Veckans Sarandon: BERNARD & DORIS

Doris Duke var enda barnet till tobaksmagnaten James ”Buck” Duke.  Han dog 1925, strax före hennes 13-års dag och efterlämnade hela förmögenheten som Duke Tobacco Inc dragit in vilket var närmare 80 miljoner dollar.

Doris liv handlade mycket om pengar, om placeringar och om att skänka pengar till behjärtansvärda ändamål men det handlade också om män. Hon var gift två gånger, båda äktenskapen var extremt kortvariga och efter det verkar det som att köpta män var hennes melodi.

Bernard & Doris handlar om förhållandet mellan Doris och hennes homosexuelle och alkoholiserade butler Bernard Lafferty. I början av filmen står det att vissa delar är baserade på verkliga händelser och att andra delar inte är det och vad som är vad har jag ingen aning om. Det spelar heller ingen roll.

Till en början känns Doris mest som en snål, dryg och patetiskt ensam översittare med dyr smak och Bernard som en vilsen man utan rötter. Ju längre filmen går och ju mer jag ”lär känna” personerna ju mer känns det som att jag har rätt och ju mer förstår jag vad det är dom ser i varandra. Gränserna mellan Doris som arbetsgivare och Bernard som arbetstagare suddas ut mer och mer och hon förvandlar Bernard till den man hon tycker han ska vara och detta med Bernards tysta medgivande. Säger han någon gång nej så säger hon ja. Då svarar han nej, så säger hon ja. Så säger han nej, hon ja och han blir tyst och låter henne få sin vilja igenom. Irriterande? Ja, i verkligheten, men det här är ju film, det är deras verklighet och jag ids inte irritera mig.

Eftersom jag skrev en hel del hårda ord om Ralph Fiennes i min recension av The constant gardener måste jag ta chansen till en repris – fast precis tvärtom. Ralph Fiennes är nämligen nåt så ovanligt som HELT FANTASTISK här. Jag har inte sett honom så bra sen David Cronenberg´s Spider. Han har såna jättefina ”dockstreck” (det är mina barns namn på rynkorna som går från mungiporna och nedåt, såna som gör att utseendet påminner om buktalardockor), han spelar lågmäld och korrekt men samtidigt excentrisk när han i vissa scener bär stora örhängen, ögonskugga och en helt fantastisk skjorta med stora röda rosor. Jag kan liksom inte inte tycka om honom, det går inte och till hans – och mitt – försvar ska tilläggas att han behåller kläderna på filmen igenom.

Susan Sarandon som Doris Duke är….jag vet inte vad jag ska säga faktiskt. För första gången någonsin finns det scener då jag knappt ens tänker på att det ÄR Susan Sarandon och det är en komplimang som heter duga. Jag kan tänka mig att hon är utseendemässigt väldigt lik den verkliga Doris vid samma ålder och att Doris uppe i sin himmel är mer än nöjd med valet av skådespelare i rollen som henne själv.

Doris Duke dog i sin säng 1993 och testamenterade alla 1,3 miljarder dollar till välgörenhet. I filmen fanns Bernard Lafferty med i testamentet och utsågs som nån slags överförmyndare för förmögenheten men när jag försöker ta reda på hur det var i verkligheten så går jag lite bet. Det kan vara sant, det kan vara tok, jag vet inte.

1996 dog Bernard, 51 år gammal.

Här finns filmen.

Veckans Sarandon: IRRESISTIBLE

Det var den här filmen jag trodde jag såg när förra veckans Peacock satt i DVD-spelaren. Här är Emily Blunt, här är Sam Neill och här är Susan Sarandon som spelar kvinnan Sophie Harley som tror sig antingen vara förföljd eller bo i ett hus besatt av andar. Hennes psyke blir svagare och svagare för var dag som går och för var sömnlös natt och ingen i hennes närhet tror henne.

Äkta mannen Chris (Sam Neill) har fullt sjå med sitt arkitektkontor och är glad över all hjälp han får där av sin nya vackra anställda Mara (Blunt) och hemma ska Sophie hålla deadline för sina bokillustrationer samtidigt som hon ska sköta hemmet och deras två döttrar – och försöka få sinnesro mellan alla smällande dörrar, försvunna leksaker och klänningar som gått upp i rök.

Irresistible är en film som är precis det den ger sig ut för att vara – men ändå inte. Jag tror mig kunna knäcka koden alldeles på direkten men fann mig lurad och det är såklart positivt i sammanhanget. En paranojjathriller gjord enligt Formulär 1A som ändå kan överraska litegrann hör inte till vanligheterna.

Sett till skådespelarprestationen så tycker jag Susan Sarandon är i sitt esse i roller som denna. Hon är ganska ordinär, hon är inte överdrivet uppsminkad eller flådigt klädd, hon är en arbetande morsa och en trovärdig sådan. Hon agerar inte, hon bara ÄR.

Filmen som sådan glömde jag redan till eftertexterna men jag hade en bra stund framför TV:n och återigen slår det mig hur BRA Emily Blunt är och hur ÄNNU BÄTTRE hon kommer att bli med några år och roller till innanför västen. Sam Neill är Sam Neill och jag har lite svårt att se vad det var jag tyckte var så hett med honom förr i tiden. Jag har väl helt enkelt växt upp, precis som Sam Neill själv.

 

 

 

 

Här finns filmen.

Veckans Sarandon: PEACOCK

Om du tänker dig en blandning av Norman Bates, Forrest Gump och Jim Carrey så har du den här filmens huvudkaraktär John Skillpa i Cillian Murphys gestaltning.

Av nån underlig anledning trodde jag att Emily Blunt skulle vara med i filmen och i dom första scenerna tänkte jag ”Gud vad vacker hon är, Emily” men sen tar ”Emily” av sig peruken och vips ser jag vem det är: Cillian Murphy med bruna linser och klänning. Wow, liksom. Han är både jättebra och riktigt snygg som kvinna och här får han verkligen chansen att visa alla sina begåvningar eftersom han spelar både John och Johns ”fru” Emma. Ett schizofrent drama med andra ord.

Susan Sarandon är borgmästarens fru som på ett ganska jobbigt men ¨überkvinnligt” sätt försöker fixa, trixa och få folk att slappna av och känna sig som hemma. Hennes roll är inte stor men hon är bra. Såklart.

Maggie, en ung kvinna och mamma till lille Jake, har ett ganska komplicerat förhållande till John (och tänker du se filmen så ska jag inte avslöja för mycket här) men hon spelas av Ellen Page och även hon gör – som vanligt – ett bra jobb. Bill Pullman och Josh Lucas har även dom små men tongivande roller och alla dessa skådisar sammantaget gör Peacock till en ganska intressant film i alla fall på pappret men i verkligheten är den tyvärr ganska spretig och konstig. Inte tråkig men ja….weirdo liksom.

Veckans Sarandon: HÄXORNA I EASTWICK

Den allra första filmen i temat om Susan Sarandon måste självklart bli filmen som fick upp mina ögon för henne.

Häxorna i Eastwick var EN STORFILM när den kom 1987. Jack Nicholson var mannen på allas läppar och dom tre byhålehäxorna som gestaltades av Cher, Michelle Pfeiffer och nämnda Susan var bland det häftigaste av kvinnligt kön som gick att se på en biograf (med kläder på).

Vad händer när Djävulen kommer till byn? Vad händer med tre uttråkade kvinnor, en som är nyskild och barnlös och lever för sin cello (Sarandon), en änka som lever på att skulptera små tjocka kvinnor i lera (Cher) och en hyperfertil snygging som just blivit lämnad av sin man och nu är ensamstående med sina sex barn som ser ut att vara ungefär lika gamla (Pfeiffer)? Självklart kommer den vivida, levnadsglade och obotligt kåte Daryl Van Horne (Nicholson) till undsättning och givetvis vänder han upp och ner på kvinnornas liv – och hela byn.

En av byns kvinnor, Felicia, spelas av Veronica Cartwright som förtjänar stående ovationer för sin insats i den här filmen. Hon blir ganska naturligt inte satt i första rummet, inte med den här ensemblen och inte annars heller då hon inte hör till Hollywoods mest fotogeniska men vad gäller acting skills slår hon dom flesta på fingrarna.

Jag har sett Häxorna i Eastwick många många gånger (och en gång som musikal i London med Peter Jöback i en av rollerna) men nu var det några år sedan. Det är med en liten ledsam tår i ögonvrån som jag känner att den inte åldrats så snyggt. Det jag förr tyckte var stor skådespelartalang hos Jack Nicholson känns nu som ocharmigt överspel och det förvånade mig. Fast det är fortfarande en underhållande film även om den inte håller i knappa två timmar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag såg den 1987:

När jag såg den 2011:

 

 

 

 

Här finns filmen.

Filmkrönika: Fuck you Wesley Snipes!

Det är sommar, jag är nitton år och jag vill resa bort. Min semester har precis börjat och jag vill hitta på nåt roligt.

– Kan vi inte resa bort nånstans bara du och jag? säger jag till min pojkvän, den kontrollerande, snygge,  svartsjuke Wesley Snipes-look-aliken som jag antagligen inte hade fallit för om han inte tokflirtat med mig på tunnelbanan bara dagar efter att jag sett Spike Lee´s Jungle fever på video.

– Vart vill du åka då? säger han och ser allmänt skeptisk ut, precis som han brukar när jag säger nåt.
– Turkiet, det vet du ju.  Alla säger att det är så bra där, varmt och billigt. Det vore väl kul?
– TURKIET?? Faaaan, jag har ju sagt att jag  inte vill åka dit! Varför ska jag slösa pengar på en resa för att du vill åka till Turkiet och spela in porrfilm?
– Vad säger du nu?????
– Det är ju det alla svenska tjejer gör i Turkiet! Jag vet nog, jag har faktiskt också kompisar som varit där! Jag vet hur du tänker, du är precis som alla andra.
– Men, nu får du fantamej ge dig!! skrek jag och flög upp ur soffan, slet tag i min sommarjacka från hatthyllan och gick ut.

Jag tog tunnelbanan in till city, gick runt bland butiker som brukade göra mig glad men ingenting hjälpte. Passerade en biograf. Thelma & Louise skulle precis börja och jag köpte en biljett och gick in.

Två timmar senare kommer jag ut alldeles rödgråten. Det kändes som jag hade fått vingar, jag var alldeles lätt men med en ryggrad av titan och ett hjärta inkapslat i kevlar, rosa teddy och Geena Davis vackra leende.

Herregud alltså. Ridley Scott bakom kameran, Geena Davis och Susan Sarandon, vilka kvinnor, vilka öden och Brad Pitt och Harvey Keitel… Vilken jävla jävla jävla bra film!

Jag åker hem till min minimala lägenhet, sätter mig vid köksbordet och bestämmer mig. Jag är fan inget offer! Ingen annan ska tala om för mig vad jag kan eller får göra. Jag har semester god damn it, jag är Fiffi och jag tar ingen skit. Kan Thelma och Louise så kan jag. Så jag packar en väska, ringer en taxi, åker ut till Arlanda och köper en ospecificerad sista-minuten-resa till Turkiet – bara till mig.

När jag sen sitter på flyget och tittar ut genom fönstret zippandes på en ljummen Baileys känner jag hur höger långfinger liksom kliar, bultar, lever sitt eget liv och liksom vill upp och jag ler som jag aldrig lett förut.

Fuck you Wesley Snipes. FUCK YOU!