Behind the Candelabra, Regi: Steven Soderbergh)

När film är som allra bäst tar den mig in i en värld där jag aldrig varit och kanske lär den mig något nytt. Vad jag lärde mig av Liberace och hans unge älskare vete tusan men en ny värld presenterades för mig i alla fall. Alltså, det här är helt enkelt en SJUKT bra film och jag skiter i att den är gjord för TV – vadå gjord för TV? Jag såg den på bio, jag köpte den på blu-ray och går den nån gång på TV så tänker jag inte zappa bort den. Den får vara gjord för rumänsk dockteater vad mig anbelangar. Har du inte sett den, gör det. Har du redan sett den, se om den.

.

.

.

.

 

3. Hotell
(Regi: Lisa Langseth)

Jag rynkar lite på näsan åt Guldbaggenjuryn, jag fattar inte hur det kommer sig att Hotell blev så bortglömd som den blev, istället utbrister jag i ett fyrfaldigt leve för Hotell och delar härmed ut Fiffis filmtajms imaginära guldmedalj för Bästa svenska film 2013. Lisa Langseth, Alicia Vikander, Anna Bjelkerud, Mira Eklund, Henrik Norlén, David Dencik och Simon J. Berger, om ni inte redan vet hur otroligt bra ni är så säger jag det en gång till: Ni är inte bara bra, ni är banne mig BÄST!

.

.

.

 

2. Enemy
(Regi: Denis Villeneuve)

Kombinationen av regissören Denis Villeneuve, skådespelaren Jake Gyllenhaal och författaren José Saramago blev synnerligen lyckad. Så lyckad att jag såg filmen tre gånger på rekordtid och under samma tid höll jag på att få en mental kollaps för filmen släppte inte taget om min hjärna. Enemy är en galet bra film. Det är också en anspråkslös liten film, inga robotar, monster eller rymdkrig så långt ögat når. Det här är ett drama om det som finns mellan öronen på oss alla.

.

.

.

 

1. Still Life
(Regi: Uberto Pasolini)

Om jag skrev att Enemy är en anspråkslös liten film så är det ingenting jämfört med Still Life. Still Life är långsam, tyst, eftertänksam, lågmäld, mysig, mänsklig och underbar i all sin litenhet. Eddie Marsan briljerar i huvudrollen och det är första gången sedan gymnasietiden som jag på fullt allvar skulle vilja gifta mig med någon som bär på en brun portfölj. Jag älskar Still Life och jag älskar den ännu mer när jag inser att den detta superstarka filmår lyckas knipa förstaplatsen.

 

Toppenbra bubblare från 2013: Her, Det blåser upp en vindElysium, Wrong Cops, The place beyond the pines, Eskil & Trinidad, Drinking buddies, The Conjuring, Big Bad Wolves, Känn ingen sorg och Gravity.

Plox, Filmitch, AddepladdeHar du inte sett den (pod), Jojjenito, The Velvet Café, Fripps filmrevyer, Movies-Noir, From Beyond (pod), Thomas och Tomas filmpodcastRymdfilm, Monir Bounadi och Filmmixern (pod) har också summerat 2013. Och nu även Flmr, FilmitchRörliga bilder och tryckta ord och Filmnight.