Fredagsfemman #146 – Mina tankar om Stockholms filmfestival

5. Baksidan

I söndags slutade Stockholms filmfestival och för många blev det alldeles tomt. Vakuum nästan. Sådär som jag kände när finalen i fotbolls-VM hade spelats och det var fyra år tills nästa gång. Fördelen med filmfestivaler är att det bara är 50 veckor tills det är dags igen, dags att planera, välja rätt, välja fel, gå runt med en klump av biobiljetter i plånboken, köa, köa ännu mer, vara ute i så god tid för att få en vettig plats i salongen att en film på 90 minuter egentligen upptar 180 minuter av ens liv. Trots att jag börjar få en viss festivalvana nu så har jag inte vant mig vid dom onumrerade biljetternas baksidor.

.

.

.

4. Biograferna

Jag kan förstå rent logiskt och ekonomiskt att filmfestivalen väljer – och får – biografer som kanske inte är dom mest….perfekta….för ändamålet. Jag förstår att Reflexen är billig att hyra men det jag undrar över är varför inte fler salonger utnyttjas på Grand? Grand 2 till exempel, en jättemysig salong! Och Saga. Tänk om storfilmerna kunde visas på Saga istället för på Park.

.

.

.

3. Möten man minns

På filmfestivalen träffar man nästan alltid på dom där kufarna som går all in och har ett gediget schema med femtio filmer men som just på min visning hellre sitter och messar med gamla mamma än tittar på filmen (mister du en står dig fyrtioåtta åter). På filmfestivalen träffar man nästan alltid på dom där kufarna som går all in och har ett gediget schema med femtio filmer och som på grund av filmöverbelastade dagar inte har tid med tvättstugan, som typ sover med kläderna på för att hinna till förmiddagsvisningen och som saknar en hel del vad gäller social skills i offentliga rum. Som han som hade en jacka som luktade precis som den där färska laxen som jag glömde inplastad i kylen ett par dagar över tiden och en dag när jag kom hem trodde jag att grannen dött för det luktade lik i hela trappuppgången och det dröjde ända tills jag öppnade kylskåpsdörren innan jag förstod vad som var boven i dramat. Denna snubbe hade alltså en jacka som luktade sådär. En jacka han lagt på golvet framför sig och varje gång han kom åt jackan med skon kom det doftmoln som hade kunnat få mig att spy rätt ut bara.

2. WOW-filmer

Jag såg inte jättemånga filmer i år men flera av filmerna jag såg var riktiga höjdare. Jag tyckte mycket om Channing Tatum, Mark Ruffalo och Steve Carell i Foxcatcher, jag gillade Reality och jag ÄLSKADE Nightcrawler med Jake Gyllenhaal (premiär nästa fredag, woop woop!).

.

.

.

1. Kompisarna

Att gå runt bland festivalbiograferna är litegrann som att vara på konferens med ett stort företag på ålandsbåten. Vart man än går träffar man på någon man känner eller känner igen. Det är rätt härligt tycker jag. Ytligt bekanta som säger hej, lite närmare bekanta som man ser på festivalen men inte så ofta annars, goda vänner att hänga med på vardagskvällarna lite mer och lite oftare än vanligt. Det twittras om film dygnet runt, det pratas, spekuleras, funderas och bloggas. Till och med jag tycker det är lite tomt och tyst nu även om filmfestivalen 2014 inte blev nåt rekordår för mig räknat på antal filmer men å andra sidan blev medelbetyget på sedda filmer högre än vanligt. Och filmspanarträffen får verkligen högsta betyg!

.

.

 

THE IMITATION GAME

Bara han inte gråter. Jag klarar inte när han gråter”.

Dottern ser sammanbiten ut när vi sitter i en av hångelsofforna på Skandia och det är dags för red carpet-visningen av nya filmen med Benedict Cumberbatch på Stockholms Filmfestival. The Imitation Game heter den och handlar om Alan Turing, mannen som dechiffrerade Enigmakoden, tyskarnas hemliga kommunikationsmetod under andra världskriget.

Det är inte superlätt att få med dottern på bio längre, hon är 17 år och det är en massa annat som lockar, att titta sönder TV-serieboxar på repeat till exempel. När jag tjatade på henne att ge Sherlock en chans mellan några Ally McBeal-avsnitt var det ett jävla surande, buffande, gruffande. Hon förstod inte varför, inte på en fläck, men hon stoppade in första säsongen i DVD-spelaren och tre timmar senare kom hon ut från sitt rum – lyrisk.

Sen den dagen har hon älskat Sherlock och hennes betuttning i Benedict Cumberbatch är på gränsen till osund. Visa henne en bild på hans händer och hon börjar gråta. Säg hans namn och hon börjar gråta. Fråga om hon vill följa med på en red carpet-visning av The Imitation Game och hon börjar gråta. Det jävliga är att jag förstår henne. Han har ”nåt” som är i det närmaste utomjordiskt, han är ful, konstig, ordinär, snygg och vacker på en och samma gång.

Den här filmens stora plus är just Cumberbatch i huvudrollen, utan honom en mycket tristare film. Att det är en livshistoria väl värd att berätta står helt klart men jag känner mig inte riktigt tillfreds med slutresultatet. Filmen känns väldigt tillrättalagd, väldigt ”snäll” om man jämför med vad som faktiskt hände både Turing själv och arbetet runt honom.

Jag tycker filmens sista tjugo minuter är fenomenalt bra men det hjälper inte riktigt, inte så att resten är dåligt, det är bara sämre än det hade kunnat bli. Kiera Knightley till exempel, för tusan hakar, varför casta henne i rollen som krypteringsanalytiker och typ….geni? Det skaver en smula kan man säga. Benedict Cumberbatch är däremot väldigt bra men vem är förvånad?

Och ja, han grät. Och nej, inte bara han.

Dotterns betyg:

Dotterns betyg om inte Benedict Cumberbatch hade varit med:

Mitt betyg:

Det här är min sista recension från Stockholms Filmfestival 2014. Det kommer en liten sammanfattning på fredag men förutom det är det tack för mig för det här året.

REALITY

Många verkar tycka att det tråkigaste som finns är att höra andra berätta om sina drömmar. Jag är benägen att hålla med om det är människor jag inte känner som vill lätta sitt hjärta, däremot kan jag tycka det är spännande att höra om jag själv skulle vara inblandad på ett hörn. Ska man däremot utforma nån form av universell sanning så verkar drömberättande vara ett stort no-no.

Det är nu det blir klurigt. Tänk om man är militant anti-dröm-la-la-la-jag-vill-inte-höööööra-människa och samtidigt ett stort fan av den franske regissören Quentin Dupieux, hur tusan löser man det om man vill se Reality? Ja inte fan vet jag, jag är ju som sagt inte tok-anti. Haha. Så känns det nu. Pilutta er alla ni som inte förstår storheten i drömmar och vad man kan göra av dom, Quentin Dupieux gjorde nämligen en hel film, bara sådär, pah-bam.

Det är vad jag tror i alla fall. Tror. Säker kan man inte vara, speciellt inte när det handlar om Monsieur Dupieux, men hur ska man annars kunna förklara en film som Reality som inte går att förklara? Handlingen är precis som en dröm, lika ologiskt logisk, lika full av häpnadsväckande vardagsdramatik, lika spännande som färglös.

I Dupieux värld vet man aldrig vad som ska komma, vad man ska få se och han vänder och vrider på allt som är ”normalt” då inget ”normalt” har en plats i hans universum. Jag älskar hans universum! Jag vill vara kvar där ett tag till. Jag älskar känslan av att jag inte förstår och jag lyckas släppa sargen (aka mitt kontrollbehov) och bara följa med. Jag följde med så mycket i Reality att jag gjorde något jag aldrig gjort förut, jag avstod filmen jag skulle se efteråt (The Humbling) för att få hänga kvar i känslan resten av kvällen och jag ångrar mig inte för en sekund.

Betyg om man jämför Reality med Quentin Dupieux:s andra filmer Rubber, Wrong och Wrong cops:

Betyg om man jämför Reality med alla andra filmer i världen:

Det finns en chans kvar att se Reality på Stockholms filmfestival, imorgon eftermiddag. För mer info och biljetter, klicka här.

Jag såg filmen med Christian, Jimmy, Jojje och Henke och när deras recensioner publicerats hamnar länkarna här.

Movies-Noir

Fripps filmrevyer

Jojjenito

 

 

 

CUB

Redan ett par minuter in i filmen hoppar jag till så att jag nästan slår till killen till vänster om mig. Det känns bra. Alltså….det känns inte bra att sopa till en okänd människa (tänk inte ens tanken, ingen regntunnegate igen nu!) men stämningen känns bra. Härligt. Spännande. En belgisk skräckfilm som handlar om unga pojkscouter i skogen och ett monster av nåt slag, kanske kan det bli nåt annorlunda av det här, nånting bra.

85 minuter senare reser jag på mig och har inte varit i närheten av att hoppa till sen förtexterna. Det är okej. En film kan absolut vara bra även utan jumpscares. Men varför har jag sån träsmak? Var filmen två timmar lång eller?

Cub visade sig vara en film som jag länge trodde skulle vara något annat än den blev, det vill säga standard rätt igenom. Jag gillade idén, jag gillade inte att man fick se ”monstret” direkt i början. Jag gillade premissen med scoutläger, jag gillade inte att personerna var så störiga och jobbiga att jag önskade livet ur dom tämligen direkt. Jag köpte idén med pojkscouter och att dom hade två manliga ledare men när det kvinnliga inslaget kom med i bilden fick jag en bekymmersrynka mellan ögonbrynen. Hon är ung, hon är blond och hon har scoutkläder men shortsen är utbytta mot en kortkort klänning OCH hon är givetvis den mest omhändertagande av dom tre vuxna OCH hon är kock OCH hon börjar givetvis hångla med den av ledarna som är icke-snällis (han verkar helt genomstörd om nån frågar mig)!

Det finns två självklara slutsatser jag kan dra av att ha sett den här filmen: det kommer att komma en Cub 2 och jag kommer att lyssna jättemycket på soundtracket. Musiken är kanon, som hämnad från vilken kolsvart synthkällare som helst.

Cub har visats klart på Stockholms filmfestival.

TRASH

Tre föräldralösa (?) pojkar lever i slummen i Rio (?) och en dag när dom rotar efter bra grejer i sopberget hittar dom en plånbok som tillhör nån höjdare (?) som blir ihjälslagen på grund av nåt djurlotteri och nåt han gömt i en förvaringsbox och sen är det en död dotter inblandad och Rooney Mara försöker hjälpa brasilianska barn lära sig engelska (eller i alla fall dom engelska orden för vissa djur) och Martin Sheen är präst med tejp-lagade glasögonskalmar.

Det är sällan jag retar upp mig sådär jättemycket på könsfördelningen i filmer men här står pojkar, män och gubbar mig upp i halsen. Scenerna med Rooney Mara blir som att sätta på en fläkt i ett 30-grader varmt sovrum, jag kan andas! Synd bara att scenerna är så löjligt få.

Nej det här är inte bra, inte bra alls. Hela filmen är konstig. I långa perioder släpper jag historien för jag fattar verkligen inte vad filmen handlar om, det klipps hit och dit och olika musikstilar blandas och det är ju coolt men det är ingen musikvideo jag tittar på, det är två timmar brasilianskt drama-av-nåt-slag och jag blir så trött så trött att jag faktiskt försöker somna till men det går inte, den höga musiken sätter käppar i hjulet för det.

Filmens stora och enda plus är att den är otroligt snygg. Alla färger, belysningen, rostiga staket blandas med färgglada plastpåsar, jag kan känna lukten av favela och smutsiga sedlar men tyvärr regissör Stephen Daldry, det hjäler inte. Det hjälper inte alls. Betyget blir en svaaaaaag svaaaaaag tvåa, tre droppar hallonsaft i en liter vatten, ungefär så.

Trash visas på Stockholms filmfestival en gång till, imorgon den 14 november. För mer information och biljetter, klicka här. Officiell biopremiär är den 28 november.

NIGHTCRAWLER

.

.

.

Hur man bedömer en film. Scenario 1.

(S/B=X)(5X=J) (10J=P)(10*P) = M

Okej, den här uträkningen finns inte listad i nån formelsamling men jag drar den ändå lite snabbt för den känns som en etablerad sanning, åtminstone för mig.

Det går 50 skitfilmer (S) på 1 bra (B). Det går 5 bra (B)  filmer på 1 jättebra (J). Det går 10 jättebra filmer (J) på 1 pärla (P). Det går tio pärlor (P) på 1 mästerverk (M).

Med denna formel visar det sig att M=25000. 25000 filmer måste produceras för att få fram ett enda mästerverk. Märk väl det icke relevanta i hur många filmer man faktiskt behöver se för att hitta ett mästerverk, det är en helt annan formel som till stora delar är baserad på tur.

Hur man bedömer en film. Scenario 2.

Jag kan inte sluta le. Hjärtat slår jättefort, det pickar sådär som man kan tänka sig att det gör i bröstkorgen på en rädd kanin. Alldeles nyss lät jag typ WOHÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅJ och jag klappade händerna så att jag fick stickningar i handflatorna. Vilken alldeles ljuvlig känsla det är att vara med om det här, att se en film som stämmer på precis alla plan.

Jag tror det gick tre-fyra minuter av filmen innan jag kände att jag inte ville att den skulle ta slut. Jag älskade tonen, känslan, vyerna över Los Angeles, musiken. Den smarta och otroligt välskrivna handlingen. Klippen. Otroligt snygga klipp, man blir aldrig skriven på näsan, ingenting blir övertydlig, allt är sublimt och så på pricken perfekt.

Jake Gyllenhaal alltså, vilken skådespelare han är och vilket äckel han spelar! Louis Bloom är verkligen en vidrigt cynisk person. Och den där psykopatfrisyren. Finns det psykopater som inte använder hårvax? Sen var det roligt att se Rene Russo igen, denna gång i en roll som känns skriven just för henne. TV-Nina känns så mörk och spännande men man får själv lägga pusslet om vem hon är och vad som gjort henne så. Bill Paxton känns knappt igen men ändå är det han. Och jätteduktiga Riz Ahmed som Rick, Rick som får symbolisera det mänskliga och varma i den svarta värld som just visats framför mina ögon. En fiktiv värld som känns så sann att det gör ont. Vad är mänskligheten på väg egentligen?

Nightcrawler är en film som utspelar sig i samma universum som Drive. Det känns som två filmer som åker parallellslalom men aldrig möts. Samma sport, samma mål men olika mellantider och märken på skidorna. Drive är en fullpoängare för mig, en film som gjorde mig lycklig. Nightcrawler lyckades med precis samma bedrift. Jag är lycklig nu, jättelycklig över att ha en hobby som ibland kan försätta mig i den här sinnesstämningen.

Det är kanske inte 25000 sedda filmer mellan gångerna men varje gång detta händer undrar jag om det är den sista. Men det är det inte. Det kommer alltid dyka upp nya mästerverk och Nightcrawler är en sådan – för mig.

(S/B=X)(5X=J) (10J=P)(10*P) = Nightcrawler. Ja, precis så.

 

 

Nightcrawler har redan visats klart på Stockholms Filmfestival men är du sugen på filmen behöver du inte vänta så länge, den har biopremiär redan 28 november. I lördags såg hela filmspanargänget den här filmen tillsammans på Park och idag skriver vi alla om den. Klicka in på mina vänners bloggar för att läsa deras tankar om filmen.

The Nerd Bird

Har du inte sett den (Carl)

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

The Velvet Café

Absurd Cinema

KUMIKO, THE TREASURE HUNTER

Att tweeta en tanke som känns helt glasklar för en själv kan vara vanskligt. Ingen annan kan veta hur jag tänker även om jag tror jag är tydlig. I lördags fick jag mina fiskar varma när jag efter visningen skrev en tweet som handlade om denna films huvudperson Kumiko.

Kumiko är en 29-årig kvinna med fast jobb, lägenhet och kanin. Hon framstår som annorlunda men att Kumiko skulle vara ”mentalt handikappad” slog mig aldrig. Att hon spottade i sin chefs thékopp till synes utan anledning, att hon utnyttjade alla människor omkring henne för egen vinnings skull, att hon lämnade en femåring ensam på en restaurang, att hon matade sin kanin med nudlar och att hon hittade Fargo på VHS och gav sig fan på att åka till Minnesota för att leta upp den i filmen nedgrävda väskan med pengar, inget av det signalerar jättetydligt för mig att det är en sjuk människa jag ser framför mig. Udda, javisst, men inte psykiskt sjuk. Bara annorlunda, egocentrisk och totalt omöjlig att känna sympati för.

Så jag skrev en tweet. ”Kumiko – Treasure Hunter har en kvinnlig huvudkaraktär jag vill boxa i magen och sänka i en tunna med regnvatten. Jag tycker inte om henne.” Precis så kände jag. Jag ville sopa till henne, jag ville få henne att vakna upp genom att doppa henne i iskallt vatten, ruska om henne, försöka få henne att komma med i matchen. Men tweeten lästes inte som jag tänkte den. I min värld var det självklart vad jag ville göra och att dränka henne var inte vad jag menade. Inte heller att jag ville sänka alla mentalt handikappade i en tunna, eller Forrest Gump eller Frank för den delen.

Jag träffar så pass många udda människor själv hela dagarna att jag inte per automatik ser knasiga/konstiga människor med underligt beteende som psykiskt sjuka. Däremot kan jag ibland möta udda människor som jag vill sänka i en tunna regnvatten för att få igång blodomloppet och kanske därmed kickstarta hjärnan en smula. Att se Kumiko på film fick mig att känna så och det betyder INTE att jag vill döda alla psykiskt dåligtmående människor (jag såg som sagt inte ens Kumiko som sådan) men jag kommer definitivt tänka efter två gånger innan jag drar iväg en tweet igen.

Jag känner mig som Carl Casper idag. Jag var för snabb, det blev dumt och samtidigt förundras jag över att någon kan tro att jag menade nåt så pass hemskt. Nåja. Så kan det gå. En erfarenhet rikare. För övrigt gillade jag filmens premiss jättemycket. Mina förväntningar på filmen var höga men dom infriades inte. Betyget blir dock en tvåa, filmen har ”nåt” jag gillar även om den tar alldeles för lång tid på sig att berätta vad.

Känner du för att se den här filmen på Stockholms filmfestival så har tåget redan gått tyvärr. Jag såg den på Reflexen i Kärrtorp på filmspanarträffen i lördags och där blev jag ännu en erfarenhet rikare. Jag trodde Park hade Stockholms sämsta biografstolar men nä-nä, så var det inte. Reflexens biofåtöljer saknar stoppning till 99,97% OCH benutrymmet skulle knappt räcka till Peter Dinklage. Jättemysig foajé dock!

Om/när mina filmspanarvänner skriver om denna film länkar jag här.

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den

Jojjenito

NORTHERN SOUL

Det skulle aldrig falla mig in att recensera en japansk film jag sett utan text eller en tysk eller fransk även om jag kanske skulle förstå nåt ord här och där när det gäller dom två sistnämnda språken. Men nu ska jag skriva om en brittisk otextad film som jag knappt förstod alls och det känns jätteflummigt.

Redan vid förtexterna började jag skratta, fan det lät som Mupparna, som ett låtsasspråk enäggstvillingar kan hitta på som bara dom förstår (bodde i närheten av två såna pojkar som barn). Jag blir lite irriterad, herregud det är ju engelska, hur svårt kan det vara liksom? Det visade sig vara svårt. Riktigt jävla ordentligt svårt. Grötig förortsbrittisk slang är inte min kopp thé.

Elliot James Langridge som John är filmens stora behållning tycker jag. Han och dans-scenerna. Musiken är ganska mysig och dansen ser befriande skön ut. Men resten, vad filmen egentligen handlade om….ja….jag är ledsen men jag vet faktiskt inte riktigt. Ramberättelsen hängde jag med på men då jag missade 97% (eller mer) av dialogen är det på gränsen till orättvist att ens ge filmen ett betyg.

Jag tror filmen hade funkat väldigt mycket bättre med text men jag är tveksam till om den hade kommit upp i godkänd nivå trots allt. En svag tvåa känns därmed rimlig. Högre än jag upplevde den på bio och aningens lägre än jag hade tyckt under mer normala omständigheter.

Sista chansen att se Northern soul på Stockholms filmfestival är ikväll kl 18.30. För mer info och biljetter, klicka här.

Jag såg filmen på filmspanarträffen i lördags. Om/när fler filmspanare skriver om filmen kommer länkarna hamna här.

Fripps filmrevyer

Jojjenito

THE CAPTIVE

Ryan Reynolds är, näst efter George W. Bush, den amerikanska man vars uppsyn är mest lik en plirig ekorre som säger till alla som vill höra på: ”Mum says I ride the shortbus because I´m special”. Det osar inte nobelprisvinnare om den auran direkt om man säger så.

Ryan Reynolds är också en skådespelare som, näst efter John Cusack och en handfull andra, i princip alltid retar gallfeber på mig. Han har en förmåga att välja lågkvalitativa filmer på samma sätt som spyflugor väljer middagsmat men så ibland glimrar han till (som i Buried) och då tänker jag att det kanske inte är honom det är fel på, det är filmerna.

I Atom Egoyans The Captive fick han en chans att visa vad han går för. Det här är ljusår ifrån magplasket Green Lantern, det här är Mount Everest om röstjobben som Turbo i Turbo eller Guy i Croodarna är Hammarbybacken. Atom Egoyan liksom. Regissören som gett den knäpptysta filmen ett ansikte. Mannen som inte behöver en ljudtekniker eller filmscore, en smula överdrivet känns det som att snöknarr under vinterkängor är ljud nog för honom. På ytan är hans filmer lugna och stilla, han har ingen brådska att berätta sin historia och antingen köper jag det eller så gör jag det inte. Egoyan tänker inte ändra på sig, det är ett som är säkert.

Mireille Enos är en skådespelare som för mig symboliserar Ryan Reynolds motsats. Jag gillar henne som fan men så gör hon riktigt pinsamma insatser ibland (som i Sabotage), så pass pinsamma att jag faktiskt skäms. I den här filmen spelar hon Tina, fru till Matthew (Reynolds) och mamma till Cassandra, en flicka som försvinner när hon är nio, hon går liksom helt upp i rök. Åtta år efter försvinnandet tycker sig polisen Jeffrey (Scott Speedman) se en bild på Cassandra på nätet.

Det The Captive i första hand bjuder på är ett snörikt och långsamt Egoyan-drama och i andra hand en av dom sämsta skådespelarinsatser världen någonsin skådat. Kevin Durand är svårslagen i rollen som Mika, fan det kryper i kroppen när jag ser honom och det beror inte på att han spelar slemmig utan på att jag inte hade köpt en burgare av honom på Donken om han jobbat där. Jag hade hoppat av bussen om han körde den, jag hade vägrat släppa in honom i lägenheten om han så var den sista rörmokaren på jorden och jag hade en ofrivillig swimmingpool i vardagsrummet. Jag hade inte ens gett honom rollen som biljettrivare i dörren på den lokala nyårsrevyn.

Filmen är rörig, den hoppar fram och tillbaka i tiden och återblickarna blir flummiga när alla ser exakt likadana ut nu som då. Den hade kunnat bli en mer classy variant av The Vanishing (den med Kiefer Sutherland, Jeff Bridges och Sandra Bullock) men det blev bara en menlös ospännande utspädd soppa. Och Kevin Durand. Herregud vilket lågvattenmärke till skådespelarprestation.

The Captive visas på Stockholms filmtestival ikväll samt imorgon. Klicka här för biljetter och info. Jag har inte hittat någon information om officiellt premiärdatum på bio, min gissning är att den går direkt till DVD.

FOXCATCHER

Med rätta kan det råda viss förvirring kring denna filmaffisch. Jo det står Foxcatcher på postern men ser det inte ut som en spelfilmsvariant av Despicable me med Steve Carell som inte-bara-rösten till Gru? Eller om man är insatt i filmvärlden och vet att en film som heter Birdman är på G, är inte Steve Carells profil väldigt lik en fågel?

Anledningen till att jag tar upp denna fråga är att jag tror att postern skrämmer bort en del presumtiva biobesökare. Vet man ingenting om filmen kan det lika gärna vara nåt i stil med The Butler.

.

Den andra postern har samma problem fast åt helt motsatt håll. En koncentrerad Channing Tatum som ser ut att bära runt på en imaginär tjock-TV med amerikanska flaggan i bakgrunden. Är det White House Down 2 eller vadå?

Kidsen som går och ser Foxcatcher för att dom gillar Channing Tatum och filmer han ”brukar göra” kommer bli vansinnigt förvånade och kanske även besvikna.

Jag inser att inte alla fungerar som jag som vill gå till biografen och helst vara helt blank, inte veta något överhuvudtaget om filmen jag ska se men det här är en film som vinner på det. Foxcatcher är nämligen baserad på en verklig historia om den amerikanska OS-brottaren Mark Schultz och neeeeeeej, ge tusan i att googla nu, strunta i det för det kommer bara leda till:

1. Du tycker brottningsboats verkar svintråkigt och väljer bort filmen.

2. Du tycker historien verkar så pass intressant att du inte kan sluta gräva i den och då missar du det bästa med filmen, dvs att INTE VETA VAD DEN HANDLAR OM.

Jag tänker inte skriva nåt mer om filmen annat än att du aldrig har sett vare sig Channing Tatum, Steve Carell eller Mark Ruffalo på det här sättet, att det luktar Oscarsnomineringar lång väg, att gympadojor mot brottningsmatta har ett mycket speciellt gladäckligt ljud och att jag hoppas att väldigt många ger filmen en chans. Det är den verkligen värd.

Foxcatcher visas på Stockholms Filmfestival ikväll kl 18, imorgon och på söndag. För biljetter och mer information klicka här. Hinner eller kan du inte se den på festivalen så kommer den på vanlig bio den 19 december.

Fredagsfemman #144

 

5. Have you met Ted?

Ja tänk för att jag har det. Nu. Sist av typ alla har How I met your mother-poletten trillat ner även hos mig och det är (ju) riktigt roligt!

.

.

.

.

4. Ex Machina-peppen

Inte förrän 20 mars har filmen premiär i Sverige men jag kan inte undgå att känna pepp redan nu. Domnhall Gleeson, Alicia Vikander och Oscar Isaac i en film skriven och regisserad av Alex Garland. Här kan du se trailern om du vill. Jag får bra vibrationer.

.

.

.

3. Dagen då den ständige positivisten surade ur

Det var förra fredagen den hände. Jag var på The Knifes avskedskonsert på Annexet. Tio minuter innan konserten skulle börja gled jag in i lokalen, fullt medveten om att jag skulle få stå långt bak eftersom konserten var utsåld sedan länge (trodde jag) och jag var så sen. Dröm om min förvåning när i stort sett hela golvytan var tom! Det var bara att gå hela vägen fram till scenen, hänga jackan på staketet och invänta konserten med ett av dom mest egna och spännande band som finns i Sverige. Eller fanns. Jag har lyssnat så mycket på Deep cuts och Silent shout att jag kan dom utan och innan, jag älskar dessa skivor! Jag borde kanske ha förstått att en avskedskonsert med The Knife inte är som en avskedskonsert skulle vara med alla andra band i världen – en kavalkad av låtar fansen ville höra. Istället blev den här konserten en kakafoni av oljud, av bröl, av ett basdunk som gjorde ont i kroppen även när jag efter halva konserten gav upp min kanonplats och ställde mig längst bak. När jag åkte hem var jag sur. Det här är den första konserten i mitt liv som jag känner mig rejält besviken på. Jag brukar kunna se något positivt i det mesta men den här gången var det svårt, ja nästintill omöjligt.

.

.

.

2. Interstellarpremiär

Christopher Nolans film Interstellar har varit en snackis ända sen en första synopsis nådde media. Jessica Chastain, Anne Hathaway och Matthew McConaughey i ett nästan tre timmar långt science fiction-drama av ”mannen som gjorde dom bra Batman-filmerna”. Det är klart att det är svårt att hålla förväntningarna på en rimlig nivå. Men ikväll är det dags, ikväll är det ÄNTLIGEN JÄVLARANAMMA dags!

.

.

.

1. Filmspanarna goes Stockholm Filmfestival

Imorgon blir det en heldag på Stockholms Filmfestival när filmspanargänget intar festivalbiograferna. Hela tre filmer kommer det bli med fikapaus och middag inplanerat i schemat och jag tror att morgondagens tredje film kommer bli något utöver det vanliga. Vilken film det är kommer synas på filmspanarbloggarna på onsdag. På med fotriktiga skor och ta med en uppblåsbar simring för rumpan (behövs då det är två filmer på Park) så ses vi imorgon alla filmspanare – och en del av er träffar jag redan ikväll! Hurra!

.

.

MAPS TO THE STARS

Det är lätt att tro att hollywoodlivet är glassigt deluxe. Det är ännu lättare att känna att hollywoodmänniskorna inte bara är framgångsrika, vackra, smala, rika och begåvade utan även på nåt sätt extra lyckliga. Med Maps to the stars tar regissören David Cronenberg med oss ända in i livmodern på det som kallas Hollywood och visar baksidan, den finniga röven av den popularitet som så många verkar sträva efter.

Havana Segand (Julianne Moore) är skådespelerska, neurotisk och bekräftelsetörstande. Jerome Fontana (Robert Pattinson) är en limousinechaufför som drömmer om ett liv som manusförfattare. Dr Stafford och Christina (John Cusack och Olivia Williams) är gifta och dom pushar den barnskådespelande sonen Benjie (Evan Bird) på ett sätt som får curlingföräldrar att verka helt hippie-slappa. Dottern Agatha (Mia Wasikowska) bor inte hemma. Orsaken till detta kan vara en spoiler så jag undviker att skriva mer om det.

Maps to the stars är en mänskigt grisig film. Det är långt ifrån det bästa David Cronenberg gjort men det är hästlängder, eoner, bättre än Cosmopolis. Visst finns det en hel del att klaga på med filmen (en viss eld-scen till exempel, skämskuddevarning på den), manuset är inte helgjutet på nåt sätt men det är en film som inte släpper från skallen. Direkt efter att jag såg den gillade jag den, nu gillar jag den ännu mer. Och Julianne Moore är sjukt bra – och ganska äcklig.

Maps to the stars visas på Stockholms filmfestival 8, 13 och 15 november. Se hemsidan för tider och biljetter. Officiellt premiärdatum verkar vara 6 februari 2015 men det har ändrats förr och kan säkerligen ändras igen.

 

Själv såg jag filmen på Malmö Filmdagar i augusti. Jag minns att det var lite blandade reaktioner från publiken. När det dyker upp recensioner från mina filmspanarvänner länkar jag till dessa här.

Rörliga bilder och tryckta ord

Ikväll börjar Stockholms Filmfestival

Ikväll kör Stockholms Filmfestival igång för tjugofemte året i rad. Förutom att det visas en hel massa film från jordens alla hörn händer det lite andra saker också.

Stockholm Visionary Award tilldelas regissören Roy Andersson och hans nya film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron kommer visas på festivalen. Stockholm Lifetime Achievement Award kommer tilldelas den brittiske regissören Mike Leigh och motiveringen får i alla fall mig att klia mig i en aning i huvudet (citerat från pressmeddelandet):

”I de filmer Mike Leigh regisserar, får åskådaren ta del av färgstarka och fulländade livsöden, där skådespelarna inte spelar en karaktär utan uppfattas som livs levande människor. Årets Lifetime Achievement Award tilldelas en filmskapare med modet att skildra excentriska konstnärer, abortörer och människotyper andra undviker. Mike Leigh är en exceptionell regissör och den improviserade konstens mästare.”
.

Annars är årets stora WOW-händelse att Uma Thurman kommer till Stockholm för att tilldelas Stockholm Achievement Award och hon är på plats för ett Face2Face innan visningen av Kill Bill och Kill Bill 2.

För egen del kommer jag besöka festivalen under lugnare och mer genomtänkta former än förra året. Recensioner kommer droppa in här på bloggen allt eftersom, nånstans mellan tio och femton filmer sisådär, det känns liksom lite….lagom.

Här hittar du program, information och biljetter.