DET BLÅSER UPP EN VIND

Om jag inte hade varit en så väldigt rastlös person hade jag oftare lagt mig raklång på en gräsmatta och tittat rätt upp i himlen. Kanske hade jag sett lite trädtoppar, kanske nån förskrämd liten fågel på väg till en annan plats i världen, kanske ett flygplan som lika obegriplig som en humla kan färdas i luften, fast inklusive bagage och spritvagn.

Om jag inte hade varit en sån väldigt rädd människa hade jag kunnat ligga där på gräsmattan jättelänge och gjort Rorschachtest på mig själv med molnen. Sett Lill-Babs fara förbi på en trehjuling eller kanske en fyrbent fladdermus med hatten på svaj och när blåsten gjort sitt kommer nya figurer framför min näthinna. Men detta skulle endast ha skett om jag varit en orädd och totalt avslappnad figur. Det är jag inte. Gräsmattor inkluderar smådjur samt även när det vill sig illa ormar. Det börjar kittlas, klia och krypa i och på kroppen bara efter en liten stund. Vi pratar sekunder här, tyvärr.

Om jag inte hade varit en sån väldigt dåligt pigmentutrustad kvinna så hade jag sannolikt legat på en badstrand i bikini och njutit av att se sololjan koka på magen istället för att kippa efter andan i ett nedsläckt sovrum med Situation Sthlm som solfjäder och tecknad film på TV:n. Men vet du, jag är glad över att jag är både rastlös, rädd och i princip albino. Jag är banne mig lycklig över det.

Hade jag varit av en latare sort, hade jag trivts med att inte mycket händer, hade jag krävt noll inputs vad gäller ljud och bild för att må bra, hade jag varit orädd för kryp och hade jag tyckt att det var värt mödan att pressa kroppen full av UV-strålar (trots att den inte vill) så hade jag inte sett Det blåser upp en vind. Inte just nu. Men nu såg jag den och jag sveptes bort av vindarna, jag hamnade i en annan värld, i andra världskrigets Japan och jag fick följa den japanska flygplansdesignern Jiro Horikoshi genom hans liv och jag fick se Jiros liv genom Hayao Miyazakis ögon.

En animerad gräsmatta är också en gräsmatta.

Två timmar under Miyazakis moln är inte två bortkastade timmar.

En icke solbränd kropp kan vara precis lika bra som en solbränd – om än inte lika snygg när det vankas selfies.

Hade jag tagit en selfie när jag leendes, svettandes och med tårarna rinnande satt upp i sängen, mös, njöt och tjöt med denna magnifika tecknade film som sällskap, ja inte fan hade det blivit en likeraket av det, så mycket fattar jag. Men jag kan göra på mitt sätt. Jag kan skriva om det som var det viktiga, om känslan av att ha sett något extraordinärt, om en stund i mitt liv som faktiskt blev magisk även om den utifrån sett säkerligen var både tragisk, töntig, konstig och helt forever alone.

FILMÅRET 2013

Nu är det dags att offentliggöra min egen personliga lista med förra årets bästa filmer.

När jag väljer ut filmerna till den här listan går jag inte efter betyg, jag går efter magkänslan. Jag scrollar mig inte igenom bloggen för att försöka minnas vad jag sett, jag tänker efter och jag tänker hårt, jag känner efter och jag lyssnar på det som känns. Filmerna som poppar upp och som fortfarande känns i magen är dom filmer som förtjänar att vara med och vilka betyg filmerna fick är egentligen ganska ointressant.

Jag tycker 2013 var ett riktigt bra filmår, kanske det starkaste på mycket länge?

Uppdaterad 2014-05-02. Her fick lämna plats 9 och hamnade utanför listan.

Uppdaterad 2014-07-24. Big Bad Wolves fick lämna plats 9 och hamnade utanför listan.

Uppdaterad 2014-08-12. Gravity (plats 10) fick lämna listan.

Uppdaterad 2014-12-07. Wrong Cops (plats 10) och Elysium (plats 9) hamnade utanför listan.

Uppdaterad 2015-01-11. Det blåser upp en vind (plats 10) ut från listan.

.

.

.

 

10. Jakten
(Jagten, Regi: Thomas Vinterberg)

Den där stenhårda boxhandsken mitt i magen som jag fick när jag såg Jakten, känslan av den har inte släppt än. Det är som att ha fått tusen nålar i april och eftersvedan håller i sig elva månader senare. Hur ofta händer sånt?

.

.

.

.

9. Prisoners
(Regi: Denis Villeneuve)

Det var som att se världens bästa TV-serie i långfilmsformat. Prisoners är en thriller som inte tillåter att man går på toa, kokar kaffe, snyter sig, hostar eller blinkar. Prisoners är en film som kräver full uppmärksamhet – och får det – och filmen får det för att den är så bra, så tung, så svart, så välspelad och välskriven att man inte vill pausa. Man vill bara att den ska hålla på för evigt och samtidigt ta slut för den är så jävla jobbig. En ovanlig film, helt klart.

.

.

.

.

8. Enough said
(Regi: Nicole Holofcener)

Det behövs inte en massa svindyra effekter, det behövs inga flådiga kläder eller modellsnygga skådespelare. Det som behövs för att göra en riktigt bra film är ett utomordentligt manus, perfekt casting och en regissör som kan klämma ut det allra finaste och mest personliga ur dom utvalda skådespelarna. Nicole Holofcener fick in en fullträff med Enough said, en fullträff på ALLA plan som finns.

.

.

.

7. Joe
(Regi: David Gordon Green)

Nicolas Cage gör sin bästa rollprestation hittills i karriären som den skäggige, sympatiske, ensamme mannen Joe med ett mörkt förflutet men som med beslutsamhet försöker göra rätt.

.

.

.

6. Locke
(Regi: Steven Knight)

Tom Hardy kör bil och pratar i mobiltelefon i 90 minuter. En helt underbar film. En helt underbar skådis. Ett jättebra manus och en känsla som omslöt mig som one-piece av fårskinn en iskall vinternatt. Eller en varm kram från nån som menar det.

.

.

.

.

5. The Wolf of Wall Street
(Regi: Martin Scorsese)

Vad säger man om den här filmen som inte redan är sagt mer än att just den här bilden symboliserar hela Jordan Belforts liv.

Tänk dig Margot Robbies och Leonardo DiCaprios kroppar som en graf över Jordan Belforts liv ritad med en penna på ett papper. Uppgång med nytt jobb på Wall Street (Margots huvud och rygg), börskraschfall (Margots rumpa), uppgång igen med nytt jobb (Margots ben), eget företag (Margots sko) och pengar rullar in som dom ska, det går bra nu (Leos huvud). Uppgången håller i sig (Leos rygg) och sen kommer tokfallet (från Leos rumpa till knän). Fallet som det inte går att resa sig ifrån på ganska länge (Leos underben fram till skon). Fan vad jag har för mycket fritid ibland.

.

.

.

4. Mitt liv med Liberace
(Behind the Candelabra, Regi: Steven Soderbergh)

När film är som allra bäst tar den mig in i en värld där jag aldrig varit och kanske lär den mig något nytt. Vad jag lärde mig av Liberace och hans unge älskare vete tusan men en ny värld presenterades för mig i alla fall. Alltså, det här är helt enkelt en SJUKT bra film och jag skiter i att den är gjord för TV – vadå gjord för TV? Jag såg den på bio, jag köpte den på blu-ray och går den nån gång på TV så tänker jag inte zappa bort den. Den får vara gjord för rumänsk dockteater vad mig anbelangar. Har du inte sett den, gör det. Har du redan sett den, se om den.

.

.

.

.

 

3. Hotell
(Regi: Lisa Langseth)

Jag rynkar lite på näsan åt Guldbaggenjuryn, jag fattar inte hur det kommer sig att Hotell blev så bortglömd som den blev, istället utbrister jag i ett fyrfaldigt leve för Hotell och delar härmed ut Fiffis filmtajms imaginära guldmedalj för Bästa svenska film 2013. Lisa Langseth, Alicia Vikander, Anna Bjelkerud, Mira Eklund, Henrik Norlén, David Dencik och Simon J. Berger, om ni inte redan vet hur otroligt bra ni är så säger jag det en gång till: Ni är inte bara bra, ni är banne mig BÄST!

.

.

.

 

2. Enemy
(Regi: Denis Villeneuve)

Kombinationen av regissören Denis Villeneuve, skådespelaren Jake Gyllenhaal och författaren José Saramago blev synnerligen lyckad. Så lyckad att jag såg filmen tre gånger på rekordtid och under samma tid höll jag på att få en mental kollaps för filmen släppte inte taget om min hjärna. Enemy är en galet bra film. Det är också en anspråkslös liten film, inga robotar, monster eller rymdkrig så långt ögat når. Det här är ett drama om det som finns mellan öronen på oss alla.

.

.

.

 

1. Still Life
(Regi: Uberto Pasolini)

Om jag skrev att Enemy är en anspråkslös liten film så är det ingenting jämfört med Still Life. Still Life är långsam, tyst, eftertänksam, lågmäld, mysig, mänsklig och underbar i all sin litenhet. Eddie Marsan briljerar i huvudrollen och det är första gången sedan gymnasietiden som jag på fullt allvar skulle vilja gifta mig med någon som bär på en brun portfölj. Jag älskar Still Life och jag älskar den ännu mer när jag inser att den detta superstarka filmår lyckas knipa förstaplatsen.

 

Toppenbra bubblare från 2013: Her, Det blåser upp en vindElysium, Wrong Cops, The place beyond the pines, Eskil & Trinidad, Drinking buddies, The Conjuring, Big Bad Wolves, Känn ingen sorg och Gravity.

Plox, Filmitch, AddepladdeHar du inte sett den (pod), Jojjenito, The Velvet Café, Fripps filmrevyer, Movies-Noir, From Beyond (pod), Thomas och Tomas filmpodcastRymdfilm, Monir Bounadi och Filmmixern (pod) har också summerat 2013. Och nu även Flmr, FilmitchRörliga bilder och tryckta ord och Filmnight.