THE COBBLER

Ibland är det extra tur för filmer att dom inte får svenska titlar. The Cobbler låter rätt coolt, Skomakaren gör det inte.The Cobbler är en film som redan från första början ligger på minus för många, bara det att Adam Sandler spelar huvudrollen ger kalla kårar och kanske starkare fysiska reaktioner än så för en del. För mig är det tvärtom. Adam Sandler betyder mys för mig.

Hans namn på en filmaffisch borgar (för det mesta) för en lite lagom hjärndöd filmstund med ett tämligen stort mått av hjärta och garanterade skratt. Fast om jag ska vara riktigt ärlig tycker jag Adam Sandler är som bäst när han spelar mer allvarsamma roller. När han är en vanlig dude, lite ensam, lite ledsen, lite skäggig, lite sådär som snubbar är mest. Till min stora glädje spelar han just en sådan snubbe i den här filmen.

Max Simkin (Sandler) jobbar som skomakare, ett yrke som gått i familjen i generationer. Han har sitt eget krypin, kunder som kommer, ett jobb att sköta – men sen då? Han är ensam. Han tar hand om sin gamla mamma som blivit lämnad av pappan, han känns omtänksam och väldigt lugn (för att vara en Adam Sandler-karaktär). Det är lätt att tycka om Max.

Innan du dömer ut mig och det liv jag lever, ta och gå en mil i mina skor.” Precis så är det. Ingen av oss har någon aning om hur andras liv egentligen ser ut. Men Max har det. Han får det genom att han – av en slump – provar ett par inlämnade skor och när han tittar sig i spegeln är han hux flux Leon Ludlow (Method Man), områdets storskurk. Resten är – som man säger – historia och det är en historia som är underhållande och faktiskt väldigt mysig.

Musiken är skön, trivsam och lågmäld, jag hade en riktigt trevliga 99 minuter och Steve Buscemi är med och säger ”Have a pickle” på ett sånt jävla äckligt sätt att man bara måste älska karln.

Tre om en: Grattis Patricia Clarkson!

Idag fyller Patricia Clarkson 53 år.

Jag tycker hon är en extraordinär skådespelare och en kvinna som får alldeles för lite uppmärksamhet för sitt arbete och det vill jag råda lite bot på nu.

Jag har förutom dom tre filmer jag skriver om idag skrivit om en hel radda andra filmer med denna fantastiska kvinna i rollistan. Klicka på filmtiteln om du vill läsa mer. En dag, Friends with benefits, Vicky Cristina Barcelona, Kärlek på menyn, Main Street, Easy A, Lars and the real girl, Shutter IslandLöftet, Den gröna milen och Blind Date.

CAIRO TIME (2009)

Juliette (Patricia Clarkson) reser till Kairo för att semestra med sin make Mark som redan är på plats. Han jobbar för FN (?) och har av nån anledning blivit försenad men Marks bästa vän (och fd kollega?) Tareq håller frugan Juliette sällskap under tiden. På dagarna upptäcker dom den gigantiska staden, på kvällarna upptäcker dom varandra.

Hur fint filmat det än är, hur många pyramider i motljus jag än får se, hur bra Patricia Clarkson än är å är denna ”passionerade kärlekshistoria” sjukt icketrovärdig och jag gäspar värre än Trötter i soffan trots att jag är pigg som en mört. Jag har varit i Kairo två gånger och ingen av dessa gånger har jag upplevt staden som något som gör sig på bild i resekataloger men här är det så vackert och så städat och så icke-kaotiskt att jag nästan – men bara nästan – blir förbannad.

Kairo är en av dom mest ocharmiga städer jag varit i. Det är skitigt, otäckt, stenhårt, fullkomligt galet, det luktar illa och verkar skötas lika dåligt som det luktar. Det är ingen stad jag skulle åka till på kärlekssemester till. Kanske är det mina åsikter som lägger sordin för det filmiska här eller så är filmen helt enkelt bara trist. Jag vet inte. Jag vet bara att Patricia Clarkson är en lysande stjärna på filmhimlen och att jag tycker om henne.

THE STATION AGENT (2003)

Finn (Peter Dinklage) är dvärg och älskar tåg. Olivia (Patricia Clarkson) sörjer sin skilsmässa och sin döde son. Joe (Bobby Cannavale) är ensam och säljer kaffe.

Ensamma och lite trasiga människor som gör saker tillsammans är precis lika intressanta i verkligheten som på film. Jag älskar att se dokumentärer om folk som många etiketterar som ”knasbollar” men som egentligen bara samlar på kissmyror eller gillar att sova i tält. När människor som är vana att vid ensamhet hamnar i ett sammanhang så händer nåt. Gruppdynamiken funkar inte som brukligt, det blir spännande att titta och det känns nästan lite fult.

The Station Agent är som ett tittskåp. Jag som åskådare ser och begrundar, känner med och känner för och i vissa fall känner jag ingenting. Till en början blir jag rätt irriterad på Finn som bara är liten och svår och jag måste säga att både Olivia och Joe ska ha cred för att dom orkar tjata sig in i hans liv. Många hade gett upp långt tidigare och frågan är hur många chanser en människa bör få i sitt liv innan han/hon gjort sig oförtjänt av nya vänner.

Filmen börjar torftigt och kanske lite segt men det tar sig, den tuffar liksom på (häpp!). Det är en fin film med fina skådespelarinsatser och jag blir varm i magen.

MARRIAGE / MARRIED LIFE (2007)

Det fanns – och finns kanske? – sammanhang där en skilsmässa är det mest förödmjukande som kan hända en familj. För Harry Allen (Chris Cooper) och hans fru Pat (Patricia Clarkson) är det så.

Harry har efter många års äktenskap fått nog av Pats oförmåga att visa andra känslor än dom sexuella, han vill helt enkelt ha ut mer av en relation, komma närmare kvinnan han lever med. När han träffar den mycket yngre superblondinen Kay (Rachel McAdams) upplever han en närhet han inte kan eller vill leva utan. Men han kan inte skilja sig, Pat skulle inte fixa det. Så vad gör Harry mer än att prata med sin bästa polare Richard (Pierce Brosnan)? Jo. Han planerar giftmord.

Marriage utspelar sig i USA på 40-talet med allt vad det innebär av floskler, lagda lockar och perfekt målade röda läppar och det kan ju vara gulligt – eller ganska tråkigt. Jag tycker det här blir rätt segt trots att Pierce Brosnan används som berättarröst.

WIN WIN

Mike Flaherty (Paul Giamatti) jobbar ideellt som lokal brottartränare. Han kan ha å göra med Amerikas sämsta brottarkillar, det finns inte tillstymmelse till talang laget. Mike är inte någon gladlynt person direkt, det är hans nuna som dyker om om man slår upp POSITIVISM i Nationalencoklypedin. Han känns låg, håglös, lite som att livet håller på att rinna honom mellan fingrarna och därför dyker Kyle upp och blir nästan som en gudagåva för Mike.

Kyle (Alex Shaffer) är en ung kille som rymt hemifrån och som säger sig vara barnbarn till en man som Mike har lite skumraskaffärer med. Kyle vill egentligen bo hos sin farfar men hamnar i Mikes familj OCH även i brottningslaget då det visar sig att han är en uppcoming brottar-star from Ohio.

På nåt sätt blir Kyle som ett plåster i den något dysfunktionella familjen Flaherty. Fru Flaherty (Amy Ryan) tar sig an honom och pappa Mike får något som kan liknas vid livsgnista i ögonvrån och när allt jobb med brottningslaget plötsligt får utdelning, ja, då är livet riktigt kul plötsligt. En win-win-situation för alla helt enkelt.

Jag tycker det här är en mysig film. Enkelt gjord, ett schysst hantverk, snygga och strategiskt utplacerade prylar i klara färger lite i Wes Andersons anda. Paul Giamatti kommer inte upp i Sidewayshöjder men å andra sidan, gör han någonsin det nuförtiden?

Regissören Thomas McCarthy är förutom The Station agent mest känd som skådespelare och att han i 11% av filmerna han medverkat i (4 av 37) spelar någon som heter Bob.