BURT WONDERSTONE

Burt (Mason Cook) är en liten kille som till vardags blir tvingad att käka bark. Sånt härdar.

Att växa upp som ett mobboffer med en – som jag förstår det – ensamstående mamma som tvingas till tvåskift för att få ihop familjens ekonomi kan vara rätt ensamt. Han får baka sin egen födelsedagstårta och öppna sitt paket utan sällskap av andra men vad gör det när han får en trollerilåda. Vilken lycka! Trollerilådan hjälper inte bara Burt till en meningsfull fritid, när han övar tricks i skolmatsalen lockar han till sig en ny bäste vän, Anton (Luke Vanek).

Trettio år går. Lilla Burt och lilla Anton har växt upp och jobbar nu tillsammans som magiker i Las Vegas med egen show. Föreställningen med Burt Wonderstone (Steve Carell) och hans sidekick Anton Marvelton (Steve Buscemi) har gått år efter år och dom trollar med vänsterhanden och på tråk-rutin. Burt lider även av en grov släng av narcissistisk personlighetsstörning, jorden kretsar kring honom, han tror att han är Guds gåva till kvinnligheten och han beter sig som ett as mot människor i sin närhet. Stjärnglansens baksida kan jag tro.

Burt och Anton är vana att vara the talk of the town in Vegas men när Steve Gray (Jim Carrey) kommer till stan men en helt ny infallsvinkel på magi tvingas dom ”gamla stötarna” tänka om. Steve kör med ”brainrape”, han utmanar tricks vi alla tror att vi känner till och han är totalt gränslös i sina uppträdanden. Så gränslös att jag utbrister ooouuuuhhhääää några gånger. Fast det är kul att se honom igen, Jim Carrey. Jag har saknat honom. Och Steve Carell är det alltid kul att se. Överlag gör ingen av skådespelarna mig besviken, inte filmen heller och definitivt inte soundtracket.

Det är en rätt skön film det här, mysig i all sin ordinära galenhet. Det är liksom inget nytt under solen men ändå känns filmen fräsch. Jag gillar den och kommer antagligen se om den, om så bara för den lilla lilla glada kicken att få höra On top of the world med Imagine Dragons.

 

Fredagsfemman # 67 – Musikaliska nedslag i mitt liv

5. Lyssnar på King och känner mig som en drottning

Ibland kommer det en låt som får mig att känna mig som en fågel. Som att jag kan flyga, som att jag kan lyckas med allt jag företar mig, som att det inte gör nåt om bilrutorna sprängs av basgången – spela roll liksom, jag är drottning i mitt eget liv! Petters King från nya skivan Början på allt är en sån låt. Jag tror den kommer spräcka många trumhinnor, mina är i alla fall bra uttänjda nu.

 

4. Som en liten film

Ibland springer man på musikvideos som är som små filmer. Konstnärligt, snyggt och udda är den här lilla pärlan som andas David Lynch tycker jag. Sen går det inte att sitta still när man hör den heller. Jag vill bara åka till….Berlin.

3. Burt Wonderstone, Steve Carell och Imagine Dragons

Jag har precis sett The incredible Burt Wonderstone och med det blivit en musikalisk filmscensfavvo rikare. On top of the world med Imagine Dragons i kombination med en Steve Carell-fining i hockeyfrilla och puderkakor tjocka som limpmackor i ansiktet, det går inte att göra annat än att le och att lyssna på låten om och om igen. Jag blir bara så jäkla glad!

 

2. Eurovison Song Contest-finalen i Malmö

Malmö. Malmö. Malmö. Jag är jättearg på Malmö men det kommer gå över. Fick avboka mitt hotellrum då jag inte tänker åka över halva Sverige för att titta på storbilds-TV, jag gör det på hemmaplan istället. Men imorgon är det FINAL – wohoooow – och för många veckor sedan satte jag tjugo spänn på den låt jag tror och hoppas ska vinna. Nu är det inte hans starkaste sida att sjunga live, det ska erkännas, men ändå. Lyssna bara. Tralla, dansa, pausa, fika. Gör var du vill men sjung meeeed. Waiting for the bitter pill, give me something I can feel, cause love kills over and over, love kills over and over again. Finalen blir i Belgien nästa år.

 

1. Filmspanarträff imorgon

Fördelen med att jag inte är i Malmö imorgon är att jag kan vara med en bra stund på filmspanarträffen. Vad vi ska se för film tillsammans avslöjar jag inte här och nu men det är en av höjdpunkterna med träffarna, filmen, den som ibland blir en flipp, ibland en flopp och ibland nåt mittemellan. Men det är roligt att se film som andra väljer, tvingas vidga sina vyer ibland och inse att allting inte alltid är som det ser ut att vara. Precis som på film.