TÅRTGENERALEN

Det gör ont att titta på Tårtgeneralen. Det gör ont ända in i hjärtat. Filip Hammar har sin Köping och jag har mitt Flen och det finns så många referenspunkter mellan Filips barndom i sin lilla stad med min uppväxt i byhålan.

Alla vi som fötts in i ett sammanhang som känts alldeles för litet av föräldrar som betett sig alldeles för udda jämfört med dom man tyckte var coola, alla vi som noterat samhällets avarter och knasbollar på torftiga centrumgator, alla vi som skulle kunna rabbla upp ett otal skolkamrater som för evigt ristat sig in i våra minnen genom att bete sig på mer eller mindre personligt och/eller galna vis, alla vi som till sist måste acceptera vårat arv och lära oss omfamna det.

Hasse P (Mikael Persbrandt) är en idéspruta och entreprenör men han saknar kanske det där lilla viktiga som en framgångsrik sådan helst ska ha: förmågan att avsluta det han påbörjat. Han säljer studsskor, det går inte så bra och han tar till flaskan. Det har säkerligen funnits massor med idéer innan skorna som gått käpprätt åt helskotta och som fått han att tröstdricka sig glad igen. För nånstans där i alkoholångorna når han alltid botten och därifrån kravlar han sig upp igen, varje gång med en ny BLÄNDANDE idé att luta sig mot, en idé som MÅSTE genomföras!

När Köping blir framröstad som Sveriges tråkigaste stad bestämmer sig Hasse P för att vända på steken, för att visa Sverige att Köping också kan! Han bestämmer sig för att göra ett världsrekordförsök, att komma med i Guinnes Rekordbok genom att baka världens längsta smörgåstårta.

Alla vet att det är svårt att bli profet i sin egen stad men Hasse P kämpar på. Han lyckas få det lokala bageriet involverat och dom sätter fart och börjar baka tårtbottnar. Hasse P lovar å sin sida att sälja tio tusen smörgåstårtabiljetter, det är en win-win-situation för alla inblandade. På pappret i alla fall.

Historien om själva smörgåstårtan är verkligen bara en ramhandling i filmen. Det finns många infallsvinklar, många känslolägen som skall få plats och givetvis har Filips pappa Lars Hammar en ganska framträdande roll. Som den frankofil Lars är är han såklart annorlunda än klasskompisarnas pappor och Filip önskar att han var lite mer som Thommy Skott, pappan som kunde burna på fotbollsparkeringen så att lagkompisarna jublade. Lars sitter med basker och rak rygg i den franska bilen, lyssnar på chansons och gör – precis som dom flesta föräldrar – så gott han kan.

Som debuterande långfilmsregissörer har Filip Hammar och Fredrik Wikingsson gjort ett fantastiskt jobb, jag tycker dom lyckats överföra sin roman (från 2009) till ett filmmanus på ett ypperligt sätt och trots att jag tyckte mycket om boken så är filmen – i mina ögon – ÄNNU bättre! 80-tals-musiken, låtarna, som går som ett pärlband filmen igenom gör att historien letar sig in i min kropp som små små akupunkturnålar och jag ler, skäms och skrattar i hundra minuter konstant!

Mikael Persbrandt har med sin Hasse P garanterat en plats som folklig skådis på ett sätt han kanske aldrig varit med om förut och jag känner en tacksamhet över att det är han som gör rollen och inte Robert Gustafsson som det var tänkt från början. Eva von Bahr och Love Larsson har lyckats maskera Persbrandt till någon som det måste ha varit meningen att han skulle göra. Han ÄR Hasse P.

Filip Hammar omfamnar sitt Köping och dess invånare med en värme, genuinitet och kärlek som jag önskar att jag kunde ge mitt Flen men jag har en lång väg kvar att vandra och det är tveksamt om jag någonsin når dit.  Samtidigt, Tårtgeneralen finns kvar, som ett tidsdokument och som ett bevis för att det går. Det borde finnas Hasse P-personligheter i varenda liten stad och kanske kan dessa personer få någon form av upprättelse nu? Människor som försöker sitt bästa förtjänar alltid upprättelse men det är väldigt få som hamnar i en bok eller film. Men i Tårtgeneralen är dom många. Om köpingspersonligheterna är en banana split är Hasse P cocktailbäret.

HÅKAN HELLSTRÖM PÅ ULLEVI DEN 7 JUNI 2014

Det är den 15:e december 2014. Det regnar. Om nio dagar är det jul. Håkan Hellström presenterar filmen om sig själv på Bergakungen i Göteborg och på Rigoletto i Stockholm står filmens regissör Mats Jankell. Han pratar. Han ser stolt ut.

Jag sitter på rad tre bredvid min dotter och vi försöker verka avslappnade och coola vilket inte går så bra. Att vi inte var på plats på Ullevi den där sommardagen i juni retar oss båda men kanske kan vi få känna ett uns av magin via filmen. Kanske. Lite. En smula? Vi hoppas.

Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont
Fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod
Som ett hjärta som vägrar sluta slå
När varje bön gått åt, fortsätt

Livet är inte enkelt. Det är så väldigt lätt att fastna i gnagande tankar, att allt det där man läser om får fäste som en svart kardborre i själen. Vad kan man äta för att inte få cancer egentligen? Kan man äta fisk, bör man dricka mjölk, är vatten okej? Sen är det Ebola. Och HIV. Och seriemördare, pedofiler, näthatare, alkoholister, drogmissbrukare, en psykvård som inte funkar och som grädde på moset finns det rasister överallt. Jag försöker tänka positivt, jag försöker göra det i alla lägen men det är ingenting som kommer gratis, det är ett val jag gör, ett val som på nåt sätt är jag och som vissa dagar tar mer energi än andra.

Blitt sparkad runt några gånger
Som en del måste bli
För att fatta vad som betyder nåt
Och vem som går att lita på

Jag tittar på filmen, jag ser och hör Håkan och det händer nåt i mig. Det som känns i kroppen har jag aldrig känt förut, aldrig i en biograf i alla fall. Det går som en elektrisk våg från småtårna ända upp till hårbotten, som en seriekopplad tågbana av känslor och ett litet rött lok som tar sig fram i blodomloppet och fyller med mig något som kanske kan förklaras som….kärlek?

Det är plötsligt så lätt att tänka klart. Alla mina vardagliga valda och glada funderingar känns så självklara. Att umgås med människor som brinner för det dom gör har den inverkan på mig. Jag älskar människor som hittat sin nisch i livet och försöker göra det så bra dom bara kan. När såna människor lyckas, oavsett om det handlar om att samla på skalbaggar, hoppa tresteg, lära sig allt om svensk 80-talsmusik, tillverka solstolar, skriva dikter, kunna allt om skruv eller sjunga och spela sina egna låtar, då skapas magi. Ibland i form av en vanlig bra dag på jobbet, ibland i form av något kreativt andra kan få ta del av och ibland – som i Håkans fall – i en mängd skivor som kulminerar i en legendarisk konsert som sen blir en dokumentär. En fullständigt briljant sådan.

Fortsätt när de lynchat sista hoppet
Fortsätt när allt du levt för räknats ut som ett skämt
Där under träden, bakom stängslet
Finns en stig för dig, fortsätt

Vi håller varandra i handen min dotter och jag. Hon gråter när hon ser hipsterkillar med sjömanskostymer och Adam Lundgren, jag gråter åt allting annat. Jag orkar inte ens torka tårarna längre, jag låter dom rinna. Det är som att månader av uppdämda känslor väljer att ta sig ut just precis nu och jag välkomnar det. Det är skönt, det rensar ut och jag känner mig hundra procent närvarande i stunden. Jag sitter på rad tre och tittar på Håkan, jag är ingen annanstans i hela världen, varken fysiskt eller psykiskt och det är lika ovant som det är underbart.

Tårarna rinner för den innerliga blicken Freddie Wadling ger Håkan på scen. Tårarna rinner när Håkan och Kapten Röd sjunger tillsammans. Håkan sjunger Valborg och tårarna fortsätter rinna och jag förstår, för en gångs skull gör jag det. Jag förstår att det är osannolikt att en artist som Håkan Hellström kan beröra mig ända in i hjärtat, det finns inte ett enda instrument på scen som heter Roland, inte en synthlugg, inga naiva blippbloppljud över huvud taget, men jag förstår en människa som gör något med både hjärnan och hjärtat, jag känner när det klickar, när det blir sant, när det är…på riktigt.

Håkan är på riktigt. Han symboliserar precis allt det jag tror på, det jag väljer att känna och göra varje dag för mig själv, för att jag ska må bra. Han gör det han kan och han gör sin grej ända in i kaklet, energin går att ta på, han lever inifrån och ut. Såna människor når fram och Håkan får hela Rigoletto att känna att dom är med honom på Ullevi. Via en filmduk. Galet men också helt jävla…fucking…amazing!

För jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än

.

Citaten kommer från Håkans låt Du är snart där men hela konserten finns att lyssna på på Spotify. Klicka här för att komma till Håkan Boma Ye!

 

Svensk söndag: MANNEN FRÅN MALLORCA

.

.

.

Detta slut! Detta fullständigt irriterande men ack så rimliga slut! Jag säger som Kalle Anka i min absoluta favorit-Kalle-Anka-serieruta: GAAAAAAH! KISS I HJÄÄÄÄÄÄRNAAAAN!

Att se en film som denna, att påminnas om hur jävla bra svensk film – också – kan vara, att kunna njuta av en välskriven historia, av skådespelare som varken överdriver eller underpresterar, av fingertoppskänslig regi, av precis scenografi, alltså, det är alldeles ljuvligt! Bokhyllan på polischefens kontor ser ut exakt som jag tror att en bokhylla på ett poliskontor ser ut, inte som en museiinstallation. Allt med filmen är pur perfektion.

Poliserna Jarnebring och Johansson (Sven Wollter och Tomas von Brömssen) är sköna vanliga spanare, Hedberg (Rico Rönnbäck) en Gunvald Larsson-typ, fast mer gigolobelevad och Håkan Serner briljerar som inspektör Andersson.

Håkan Serner kan vara en av svensk filmhistorias mest bortglömda och mest ocreddiga skådespelare men i min värld förtjänar han en bronsstaty i en kvällsupplyst park.

Den 25 oktober 1984 dog han, blott 51 år gammal. Mannen från Mallorca hade premiär 12 oktober. Jag hoppas att han hann se filmen, att han förstod hur bra den blev och hur fenomenal han själv var i den men jag inser nånstans att min önskan inte räcker långt. Håkan Serner dog inte av någon dödlig sjukdom, han tog sitt liv. Tre barn, två Guldbaggar (varav en för rollen som Einar Rönn i Mannen på taket) och ett imponerande CV var tyvärr inte plåster nog mot hans depression. Så jag röstar för en Håkan Serner-staty, jag tycker han förtjänar en. Framförallt förtjänar han att bli ihågkommen även om det bara är på några rader i en filmblogg.

1978 skrev Leif G.W Persson romanen Grisfesten som denna film är baserad på. Det var första boken om poliserna Jarnebring och Johansson där den andra heter Profitörerna (1979) och den tredje Samhällsbärarna (1982). Efter att ha sett Call Girl känns det som om Mannen från Mallorca har solklara paralleller till Bordellhärvan/Geijeraffären. Även om infallsvinkeln är olik så är grundhistorien och problematiken densamma. G.W hävdade att så inte var fallet men i hans självbiografi från 2011, Gustavs grabb, medger han att han skrev Grisfesten för att hämnas på alla dom som ljög i samband med Geijeraffären.

Mannen från Mallorca är en härlig filmupplevelse på alla sätt och vis. Det är en film som håller vid flera tittar och framförallt, det är en film vars slut ger mig brutalkiss i hjääääääärnan.

Svensk söndag: SMÅ CITRONER GULA

.

.

.

Jag funderar på det här med att vara svensk och svenskars syn på svensk film. Jag funderar på det här med att så många svenskar tycker att filmer som görs i England och/eller USA per automatik är så himla mycket bättre än filmer där det pratas svenska.

Jag funderar på  Små citroner gula, filmen baserad på Kajsa Ingemarssons bok med samma namn, som fått (för att uttrycka det milt) rätt svala recensioner och när jag ser den tänker jag att exakt denna film gjord på exakt samma sätt men där handlingen utspelat sig i Manchester eller Boston definitivt hade fått ett snäpp högre betyg av samtliga dessa kritiker. Det hade behövts Zooey Deschanel  (istället för Rakel Wärmländer), Jesse Eisenberg (istället för Sverrir Gudnason) och Stanley Tucci (istället för Dan Ekborg), ingenting i manus, regi, scenografi eller musik hade behövt ändrats och vi svenskar hade suttit och kvittrat i biomörkret/soffan, klappat händerna åt en mysig lättlunchfilm utan fibrer och tuggmotstånd.

Varken boken eller filmen Små citroner gula är gjorda för att folk ska behöva koppla på den högintelligenta delen av hjärnan, det är underhållning, det är sällskap, det är igenkänning och det är mys och som ett lättsmält feelgoodpaket funkar både boken och filmen jättebra. Regissören och manusförfattaren Teresa Fabik har lyckats överföra känslan från boken alldeles perfekt till filmen, det finns liksom ingenting att reta sig på.

Lycklig och olycklig kärlek, motgångar, medgångar, drama, komedi, husjazz och mat. Vem kan värja sig mot detta? Inte jag i alla fall. Betygsmässigt blir det en fyra och den är inte ens svag. Det här är en film jag säkerligen kommer se om.

KÄNN INGEN SORG

Som av en händelse befinner sig jag och mina barn i Göteborg när Känn ingen sorg har premiär. Vi köper biljett till första visningen för dagen och promenerar till Bergakungens stora salong 1 (otroligt fin biograf för övrigt) i gassande solsken. Vi är lagom pepp alla tre fast av olika anledningar. Sonen för att det alltid är kul att gå på bio, jag för att jag gillar Håkan Hellströms musik OCH tycker det är en spännande idé att göra film på det här sättet och dottern för att Adam Lundgren är så jäääääääla snygg.

Min son är – vad jag kan se – ensam av manligt kön i salongen. Nu är det inte fullsatt på något sätt men det är slående att det bara är unga/ganska unga tjejer i publiken. Fler som tycker Adam Lundgren är snygg eller är dom Håkan-fans? Jag behöver inte fundera så länge. Filmen börjar och jag kan konstatera att KOMBINATIONEN Lundgren&Hellström är helt klockren. Tjejerna skrattar högt åt ALLT denne Adam säger – eller Pål som han heter i filmen. Dom skrattar även när det inte är tänkt att vara roligt. Det är ett sånt där enerverande skratt som tjejer (ja, oftast tjejer) tar till för att ”imponera” på killar dom vill ”imponera på” genom att få dom att tro att dom har en skön humor som tjejen i fråga förstår genom att skratta lite för högt på helt fel ställen. Står man bredvid och lyssnar känner man mest för att skaka på huvudet för killen är oftast torr som fnöske och fattar inte alls att tjejen bara vill ligga, inte skratta åt hans ”skämt”. Precis så känns det att sitta i salongen, som att bevittna nån form av masspsykotiskt wannabe-ragg. Några gånger vänder jag mig mot dottern för att se om hon skrattar hon med (och om det är jag som bara inte fattar komiken) men det är alldeles tyst. Det kanske är göteborgshumorn jag inte greppar? Jag vet inte. Jag vet bara att filmen är väldigt lite komisk i mina ögon.

Vad är då filmen? Mmmmmm. Första halvan av filmen är en studie i scenografi och poser. Det är ett sammelsurium av prylar, kläder, bostäder, situationer som ger mig hintar från väldigt många tidsepoker, så många hintar att jag kollrar bort mig själv. Är det ens nödvändigt att tidsbestämma filmen? Kanske inte, men i mitt huvud är det det. Kläderna känns 20-30-40-tal men dottern säger att det ”ju bara är vanliga hipsterkläder”. Kan så vara att hon har rätt. Pål bor hos sin farfar (Tomas von Brömssen) i en lägenhet som andas Söderkåkar, med tidningspapper på väggarna och utedass. Påls bästa kompis Johnny (Jonathan Andersson) bor i en flådig våning som utstrålar nån form av påkostad, hemtrevlig cirkusinredning. Påls andra bästis Lena (Josefin Neldén) boxas men träningslokalen känns mer som nåt ur Rocky/Million Dollar Baby än atletmodern a-la-SATS.

Men den underligaste karaktären är ändå Eva (Disa Ostrand) som skrider omkring som en Ava Gardner med obeskrivligt höga byxor och knallröd putmun. Mig veterligen finns det inte en hipster i världen som klär sig så, men jag kan ha fel. Pål har en mobiltelefon, en gammal Nokia (typ), som får mig att tänka att det är början på 2000-talet men så hissar Eva upp en Iphone som hon filmar med i en scen och då är jag borta igen.

Sånt tänker jag på hela första timmen. Jag tänker att scenografen måste ha haft julafton och att regissörerna Måns Mårlind och Björn Stein har skapat en hittipåkänsla i filmen som är rätt skön. Underlig – men skön. Sonen skruvar på sig, han har tråkigt det känns lång väg och ja, jag håller med honom, det är snyggt men segt. Jag säger som indianerna: fyra posörer gör ingen film.

Men, sen kommer det ett men. Det kommer ett ganska stort men. Ett MEN helt enkelt. Det händer en grej i filmen, en scen på ett tåg och med ens får filmen en nerv, en puls, en personlighet och jag känner att jag ler. Jävlar alltså, nu börjar filmen, NU fattar jag grejen. Dom skrattande tjejerna skrattar inte längre, jag hör snor rinna, det hulkas, det låter både det ena och det andra och jag tycker om Håkan Hellström kanske mer än jag nånsin gjort. Jag känner värmen i bröstet, den där goa filmiska värmen och jag får svälja både en och två gånger för att faktiskt inte gråta.

Trots en svag början är eftersmaken god så nej, jag känner ingen sorg, inte för filmen, inte för Håkan Hellström och absolut inte för Göteborg.

Mitt betyg:

Sonens betyg:

Dotterns betyg: