Svensk söndag: GILIAP

Som första svenska regissören i världshistorien vann Roy Andersson igår Guldlejonet på Venedigs Filmfestival för sin film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron.

I väntan på att duvfilmen ska ha premiär passade jag på att se Giliap. Giliap kom fem år efter Roy Anderssons genombrottsfilm En kärlekshistoria (dvs 1975) och med medveten överdrift känns det som om jag tänkt se den sen dess, vilket jag inte har, men det har känts som en bör-se-film av någon anledning.

Jag har inte varit speciellt förtjust i Roy Anderssons nyare filmer (Du levande och Sånger från andra våningen), jag tycker dom känns mer som konstinstallationer än film, mer yta än innehåll, men jag tittar, självklart gör jag det. Giliap är en ”vanlig film” i bemärkelsen att kameran är rörlig och en scen kan flytta sig mellan olika rum. Roy Andersson specialitet är annars reklamfilmer, i mitt tycker unika sådana (kolla bara här eller den här klassiska ketchupreklamen). Jag tycker dom där konstinstallationerna funkar bättre i mindre format, där blir det alldeles lysande.

Gilip handlar om Giliap (Thommy Berggren) som tar jobb som servitör. Han träffar Anna (Mona Seilitz) som verkar vara en ensam själ precis som Giliap själv och restaurangchefen är en sur rullstolsburen jävel som förpestar tillvaron för alla i hans omgivning.

Nu märker jag att jag sitter och spelar på underläppen litegrann. Jag såg filmen utan direkta svårigheter, 140 minuter travade på i ett lågt tempo som inte störde, däremot slår det mig när filmen är slut att jag egentligen inte vet vad den handlade om. Ensamhet? Sjömän? Restaurangnäringen? Vänskap? Pengar?

Björn Isfälts musik är både gullig och smittande och restauranginteriören påminner om ett fik som fanns där jag växte upp, ett fik som kallades ”Skitiga bullen”. Annars är känslan i filmen det jag starkast tar med mig, färgerna, nostalgiskimret och det bitterljuva i att se ett Sverige som inte längre finns.

En duva satt på en gren och funderade på tillvaron har biopremiär 14 november.

Svensk söndag: ELVIRA MADIGAN

Förra söndagsfilmen Godheten med en mycket nutida Thommy Berggren i fokus fick mig att sugna till på en film som stått i min bokhylla en längre tid – Elvira Madigan.

När Thommy Berggren spelade huvudrollen löjtnant Sixten Sparre i den här filmen var han trettio år gammal och Pia Degermark var blott arton när hon iklädde sig rollen som den danska lindanserskan Elvira Madigan. Som par betraktat ser dom tämligen jämnåriga ut och dom är otroligt fina tillsammans.

När jag var 9-10 år sådär drömde jag om att få lära mig spela piano. Det fick jag inte. Jag fick en klarinett. Men jag gav mig inte så för egna ihopsparade pengar lyckades jag köpa en brun elektrisk plastorgel, en som dånade svagt när jag tryckte på ON-knappen. Jag hade lärt mig noter i skolan och med envishet och någorlunda gehör gav jag mig fan på att lära mig spela på den där orgeln.

Med på köpet fick jag ett nothäfte och som jag minns det var det en enda låt med, vilket antagligen är ett konstruerat minne men det är så jag kommer ihåg det. Låten var Elvira Madigan skriven av Johan Lindström Saxon. Jag övade och övade och lärde mig spela sången men det som satte sig mest fast i minnet var texten, den hemska texten.

Sorgeliga saker hända än i våra dar minsann
Sorgeligast är dock denna, den om fröken Madigan.

Vacker var hon som en ängel: ögon blå och kind så röd
Smärt om livet som en stängel men hon fick en grymmer död.

När hon dansade på lina lik en liten lärka glad
Hördes bifallsropen vina ifrån fyllda bänkars rad.

Så kom greve löjtnant Sparre, vacker var han utav börd,
Ögon lyste hjärtat darre och hans kärleksbön blev hörd.

Greve Sparre han var gifter, barn och maka hade han,
Men från dessa nu han rymde med Elvira Madigan.

Så till Danmark styrdes färden men den tog ett sorgligt slut,
ty långt ut i vida världen tänkte de att slå sig ut.

Men se slut var deras pengar, ingenting att leva av!
För att undgå ödets strängar bygga de sitt bo i grav.

Och pistolen full av smärta greven tar och sikte tog
Mot Elviras unga hjärta, knappt hon andats förr’n hon dog.

Ack ni hör ni ungdomsglada, tänk på dem och sen er för
Att ni ej i blod får bada ni ock en gång, förr’n Ni dör!

Att se sig själv som en liten krabat med långa blonda flätor som sitter och spelar på ett brunt brummande plastinstrument och sjunger den sorgligaste av sorgliga sångtexter gång på gång på gång utan att mina föräldrar en enda gång vrålade LÄGG AAAAAAV FÖÖÖR HELVETEEEE är ett ganska konstigt minne men det är ett minne som blir väldigt levande nu när jag ser filmen om Elvira och Sixten.

Manuset till Bo Widerbergs film är nämligen skrivet utifrån denna sång (eller skillingtryck som den benämns som på Wikipedia, vilket får mig att känna mig som 180 år gammal. Jag satt alltså och sjöng SKILLINGTRYCK som liten, sug på den!) En enkel historia om det mest allmängiltiga av känslor: passion. Vad händer när passionen slår till och ingenting annat spelar någon roll?

Jag blir väldigt berörd av den här filmen. Den äter sig in i mig. Även om jag inte känt till historien via sångtexten så får man sig slutet serverat via textform till förtexterna och resten av filmen är myrsteg mot det oundvikliga. Vetskapen om detta ger ett mervärde till hela filmupplevelsen tycker jag. Sen har jag aldrig sett hallon och grädde ätas på ett mer inbjudande sätt än här.

Det är hårfint nära en fullpoängare. Vilken härlig film! Att både filmen och musikstycket är baserade på en verklig historia gör den inte ett dugg sämre.

JojjenitoFripps filmrevyer och Rörliga bilder och tryckta ord har också sett filmen.

Svensk söndag: GODHETEN

Vad är det vi bemödar oss om? Vad är det vi behöver?

Stefan Jarl sticker ner febertermometern i rumpan på det som heter nutida Sverige och med sig har han Thommy Berggren som nån form av bollplank,  ciseron, girigbuk och yvig tänkare.

Det här är en dokumentärfilm som producerades i samarbete med SVT och skulle visas på TV nu under våren men filmen stoppades och nu är det osäkert om den kommer visas innan valet. Jag fattar inte. Jag fattar lika lite varför Godheten inte får sändas som jag fattar varför Soran Ismail bör ta ett paus från sitt eget jobb på Sveriges Radio tills valet är över.

Är det farligt att prata om girighet? Är det otrevligt att diskutera skillnaderna mellan Sverige då och nu? Är det läskigt att fundera på allt det vi ägde gemensamt som nu inte längre finns kvar?

Thommy Berggren skräder inte orden och oavsett om jag håller med honom eller inte så tycker jag det är befriande skönt att lyssna på. Det finns ingen bajsnödighet, inga filter. Det här är vad han tycker.

Vinstmaximering, bonusar, kapitalism, egoism, socialt sönderfall, privatiseringar. Sen när har dessa ord blivit så infekterade att de inte kan pratas om i en public service-kanal ett halvår före ett demokratiskt val? Är det inte innan valet saker och ting ska diskuteras, bör diskuteras?