THE TWILIGHT SAGA: BREAKING DAWN PART 2

Varning för grova och grava spoilers i texten!

I slutet av förra filmen dör Bella men Edward biter henne frenetiskt för att försöka förvandla henne till vampyr och därmed skänka henne evigt liv. Men hann han i tid? Lyckas han väcka henne? Skiter björnen i skogen? Älskar Taylor Lautner att se sig själv i spegeln med bar överkropp?

Bella vaknar upp med brunröda vampyrögon och en hunger efter blod. Edward har fått en jämlik, eller nä, Bella är både starkare och snabbare och framförallt, hennes ögonfransar har växt 300% på längden sådär som dom gör i reklamfilmer för nya super-turbo-extra-volume-superstrong-hyperlong-lashes-from-space-mascara. Edward har också tappat mycket av sin blekhet i ansiktet. Om det har med varandra att göra förtäljer inte historien.

Barnet som föddes i slutet på förra filmen var inte en pojke som Bella trodde utan en flicka som fått namnet Renesmee. Renesmee är till hälften vampyr och hälften människa och hon växer mycket fortare än en vanlig människa gör. Vid 7 år ålder är hon i princip fullvuxen.

Det som är jättefånigt i den här filmen är när det springs jättefort i skogen. Det är träd överallt, precis överallt, men Bella kan springa rakt fram i galet hög hastighet och samtidigt vrida huvudet och hålla blicken fäst rakt åt höger utan att krocka med ett enda träd. Det är helt osannolikt.

Skillnaden mellan denna film och de övriga fyra är att flera scener bygger på att många människor är närvarande och att dessa människor står i snygga/coola poser och är tysta. Det gör att scenerna blir som små reklamfilmer för kläder. I slutet är det även en tämligen storslagen slagsmålsscen som även den involverar en himla massa folk (eller är det ett krig kanske till och med?) och den filmsekvensen är så dåligt gjord rent effektmässigt att jag sitter med skämskudden vid ansiktet.

Men.

Jag erkänner. Det finns ett men. Det finns ett stort men. Eftertexterna. En jättefin låt och namnen på alla som varit med i filmserien och låten börjar strax efter vad jag förstår det som är det sista ordet i boken som liksom fejdar ut.

Forever.

Då brister det för mig. Fördämningarna bakom ögonen ger vika och jag känner mig som Suorvadammen, den som reglerar vattenflödet till Porjus vattenkraftverk. Fan vilken sucker jag är för ordet forever. För alltid. Precis som orden aldrig mer. Det där utomjordiska när man träffar nån som det är forever med. Bella och Edward har träffat varandra och nu är dom vampyrer i varandras sällskap härifrån till evigheten. Det är så fint att man dör. Och gråter. Och jag kan inte sluta heller. Patetiskt, jag vet, men då får det vara så (och reklam för vattenfast mascara ska man tro på lika lite som extra-volume-varianten).

Romantikern i mig ger filmen ett högre betyg än den egentligen är värd för äkta kärlek är så jävla fint, även om det är mellan en kvinna som inte kan stänga munnen och en man som är doppad i maizena.

Filmserien Twilight började i hånskratt, tog sig igenom ett nickande okej och ner till underjorden där den hittade sig lite pinnar och började tillverka sig en repstege för att sluta vid en punkt där jag faktiskt kommer minnas filmerna som helt okej trots oootroligt många svagheter – och detta på grund av fenomenala eftertexter i sista skälvande sekunderna. Snyggt jobbat måste jag säga!

Nu undrar jag hur Sofia knutit ihop sin Twilightsäck. Här kan du läsa hennes sista inlägg om denna vampyrsaga.

THE TWILIGHT SAGA: ECLIPSE

Varning för EN spoiler i texten!

När jag ser Eclipse är det för mig OBEGRIPLIGT hur filmen har kunnat släppas från klippbordet. Eller från manusstadiet. Det känns som en självklarhet att boken är eoner bättre och mer läsvärd än detta härke till filmproduktion men ändå, här sitter jag och där sitter barnen och vi tittar på TV:n men ingen av oss ser speciellt engagerad ut.

Jag förstår att många ser Robert Pattinson som en snygging men själv förstår jag det inte alls. Det finns ingenting hunkigt i en lungsiktig anemisk ung man med röda ögon och kindben så vassa att det går att hyvla ost mot dom. Taylor Lautners Jacob är den suraste, argaste och bittraste karaktär jag någonsin skådat på film och det börjar bli rätt tjatigt efter tre filmer nu. Javisst, grabben är olyckligt kär men KOM IGEN, karaktärsutveckling, nån som kan stava till det ordet?

Och Bella. Bella. Jag tycker Kristen Stewart är totalt RUTTEN som skådespelare men med ett i det närmaste obefintligt manus att jobba med är hon bortom detta. Jag kan däremot förstå att alla som läst boken och lärt känna Bella på ett säkerligen lite mer ingående vis tycker om henne även här, men det krävs inläst visdom för att nå dit.

Vad filmen handlar om? Borde jag skriva det? Kan jag väl, om jag bara visste. När filmen är slut känns det nämligen som att jag sett en två-och-en-halv-timme (inklusive reklamavbrott) lång trailer inför bröllopet som kommer i nästa film (där var den, spoilern!). Eclipse känns inte som en film som kan stå på egna ben alls. Har man inte sett filmerna innan är denna helt meningslös och kommer man inte se filmerna efteråt är Eclipse bortkastad totalt. En mellanfilm helt enkelt, i ordets allra sämsta betydelse.

Sofia fortsätter skriva om Twilight med fokus på böckerna. Här är veckans text.

THE TWILIGHT SAGA: NEW MOON

Varning för spoilers i texten!

Bella (Kristen Stewart) fyller 18 och börjar känna sig gammal. Hon är ett helt ÅR yngre än Edward (Robert Pattinson) – tror hon – men han erkänner att han är 109. Då får hon ångest för att hon inte borde dejta en sån gammal gubbe.

Edward börjar så smått inviga Bella i vampyrernas liv och leverne, hur det funkar, regler, lagar och sånt men den enda han är riktigt rädd för är Bella, hon är den enda som kan skada honom. Romantiskt sagt såklart och i ett annat sammanhang hade jag antagligen sagt ååååhååå och torkat bort en tår ur ögonvrån men nu känns det mest som ungdomsfloskler, som ”sånt man säger”, även om han ser väldigt trovärdig ut när han säger det.

New Moon fortsätter där Twilight slutade och nu har jag vant mig liiite vid Robert Pattinson och hans mjöliga ansikte. Jag undrar om hans och Kristen Stewarts förhållande i verkliga livet tog fart på riktigt under inspelningen av denna film för det känns som en stor skillnad i personkemi och ”sprak” om jag jämför denna med både föregångaren och filmerna som komma skall.

Edward bestämmer sig för att lämna Bella. Han vill inte inviga henne, vill inte göra henne till vampyr och alla som någon gång varit ung och kär kan säkerligen förstå Bellas ledsenhet och nattliga ångest. Vad gäller dessa delar så tycker jag filmen funkar bra. Det är när man ser Taylor Lautner i indianfrilla uppsatt i tofs som jag känner skrattet bubbla upp i magen. Taylor Lautner alltså, ett komiskt geni och han vet inte ens om det!

New Moon är en MYCKET bättre film än jag trodde på förhand och jag erkänner att jag hade taggarna ute som tusan under en stor del av filmen, vägrade inse det jag faktiskt kände, att filmen är….okej. Det är lågmäld musik, inte så mycket (dåliga) effekter och – jämfört med första filmen – någorlunda schysst kemi mellan huvudpersonerna. Var det ungefär vid den här tiden Stewart och Pattinson blev ett par på riktigt?

Att det inte gick att hålla resten av filmerna på samma nivå som denna gör mig faktiskt ganska… förbaskad.

Från och med idag och resten av Twilight-veckorna kommer även Sofia skriva om denna saga. Den här veckan och nästa handlar det om böckerna och här är hennes första inlägg.