Svensk söndag: MARIANNE

Marianne är en film som jag har hört ”varit på G” så länge att när jag hittade den på rea på Discshop trodde jag att jag såg i syner. När det har snackats om en ”ny svensk skräckis” så är det klart jag får kastrullöron men som sagt, i det här fallet hjälpte det inte. Marianne slank helt enkelt förbi mig – ända tills nu.

Läser man lite mer om filmen (som jag gjort nu) så är skriverier om att den är en skräckfilm sällsynta. Nu klassas den istället som ”en norrländsk psykologisk thriller” och vid närmare förstoringsglastittande på postern tycker nån Kurt Rallyard (?) från Twitch att det är ”Årets debutfilm” och The Daily Record citeras med ”En av 2011 års bästa filmer”. Spännande. Ska denne Kurt ha rätt?

Njäääää. Jag håller sannerligen inte med Mr Rallyard. Årets debutfilm från 2011 kanske är Paddy Considines Tyrannosaur eller Michaël R. Roskams Bullhead, i det sammanhanget har Marianne inte mycket att hämta. Jag undrar om det finns något sammanhang där Marianne har nåt att komma med. Jag tror inte det.

Otrogne äkta mannen Krister (Thomas Hedengran) har förlorat sin fru (Tintin Anderzon). Nu är han ensam med en motsträvig tonårsdotter (Sandra Larsson) och en spädis som heter Linnea. Han drömmer konstiga saker på nätterna, inbillar sig att nån är i rummet och får rådet att sprida ut linfrö utanför dörren för att ”det” inte ska kunna komma in. Så han gör det och han slipper nattligt besök. Ja, han slipper. Halvårsbebisen Linnea slipper inte. Linfröna skulle ju ligga vid ytterdörren juuuuuuu.

Å det är så dumt! Det är SÅ dumt! Ändå tittar jag klart på filmen, jag försöker hitta halmstrån, frön (häpp!) som skulle kunna vara positiva men jag är ledsen, det går inte. Inte ens Peter Stormares inhopp som psykolog (?) med bred norrländsk dialekt gör mig glad och nöjd. För att vara diplomatisk så kan jag säga att med facit i hand så förstår jag varför Marianne försvann.

 

Svensk söndag: SKUMTIMMEN

.

.

.

”Från producenten av MILLENIUM-TRILOGIN” står det på filmaffischen. Jaha? Vad ska jag göra med den informationen? Hjula? Lägga den under kudden och fingra på det i sömnen? Tänka att filmen är bra även om jag tycker det motsatta?

Jag försöker analysera det PR-mässiga i den meningen men blir inte klokare, snarare tvärtom. Borde det inte ha stått ”Från mannen som REGISSERADE två tredjedelar av MILLENIUM-TRILOGIN” istället? Det känns betydligt mer insäljande. Eller så kanske det inte behövt stått någonting alls?

Lena Endres ansikte på en filmaffisch säljer sig själv, likaså Daniel Alfredson som regissör och kanske även författaren Johan Theorin även om jag själv inte har lyckats ta mig igenom en enda av hans böcker. Jag har gjort idoga försök. Många, flera men det funkar inte. Nu står böckerna i bokhyllan och samlar damm.

Fördelen med att jag läst första delen av boken är att jag känner till grundhistorien och fick in nån form av Theorinsk öländsk känsla i systemet. Nackdelen med att inte läst hela boken skulle jag säga inte alls är en nackdel. Hade jag läst hela boken tror jag nämligen inte att jag hade sett klart filmen. Nu fanns det ett litet korn av vetgirighet hos mig, jag ville veta hur mysteriet med den döde lille pojken Jens utvecklades så jag härdade ut men det var banne mig inte med ett leende på läpparna.

Skumtimmen känns som ett filmiskt hafsverk. Jag tror inte på nåt i filmen. Precis allt är luddigt, överdrivet, konstigt, förenklat, ytterligheter som kanske inte borde gå att kombinera men jodå, det går… Inte ens Lena Endre övertygar. I brist på bättre ord så känns hela filmen mest bara …skum.

Svensk söndag: FÖRORTSUNGAR

Jag gnäller tämligen ofta på det jag tycker är mest undermåligt i svensk film: dialogen.

Den där styltiga, läsa-innantill-i-manus-känslan, dramaaaatenuttalet, att det inte känns som om personerna i filmen pratar som folk gör i verkligheten. Jag tror helt enkelt inte på historien när människorna som framför den känns som rädda teaterstuderanden.

Förortsungar kom 2006. Det var en stor filmupplevelse för mina barn (märkte jag) när dom nåt år senare såg den i skolan. Dom kom hem, sjöng och försökte rappa och pratade i veckor om musikalen FOU. Jag såg den inte då heller och i ärlighetens namn vet jag inte varför. Jag brukar inte rädas filmer av någon sort men denna rann igenom durkslaget – tills nu.

Filmen handlar om Amina (Beylula Kidane Adgoy), en liten flicka som utan uppehållstillstånd bor i Sverige tillsammans med sin gamla morfar. Dom får hjälp med en tillfällig bostad hos Johan (Gustaf Skarsgård), en diskare/rockerskille utan direkta framtidsutsikter.

Sen händer det ofattbara. Aminas morfar dör och hon har helt plötsligt ingen, alltså INGEN. Hon har sin säng hos Johan, den enda tryggheten som finns kvar och Johan får försöka stå för det sista han lovade Aminas morfar innan han försvann på båren genom dörrarna på akuten. ”Lova mig att du tar hand om Amina”. Johan svarade ja.

Förortsungar kan kanske bäst beskrivas som tonsatt socialt patos eller en empatimusikal. Låter kanske svintrist men det är det verkligen inte. Filmen svänger, filmen berör, barnskådespelarna är precis så skönt teatraliskt o-skolade att jag inte behöver dra till med nåt dialoggnäll över huvud taget. Det är heller ingen all-in-musikal när det sjungs hela tiden, det dyker bara ner musikaliska inslag i historien som små energibadbomber och det svänger, det gör det.

Gustaf Skarsgård, Jennifer Brown (som socialsekreteraren), Sanna Ekman (som bitter grannkärring) och Dogge Doggelito (som närbutiksinnehavare) är superbra alla fyra, precis som småtjejerna Beylula Kidane Adgoy (Amina) och Embla Hjulström (Mirre). Jag önskar att dom allihop funnits på riktigt och att verkligheten nånstans såg ut såhär. Jag hoppas att det finns socialsekreterare med hjärta och sunt förnuft, att det finns vuxna som tänker längre än näsan räcker och knattar som släpper in nya kompisar på samma fina sätt som Mirre gör.

Hela filmen Förortsungar andas optimism och livsglädje och jävlar vad det behövs ibland. Jag kan i alla fall inte värja mig mot det. Jag ler, rappar och mår helt enkelt jättebra, det här är definitivt en film jag kommer se om. Och varför ser man inte Jennifer Brown i fler filmer?

Svensk söndag: MANNEN FRÅN MALLORCA

.

.

.

Detta slut! Detta fullständigt irriterande men ack så rimliga slut! Jag säger som Kalle Anka i min absoluta favorit-Kalle-Anka-serieruta: GAAAAAAH! KISS I HJÄÄÄÄÄÄRNAAAAN!

Att se en film som denna, att påminnas om hur jävla bra svensk film – också – kan vara, att kunna njuta av en välskriven historia, av skådespelare som varken överdriver eller underpresterar, av fingertoppskänslig regi, av precis scenografi, alltså, det är alldeles ljuvligt! Bokhyllan på polischefens kontor ser ut exakt som jag tror att en bokhylla på ett poliskontor ser ut, inte som en museiinstallation. Allt med filmen är pur perfektion.

Poliserna Jarnebring och Johansson (Sven Wollter och Tomas von Brömssen) är sköna vanliga spanare, Hedberg (Rico Rönnbäck) en Gunvald Larsson-typ, fast mer gigolobelevad och Håkan Serner briljerar som inspektör Andersson.

Håkan Serner kan vara en av svensk filmhistorias mest bortglömda och mest ocreddiga skådespelare men i min värld förtjänar han en bronsstaty i en kvällsupplyst park.

Den 25 oktober 1984 dog han, blott 51 år gammal. Mannen från Mallorca hade premiär 12 oktober. Jag hoppas att han hann se filmen, att han förstod hur bra den blev och hur fenomenal han själv var i den men jag inser nånstans att min önskan inte räcker långt. Håkan Serner dog inte av någon dödlig sjukdom, han tog sitt liv. Tre barn, två Guldbaggar (varav en för rollen som Einar Rönn i Mannen på taket) och ett imponerande CV var tyvärr inte plåster nog mot hans depression. Så jag röstar för en Håkan Serner-staty, jag tycker han förtjänar en. Framförallt förtjänar han att bli ihågkommen även om det bara är på några rader i en filmblogg.

1978 skrev Leif G.W Persson romanen Grisfesten som denna film är baserad på. Det var första boken om poliserna Jarnebring och Johansson där den andra heter Profitörerna (1979) och den tredje Samhällsbärarna (1982). Efter att ha sett Call Girl känns det som om Mannen från Mallorca har solklara paralleller till Bordellhärvan/Geijeraffären. Även om infallsvinkeln är olik så är grundhistorien och problematiken densamma. G.W hävdade att så inte var fallet men i hans självbiografi från 2011, Gustavs grabb, medger han att han skrev Grisfesten för att hämnas på alla dom som ljög i samband med Geijeraffären.

Mannen från Mallorca är en härlig filmupplevelse på alla sätt och vis. Det är en film som håller vid flera tittar och framförallt, det är en film vars slut ger mig brutalkiss i hjääääääärnan.

Svensk söndag: SMÅ CITRONER GULA

.

.

.

Jag funderar på det här med att vara svensk och svenskars syn på svensk film. Jag funderar på det här med att så många svenskar tycker att filmer som görs i England och/eller USA per automatik är så himla mycket bättre än filmer där det pratas svenska.

Jag funderar på  Små citroner gula, filmen baserad på Kajsa Ingemarssons bok med samma namn, som fått (för att uttrycka det milt) rätt svala recensioner och när jag ser den tänker jag att exakt denna film gjord på exakt samma sätt men där handlingen utspelat sig i Manchester eller Boston definitivt hade fått ett snäpp högre betyg av samtliga dessa kritiker. Det hade behövts Zooey Deschanel  (istället för Rakel Wärmländer), Jesse Eisenberg (istället för Sverrir Gudnason) och Stanley Tucci (istället för Dan Ekborg), ingenting i manus, regi, scenografi eller musik hade behövt ändrats och vi svenskar hade suttit och kvittrat i biomörkret/soffan, klappat händerna åt en mysig lättlunchfilm utan fibrer och tuggmotstånd.

Varken boken eller filmen Små citroner gula är gjorda för att folk ska behöva koppla på den högintelligenta delen av hjärnan, det är underhållning, det är sällskap, det är igenkänning och det är mys och som ett lättsmält feelgoodpaket funkar både boken och filmen jättebra. Regissören och manusförfattaren Teresa Fabik har lyckats överföra känslan från boken alldeles perfekt till filmen, det finns liksom ingenting att reta sig på.

Lycklig och olycklig kärlek, motgångar, medgångar, drama, komedi, husjazz och mat. Vem kan värja sig mot detta? Inte jag i alla fall. Betygsmässigt blir det en fyra och den är inte ens svag. Det här är en film jag säkerligen kommer se om.

Svensk söndag: MANNEN SOM SLUTADE RÖKA

Jahapp. Så var det då dags för den allra första filmen i detta tema och för många (aningens äldre än jag) är nog detta bland det svenskaste som finns på film.

Vi får se Gösta Ekman framför kameran, Tage Danielsson bakom och det är även han som skrivit manus och en hel radda av gamla kända skådisansikten dyker upp under filmens gång. Ganska härligt om du frågar mig.

Gösta Ekman spelar Dante Alighieri, en man som storrökt sedan barnsben. När hans far som även han är storrökare, Hugo Alighieri (Toivo Pawlo) dör visar det sig att han skrivit ett tämligen kreativt testamente till sonens favör. Dante har fjorton dagar på sig att sluta röka och ska sedan vara rökfri i ett år. Klarar han det ärver han faderns samlade förmögenhet om 17 miljoner kronor. Klarar han det inte ärver Hugos bror pengarna då han är renlevnadsman, dock – enligt Hugo – tråkig. Men det är klart att pengarna lockar och Dante försöker.

Summan av lasterna är konstant men nog får man ligga i om man ska komma upp i två paket om dan”.

Dante må vara både logisk och klok men nikotin är en typ av vän man inte vill ha till fiende. Det gäller att klappa medhårs och inte göra cigaretterna besvikna, dom är svekfulla, lögnaktiga och riktigt enerverande plåster. Dom lockar och pockar och Dante kämpar emot på sitt eget vis.

Det jag gillar mest med filmen förutom att den är sådär skönt retromysig är musiken. Jag skulle gärna sitta på en jazzklubb i New Orleans, Köpenhamn eller Stockholm och lyssna på dom här låtarna framförda av ett synkat storband. Fötterna kan liksom inte vara still. Om Dante klarar att sluta röka är inte sådär jätteviktigt för filmen, det är vägen som är mödan värd.

Sen kan jag inte låta bli att känna att vi lever i en tid där en man som Tage Danielsson fattas oss. Han skulle behöva leva nu. Också.

 

 

Veckotema hela 2014: SVENSK SÖNDAG

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Jag tänker starta det nya året med ett helt nytt veckotema. Varje söndag under hela 2014 kommer jag skriva om en svensk film och det kan vara precis vilken film som helst, jag är helt gränslös detta fall. Jag stoppar helt enkelt bara ner fingret i syltburken, slickar av det och känner vad det smakar. Jag har i nuläget ingen aning om var temat landar, inte mer än att jag vet att det kommer bli en salig – och härlig – blandning av stort och smått,  nostalgitrippar och katastrofer och stora regissörer blandas med mindre kända namn.

Mina baktankar kring detta tema är tämligen enkla. Jag tänker försöka visa på bredden av svensk film och därmed försöka påvisa att uttrycket ”jag behöver inte titta, jag kan svensk film, det är bara trist grå misär” är så urbota korkat att den som sa det borde sitta med självlysande dumstrut på Sergels torg.

Jag säger inte att all svensk film är bra, jag vet inte hur medelbetyget kommer se ut när detta tema är över, jag har bara en känsla av att folk som tittar normalmycket på film inte alls har samma problem med svensk film som vana filmtittare och filmkritiker. Det är nåt som gör att många tycker det är ”fult” att gilla svensk film. Svensk film har blivit som Tomas Ledin, Lasse Kronér, plankstek och foppatofflor. Folkligt kan aldrig vara fint och fint kan aldrig bli folkligt. Eller kan det?

Det blir alltså en riktig sverigeresa här på bloggen på söndagarna, en tur i det gamla och det nya och vi ska bege oss runt lite överallt i landet. Kanske lär vi oss nåt på kuppen både du och jag. Vem vet?

Så, upp i sadeln så beger vi oss av mot första filmen i raden av mååånga.

1. Mannen som slutade röka – 1972 – Regi: Tage Danielsson

2. Små citroner gula – 2013 – Regi: Teresa Fabik

3. Mannen från Mallorca – 1984 – Regi: Bo Widerberg

4. Förortsungar – 2006 – Regi: Catti Edfeldt och Ylva Gustavsson

5. Skumtimmen – 2013 – Regi: Daniel Alfredson

6. Marianne – 2011 – Regi: Filip Tegstedt

7. Tjenare Kungen – 2005 – Regi: Ulf Malmros

8. Kvinnors väntan – 1952 – Regi: Ingmar Bergman

9. Svenska Oscarsvinnare

10. Sånt är livet – 1996 – Regi: Colin Nutley

11. Hip Hip Hora – 2004 – Regi: Teresa Fabik

12. Julie – 2013 – Regi: Helena Bergström

13. Änglar, finns dom? – 1961 – Regi: Lars-Magnus Lindgren

14. Persona non grata – 2008 – Regi: Mats Arehn

15. Vuxna människor – 1999 – Regi: Felix Herngren och Fredrik Lindström

16. Tic Tac – 1997 – Regi: Daniel Alfredson

17. Remake – 2014 – Regi: Andreas Öhman

18. Godheten – 2013 – Regi: Stefan Jarl

19. Elvira Madigan – 1967 – Regi: Bo Widerberg

20. Bamse – 1968 – Regi: Arne Mattsson

21. Fyra nyanser av brunt – 2004 – Regi: Tomas Alfredson

22. Det enda rationella – 2009 – Regi: Jörgen Bergmark

23. S/Y Glädjen – 1989 – Regi: Göran du Rées

24. Kärlek deluxe – 2013 – Regi: Kristina Kjellin

25. Förtroligheten – 2013 – Regi: William Olsson

26. Min store tjocke far – 1992 – Regi: Kjell-Åke Andersson

27. Fröken Sverige – 2004 – Regi: Tova Magnusson-Norling

28. Sune på bilsemester – 2013 – Regi: Hannes Holm

29. Barnens ö – 1980 – Regi: Kay Pollack

30. En sång för Martin – 2001 – Regi: Bille August

31. Hallåhallå – 2014 – Regi: Maria Blom

32. Hundtricket The Movie – 2002 – Regi: Christian Eklöw och Christopher Panov

33. Turist – 2014 – Regi: Ruben Östlund

34. Mitt liv som hund – 1985 – Regi: Lasse Hallström

35. Vi är bäst! – 2013 – Regi: Lukas Moodysson

36. Giliap – 1975 – Regi: Roy Andersson

37. Min så kallade pappa – 2014 – Regi: Ulf Malmros

38. Flickorna – 1967 – Regi: Mai Zetterling

39. Pojken med guldbyxorna – 2014 – Regi: Ella Lemhagen

40. God afton, herr Wallenberg – 1990 – Regi: Kjell Grede

41. Losers – 2013 – Regi: Mattias Johansson och Markus Marcetic

42. Flicka och hyacinter – 1950 – Regi: Hasse Ekman

43. Stockholm Stories – 2014 – Regi: Karin Fahlén

44. Besökarna – 1988 – Regi: Joakim Ersgård

45. 10 000 timmar – 2014 – Regi: Joachim Hedén

46. Tysta leken – 2011 – Regi: Görel Crona

47. Pensionat Oskar – 1995 – Regi: Susanne Bier

48. Om jag vänder mig om – 2003 – Regi: Björn Runge

49. Svart Lucia – 1992 – Regi: Rumle Hammerich

50. Jalla! Jalla! – 2000 – Regi: Josef Fares

51. Gula divisionen – 1954 – Regi: Stig Olin

52. Fanny och Alexander – 1982 – Regi: Ingmar Bergman