Mikko Virtanen (Jonas Karlsson) är en finsk man som ända sedan barnsben varit i det närmaste besatt av Sverige och allt som är svensk. Han kan citera Per-Albin Hansson och älskar det socialdemokratiska gemenskapstänkandet, han lyssnar på ABBA, han äter Västerås-gurka och nu tänker han ta sitt liv på en Finlandsbåt iklädd en blågul Tre Kronor-hockeytröja. Han orkar helt enkelt inte leva längre, han orkar inte vara finsk längre, han orkar inte vara en del av ett folk som enbart har tre sinnesstämningar: glad, arg och full.
Psykologen Mikael Andersson (Erik Johansson) är en annan resenär på samma Finlandsbåt. När Mikko klättrat över relingen och är i full färd att kasta sig ner i det iskalla vattnet kommer han till undsättning. Det visar sig att inte heller han vill leva längre och när dom båda gett upp hopp-tanken och istället sätter sig i baren och dricker varsin öl kläcker Mikael det strålande förslaget. Han ”ger” sin identitet till Mikko och kan således försvinna. Mikko får allt han har, psykologutbildning och en mamma med alzheimers.
Precis sådär börjar Hallonbåtsflyktingen och vid det laget har jag redan skrattat en handfull gånger. Sen fortsätter det, både filmen, invecklingarna, utvecklingarna och mitt fnissande. Jag har väldigt roligt under visningen och jag mår jättebra efteråt. Jag mår fortfarande bra av filmen. Jag tänker på den. Fnissar till. Ler lite. Ler lite mer.
Filmen är baserad på Miika Nousiainen roman Vadelmavenepakolainen (och jag har ingen aning om filmtiteln är en direktöversättning av bokens titel) och Jonas Karlsson gör huvudrollen som Mikko. Han pendlar mellan att prata ren fiska, prata ren svenska, prata svenska med finsk brytning, prata på finska om svenska och sen ibland hamna i nån mittemellan-accent som kanske inte är klockren om man skulle tokanalysera den men herregud, vem ids när han är så underbar?
Josephine Bornebusch visar återigen vilket synnerligen komiskt geni hon är, hon har en tajming, ett minspel och en förmåga att spela förbannad som jag inte sett hos nån annan än Suzanne Reuter förut, Reuter som faktiskt har en roll i filmen som den gamla mamman Greta vars altzheimerhjärna får en del att jobba med när en helt okänd man dyker upp på sjukhuset och säger att han är Mikael.
Det här är en komedi som tar sig ända in i mitt innersta svennebananhjärta och där får den gärna stanna. Snart ska jag se om den och jag längtar!
När jag såg den här filmen på Malmö Filmdagar satt jag mellan ett par killar som fnissade rätt friskt, ja dom till och med skrattade och ja, rätt många gånger faktiskt. Efteråt var det dock lite buttrare tongångar, filmen var tydligen inte bra. Personligen tänker jag lite annorlunda där. En komedi som får mig att fnissa, skratta och må prima ÄR bra, den kan inte vara nåt annat än bra i betydelsen lyckad. Jag jämför inte med ”riktig kvalitetsfilm” nu, jag jämför med andra komedier, såna som jag inte fattar alls. Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult, Göta Kanal 3 och sånt.
Det ska bli väldigt intressant att se vad dom skrattade filmbloggarkompisarna ger filmen för betyg. Länkar kommer när deras texter publiceras.
Fripps filmrevyer, Jojjenito och Rörliga bilder och tryckta ord.