KVINNAN PÅ TÅGET

Jag vet inte var jag hade fått det ifrån men jag trodde det här var en remake av en Hitchcock-film. Det krockade lite i huvudet när jag sen insåg att så inte var fallet, att Kvinnan på tåget är en roman skriven av Paula Hawkins och som utgavs så sent som 2015. Kanske kan jag förklara det hela med att det är en Hitchcock-aktig aura över filmen, att det är en indirekt suggestiv spänning som ligger som en blöt filt över historien, att det är en smart skriven historia och en snyggt filmad film.

Boken utspelar sig i London men filmen i New York. Rachel (Emily Blunt) tågpendlar in till stan och roar sig med att studera omgivningarna genom tågfönstret. Och memorera människorna hon ser.

Alltså, den här kvinnan mår inte bra, hon mår verkligen INTE bra. Hon är extremt olycklig och i det närmaste besatt av sin ex-man Tom (Justin Theroux) som startat en ny familj med frun Anna (Rebecca Ferguson) och en liten dotter. Hon dricker för mycket, får minnesluckor och sköter sig så pass dåligt att hon börjar bli en tärande inneboende för tjejen hon bor med.

Tom och Anna har en barnflicka, Megan (Haley Bennett), en sexuellt frigjord ung kvinna som bor i grannhuset. När Megan sedan försvinner spårlöst får Rachel använda sina grå nåt oerhört. Hon har minnesluckor och minns inget mer än att hon varit kalaspackad och det hon ser i spegeln: att hon blivit misshandlad och är alldeles nedblodad.

Regissören Tate Taylor har tidigare gjort feelgoodpralinen Niceville (men som hade motsatt verkan på mig), Pretty Ugly People (med Missy Pyle!!) och biopic:en om James Brown, Get on Up. Lägg därtill Kvinnan på tåget och du får en salig och spännande genremix!

Jag själv sögs in historien från första stund och sen satt jag som på nålar. Emily Blunt är fantastisk!

Tre om en: Det kunde ju ha blivit så bra

Giallo (2009)

Dario Argentos senaste film (i väntan på Dracula i 3D) tar oss till Turin. Adrien Brody spelar polisinspektör Enzo Avolfi som tar upp jakten efter en seriemördare som specialiserat sig på unga och hysteriskt vackra kvinnor.

Det kunde ju ha blivit så bra.

Adrien Brody i en skäggväxt som ser ut att vara bevattnad med växtnäring, Argento själv som i sina bästa stunder fått till riktiga mästerverk (såsom denna), Emmanuelle Seigner som kan vara en riktig habil skådespelerska när hon sätter den sidan till (men vilken sida hon visar här vetefan). Filmen har dessutom fått en av världens snyggaste affischer.

Slutresultatet blev dock inte bra, inte bra alls faktiskt. Det bästa med filmen är att jag använde postern som inbjudningskort till en fest i somras, dock något omgjord. Festen blev bra mycket mer lyckad än filmen.

 

 

The walker (2007)

Woody Harrelson är Carter Page III. Han är en manlig eskort, en ”walker”, som gör rika och bortskämda höjdarfruars dagar en smula roligare. En av dessa fisförnäma fruar (Kristin Scott Thomas)  hamnar rejält i klistret och som den godhjärtade man Carter är försöker han skydda henne men hamnar själv rätt långt ner i skiten.

Det kunde ju ha blivit så bra.

Woody Harrelson är en skådespelare som går från klarhet till klarhet och som är som allra bäst i udda filmer som inte många verkar se. Regissören och manusförfattaren Paul Schrader har skrivit både Taxi Driver och Tjuren från Bronx och är liksom…stor… men det är ingenting jag märker av här. Slätstruket och tråkigt som fan är det.

Woody verkar ha en vanlig dag på jobbet, han gör det han ska och han är även i sina sämre stunder bättre än många andra på sitt yrke och Kristin Scott Thomas är långt ifrån nån favorit för mig. Jag bara gäspar och hoppas att filmjäveln ska ta slut.

 

 

Niceville (2011)

Det är tidigt 60-tal i USA. Svarta och vita lever vitt skilda liv och svarta kvinnor är ofta hushållerskor i vita överklassfamiljer. Unga Skeeter (Emma Stone) drömmer om att bli författare och ger sig in i ett skrivprojekt som vänder upp och ner på många människors liv då hon tänker skriva en bok om dessa färgade kvinnor och deras liv – med sina egna ord.

På pappret känns Niceville som en mix av Purpurfärgen och Stekta gröna tomater och det kan jag bli både upprymd och humörstyngd av. Det är ju liksom jämförelser som förpliktigar även om jämförelserna inte finns någon annanstans än i mitt huvud.

Filmaffischen ser ut som en sponsrad skylt från Löfbergs Lila Arena, nåt som den värmländska hittipå-inredningbutiken Niceville har fått pröjsa många tusenlappar för att få uppsatt och jag kan inte säga att den lockar mig alls. Nej-ooo-nej, inte alls, ty ”tjejfilmer”, ”kvinnofilmer” som denna får mig oftare att sparka bakut än att lägga huvudet på sned och säga ååååå, hur goda intentioner filmmakarna än har.

Det kunde ju ha blivit så bra.

Emma Stone som ÄR så bra är totalkass här. Ofokuserad och konstig och hon ser rent dum ut i 60-tals-mundering. Jag får inte in rätta känslan för någon av karaktärerna vilket gör att jag känner mig helt bakom. Både vänner, bekanta och andra filmbloggare verkar gilla filmen men inte jag. Jag gillar den inte alls.