Årets filmbloggsfilmer 2012

Jag gjorde det 2010 och 2011 och självklart ska jag göra det även igår: summera mitt filmbloggarår.

Den här listan handlar om mer än bara årets bästa filmer, den listan kommer som vanligt framåt vårkanten då jag sett dom flesta filmer från 2012 som är värda att se.

Det är svårt varje år att göra en årssammanfattning men i år känns det riktigt knivigt för jag tycker att 2012 varit ett ganska svagt filmår såhär långt. Men jag har ju sett filmer från andra år än det som tar slut idag och det har hänt andra grejer som gjort att både filmbloggen och jag fått en kick. Så håll i hatten, här kommer en liten återblick.

 

Årets filmbloggssnackis.

Prometheus och The Dark Knight Rises är självklara men Cabin in the woods sladdar in från sidan liksom The Innkeepers och The Raid som många av oss filmbloggare letade upp och skrev om.

 

Årets egoboost.

Malmö Filmdagar. Fantastiskt roligt på ALLA sätt!

 

 

 

Årets mest klickade inlägg.

En film om Olle Ljungström. Tänk vad ett deltagade i Så mycket bättre kan göra för min lilla blogg. 2289 klick och 99,99% av dessa är under dom senaste två månaderna.

 

 

Årets bloggnyhet.

I februari började jag med mina fredagsfemmor och dessa fullständigt menlösa listor tänker jag fortsätta med även nästa år.

 

 

 

Årets mysigaste sedda film.

City Island. Den har några år på nacken men 2012-års mysigaste film Friends with kids har ingenting att sätta emot, City Island vinner den här kategorien med hästlängder.

 

 

 

Årets mest kommenterade inlägg.

Fram till att en viss liten hob gjorde entré på filmduken var Citizen Kane (38 kommentarer) det mest kommenterade inlägget i år. Nu är den slagen med hästlängder. Hey ho, här är The Hobbit kungen av dom alla (68 kommentarer)

 

 

Årets knepigaste filmupplevele.

Holy Motors. Herregud alltså. Jag fattar fortfarande inte riktigt vad det var jag såg men jag vet att det här är en film jag kommer köpa och se om, kanske till och med många gånger.

 

 

Årets överraskning.

Att  The amazing Spider-man var så bra som den var och mitt betyg på Holy Motors (kanske?)

 

 

 

Årets svenska film.

Bitchkram är så överlägsen att den får både guld, silver och brons – sen kommer Hypnotisören.

 

 

 

Årets mest brutala sågning.

War Horse? Cosmopolis?

 

 

 

Årets filmscen-som-inte-släpper.

Första tio i The Dark Knight Rises, kejsarsnittet i Prometheus, slutmusiken (och tårarna) i Bitchkram och dragspelsscenen i Holy motors.

 

 

 

Årets mesta skådespelare.

Susan Sarandon (21 recensioner) fick veckovis fokus under våren men har även setts i ett par sprillans nya filmer och det är kul. Tom Berenger (14 recensioner) är tvåa och han lever mest på gamla meriter. Joseph Gordon-Levitt ligger trea (6 recensioner).

 

 

 

Årets serietidningshjälte på film.

Mark Ruffalo som Hulken i The Avengers. Supercharmig, jätterolig och asgrön!

 

 

 

Årets mesta regissör.

Jane Campion (7) Hon fick fokus en hel vecka i sträck i september.

 

 

 

Årets huvudkliare.

Nej, det är faktiskt inte löss (tro´t eller ej, biolössen har hållt sig borta i år, *donk donk* ta i trä). Min tankenöt att knäcka är om jag ska twittra eller liveblogga mig nästa års Oscarsgala. Har du nån tanke om detta åt något håll får du gärna dela med dig. Söndagen den 24 februari vet du vad jag kom fram till.

 

 

Årets roligaste filmrelaterade händelse.

Tveklöst skapandet av Filmspanarna. Jag är så himla GLAD att jag är med i det där sköna gänget! Det enda som är roligare än att titta på film är att titta på film och prata om film med andra som gillar det lika mycket som jag. Tillsammans är man mindre ensam. Så är det.

Trots att det kommer ett inlägg till innan 2012 blir 2013 så passar jag på att säga Gott Nytt År här också. Imorgon är en annan dag, en annan månad och ett helt annat år och jag hoppas att du får en riktigt bra nyårsafton. Skål å tack för det här året!

THE RAID – UPPGÖRELSEN

Det finns nåt med den här filmen som gör att jag i hjärnan jämför den med brittiska ufo-filmen Attack the block. Det är inte bara att ett höghus är historiens fokus, det är känslan i filmen, det furiösa nästan glada sättet att filma på. Det är en vilja att göra någonting hårt underhållande och det är hundraprocentig energi från början till slut.

Men The Raid har ingenting med brittiska utomjordingar att göra, The Raid är en indonesisk actionfilm och det är en subgenre jag fram tills nu varit helt ovetandes om ens fanns. Det här är ingen film för dig om du föredrar lugna promenader i parker med välansade rabatter, det är ingen film för dig som propagerarar för anti-våld även på vita duken. Det här är en film som är bra för dig som är:

1. nyfiken på hur det låter när en människa dödas, för här låter det – som jag kan bedöma – otäckt autentiskt

2. är nyfiken på hur en skjuten  människokropp ser ut, för det ser lika verklighetstroget ut som nummer 1 låter

3. bra på att se skillnad på asiater i  hjälm även under mörka förhållanden, iklädda svarta hjälmar och trots att dom är exakt lika långa allihop

4. trött på samhällskritiska lågmälda dramer och vill se något heeelt annat

Jag själv stämmer inte in på någon av punkterna och kanske är det därför jag inte kan eller vill ge filmen något höjdarbetyg. Den är inte dålig på något sätt bara ganska….enahanda. Historien är simpel, en insatsstyrka ska leta upp storskurken om befinner sig längst upp i ett höghus och det låter kanske enkelt men det är allt annat än det. Målet är översta våningen och vägen dit kantas av död, bara död. Det mördas så friskt att jag ett tag blir blasé, precis på samma sätt som jag kan bli när jag ser krigsfilm. Folk mördas, stupar som flugor och jag bara jaha, gäsp. Det är fan sjukt egentligen. Fast hur sjukt det än är så är filmen underhållande men det är inget jag kommer se om.

Ett gäng bloggare har sett filmen före mig. Läs deras tankar här: Filmitch, Movies-Noir, Fripps filmrevyer, Filmparadiset och Skitfin kultur.

Här hittar du filmen på Voddler.