Etikett: Veckans varulv

Publicerat

Sista veckans varulv: SILVER BULLET

Då har vi kommit fram till finalen i årets första tema, det som varje tisdag har handlat om varulvsfilm. Självklart sparade jag en godbit till sist, en film som jag såg på hyr-VHS nånstans i slutet på 80-talet men inte har sett sen dess. En film jag såg när jag var som mest inne i Stephen Kings värld både i bok- och filmform.

Silver Bullet är baserad på Kings roman Varulvens år och det är han själv som skrivit filmens manus. Silverkulor är även ett effektivt sätt att döda varulvar på men i den här filmen är Silver Bullet en motordriven rullstol tillhörande den unge Marty (Corey Haim).

Marty har en syster som heter Jane (Megan Follows) och jag tycker hon är en strålande skriven ung kvinnlig filmkaraktär. När hon blir förbannad skriker hon så håret raknar och när hon ramlar i lervälling blir hon på riktigt askladdig. Hon är helt enkelt störtskön. Det är för övrigt något som filmen vinner massor på, det där att karaktärerna är så bra. Gary Busey är också med på ett hörn och när filmen gjordes 1985 var Gary Busey fortfarande en skådis att räkna med – åtminstone lite.

Som varulvshistoria är den tämligen ordinär MEN det är en härlig 80-tals känsla, effekterna är en mix av jätteplastiga, charmiga och okej och jag måste säga att jag dras in i filmen ögonaböj. Betygsmässig….ja var hamnar den? Det är sista filmen, jag är på bra humör och jag gillar filmen så SJÄLVKLART blir det en helt godkänd trea.

Det här var alltså sista filmen i Veckans Varulvs-tema. Vill du läsa om fler varulvar, klicka här. Nu blir det tema-paus i ett par veckor, sen drar vårens tema igång.

Publicerat

Veckans varulv: GINGER SNAPS

I Amy Schumers fenomenala stand-up-show Live at the Apollo (finns på HBO) beskriver hon hur hon som typ 12-åring tappade båda framtänderna och fick sin första mens precis samtidigt. Det ena kanske aningens för sent och det andra aningens tidigt. I den här filmen är det storasyster Ginger som får uppleva sitt livs första rediga mensvärk samtidigt som hon blir biten av en varulv i en skog. Jag undrar om inte det sistnämnda klår Amys helvete ändå på nåt vis. Bullseye i otur är det i vilket fall för Ginger.

Systrarna Birgitte (Emily Perkins) och Ginger (Katharine Isabelle) är totalt besatta av döden eller som dom själva säger när dom leker en ”kvällslek”: ”Suicide is the ultimate fuck you! It´s so….us!” Dom är tajta, systrarna och fascinationen för döden är som ett osynligt kitt mellan dom. Men när Ginger börjar förändras, blir könsmogen OCH får hår både på bröstet och axlarna då glider dom isär och den redan introverta Brigitte blir ännu mer ensam.

Jag tycker storyn är bättre än filmen, sådär så att jag skulle kunna tänka mig att läsa boken om det hade funnits någon. Effekterna är mer än trivsamt kackiga och jag hade verkligen önskat filmarna antingen en större budget ELLER nån visual effectsmänniska med mer fingertoppskänsla.

Det är skönt att se tämligen okända skådespelare i huvudrollerna, det blir liksom mer ”på riktigt” då, även om Mimi Rogers spelar värsta sortens a-wanna-be-young-curlingmorsa.

Så summeringen blir att det var kul att ha sett filmen men den var inte nåt att hänga i julgranen.

Filmen är småsvår att hitta på laglig streamad väg (om man inte vill köpa den) men den finns faktiskt att se i sin helhet på youtube.

Publicerat

Veckans varulv: BAD MOON

”Half man. Half wolf. Total terror.”. Det är den här filmens tagline. Inget tjafs, rätt på´t bara. Skönt på något vis. Det är skönt att se Mariel Hemingway i huvudrollen också, hon är en såndär skådis jag alltid gillat men som aldrig fått den där riktiga karriärraketen hon så väl förtjänat. Hon känns så jävla….trevlig.

Filmens andra huvudroll spelas av Michael Paré MEN jag undrar om det inte är hundjäkeln som är mest i fokus ändå. Hunden Thor.

Filmens manus är baserad på en roman av Wayne Smith som heter just ”Thor” och där är berättelsen berättad utifrån hundens perspektiv. Det är inte filmen även om jag FÖR EN GÅNGS SKULL faktiskt skulle ha önskat att den var det. Jag tror den hade lyft ännu ett snäpp då även om filmen såklart hade blivit bra knasig då. Men, efter att ha befunnit mig i varulvsfilmvärlden i rätt många veckor nu, så tycker jag att just varulvsfilmer ofta funkar även om dom är twistade och udda in absurdum. Varulvarna i sig är så centrala att dom blir som en lugnande röd tråd hur grund, dåligt skriven – eller bra – manuset än är.

Bad Moon börjar med en sexscen i ett tält mellan Ted (Paré) och hans flickvän och alla över tre år vet ju hur en sån slutar i en skräckfilm. Personligen har jag sett på tok för många sådana scener för att någonsin mer i mitt liv sova i tält. Skuggor av en kniv mot tältduken, eller stora klor för den delen, gives me the creeps. Nåja. Ted överlever varulvsattacken, så mycket kan jag säga, MEN han blir biten och när han är på besök hos sin syster (Hemingsway) och dennes son är det mest hunden Thor som anar oråd.

Jag har förstått att den här filmen blev rejält sågad när den kom men riktigt SÅ illa tycker jag faktiskt inte att det är. Effekterna är rätt lökiga men jag gillar stämningen i filmen och – som sagt – jag tycker om Mariel Hemingway. Betygsmässigt kan det bara bli en tvåa men det är okej tidsfördriv för stunden.

Här kan du hitta länkar till alla varulvsfilmerna i temat.

Publicerat

Veckans varulv: THE HOWLING

Vad jag förstår är det här en riktig klassiker i varulvsgenren? Regisserad 1981 av den käcke gossen Joe Dante som tre år senare klämde i från tårna med Gremlins och tre år tidigare klämde i från andra kroppsdelar med Piraya. Säga vad man vill om Joe Dante men att regissera effektbaserade filmer klarar han rätt så bra.

The Howling hette Varulvarna på svenska när den hade premiär den 21 september 1981 och jag minns filmaffischen på den lokala lilla kvartersbion jag är uppväxt med men jag minns också att jag förstod att det var många år kvar till mina föräldrar skulle tillåta mig att se ”såna” filmer på bio. Jag vara bara nio år då och det var långt till femton. Jag lärde mig dock vad tidigt utvecklad kropp och skinn på näsan kan göra så det dröjde inte SÅ många år innan jag kunde kila förbi kassörskan i tron att jag hade åldern inne och hen gick på det – varje gång.

Mitt första besök i The Howling-världen var alltså inte i en biograf utan på VHS där jag min vana trogen spolade fram till dom mest goriga scenerna och såg dessa på repeat. Vad filmen handlade om spelade ingen direkt roll, det var effekterna jag ville se. Så när jag nu sett (om) filmen från början till slut utan att ha fingret på spolknappen känns det som att jag sett den för allra första gången. Nu har jag ju till och med sett alla tråkiga bitar, det vill säga första halvan av filmen.

Gary Brandner verkar ha varit en man med våldsam fascination för varulvar då hans romaner (och filmmanus) ligger till grund för inte bara dagens film utan även Howling II: Stirba – Werewolf Bitch, Howling III, Howling IV – The Original Nightmare, Howling V: The Rebirth, Howling VI: The Freaks och Howling: New Moon Rising. Bara när jag läser namnen på hans tre fruar spelar fantasin mig ett spratt, för visst är dom varulvsfilmskompatibla: Martine Wood Brandner, Barbara Nutting och Paula Moon?

80-talet är en riktig guldgruva när det kommer till allsköns skräckfilm och The Howling är egentligen inget undantag. Det enda trista med filmen är att den är så pass tråkig innan den – så att säga – ”kommer igång”. Men när filmen väl ”kommer igång”, ja då jäklar händer det grejer. Effekterna är helt klart förstklassiga och likaså ljudet. Burr alltså. Att se filmen med lurar ger en ljudbild jag knappt visste fanns i form av knak, knaster, kladd(o)ljud, käkpartier som brister, ögon som fladdrar, det är så mycket MUMS om man man gillar genren att jag helt enkelt bara ler.

Betygsmässigt står filmen och väger mot en fyra men nånstans retar jag mig för mycket på dom första dimmiga 40 minuterna, helheten kan inte bli mer än en trea. Men effekterna är fem plus, inget snack om DEN saken!

Publicerat

Veckans varulv: TEEN WOLF

Att vara som Scott Howard (Michael J. Fox), tämligen liten, tämligen medioker i det riktigt kassa skol-basket-laget, tämligen ordinär som människa, det är ingen lek. Scott drömmer om att hångla med den snyggaste tjejen i klassen och han vill så gärna vara annorlunda, sticka ut, synas och ”vara nån”.

Vissa drömmar kanske är bäst att inte prata om högt för Scott får mer av den varan än han önskat när han en dag börjar förvandlas. Hörntänderna växer, naglarna blir långa och gula och håret….håret….alltså han blir hårig som en….BEST. Kan det bero på att det är fullmåne?

Som highschoolfilm är Teen Wolf helt okej tycker jag. Den tar upp många tidlösa frågor och Michael J. Fox spelar den osäkre Scott med fingertoppskänsla. Som varulvsfilm är väl filmen lite lam kanske men då det ändå är en komedi och ingen skräckis på något sätt så köper jag det också. Förvandlingsscenerna är enkla men rätt snygga trots att filmen har 32 år på nacken. Att Teen Wolf var en av dom första VHS-filmerna jag ägde spelar säkert också in, jag har inte sett filmen på jääääättemånga år men jag minns den otroligt väl.

Som småmysigt tidsfördriv funkar filmen alldeles ypperligt men det är ingenting som stannar kvar i medvetandet. Inget annat än T-shirten med texten ”What are you looking at dicknose”. Såna ser man alldeles för sällan nuförtiden.

På´t igen med en ny varulvsfilm nästa tisdag!

Publicerat

Veckans varulv: WOLFCOP

Ibland händer det att jag ser en film där jag förstår vad filmmakarna har velat åstadkomma men dom har inte lyckats nå ända fram. Wolfcop är en sån film.

Jag tror inte det hade hjälpt med en högre budget, längre inspelningstid eller bättre skådisar, det är nåt annat, nåt som inte går att sätta fingret på. Grundidén var kanske inte tillräckligt bra helt enkelt eller så är det jag som är för iskall för att kunna charmas av detta.

Wolfcop är precis vad det låter, en polis som förvandlas till varulv. En sheriff till och med. En arbetsskygg, alkoholiserad, slapptask till sheriff för att vara mer exakt. Men när han förvandlas till hårig best, ja då jäklar går buset inte säkert längre.

Det som är på filmens pluskonto är trots allt slafset, det är blodigt som tusan och effekterna kan jag inte klaga på även om dom är mer komiska än otäcka. Men gillar man genren och/eller har gett sig tusan på att ha ett varulvstema så är denna filmen given en titt. Annars…nej.

Publicerat

Veckans varulv: WOLF

När Wolf hade världspremiär på bio 1994 befann jag mig i Los Angeles och såg såklart filmen på ”rätt” dag, vilken är den första.

Wolf var stor, en stor film, reklam ÖVERALLT, bussar, stora tavlor vid motorvägen, i tidningar, på alla ställen du kan tänka dig i en tid när internet inte fanns. Men det gick inte att missa filmen, Jack Nicholson var stor då, Michelle Pfeiffer värsta 90-tals-hottisen och James Spaders karriärkurva pekade distinkt uppåt. Eftersmaken när filmen var slut var ändå – för mig – ett njaaaaa. En medeltrea, inte mer än så. Jag kände inte riktigt att filmen gav mig det jag trott, vad det nu var. Kanske hade jag trott att det skulle vara mer av en skräckfilm?

När jag bestämde mig för att ha detta veckotema var Wolf den första filmen jag skrev upp på listan. Den förtjänar en omtitt tänkte jag, den behöver ses med nya (nåja) fräscha (haha) ögon. Så så fick det bli. En mörk och tyst kväll hyrde jag filmen på Itunes, kröp upp i soffan med en kopp kaffe och var ur-pepp på denna varulvsfilm.

Wolf är på många sätt urtypen av en 90-talsfilm. Om det finns någon som mot förmodan inte sett en enda film från det årtiondet, se Wolf, Philadelphia och Nätet så är du hemma. Wolf bjuder på regi av Mike Nichols, en förkärleken för att låta två bilder liksom tona ut/in i varandra, Ennio Morricones musik (och han hade inte sina allra bästa komponeringsstunder under 90-talet), Michelle Pfeiffer i höga, smala men ändå baggy blåjeans, Jack Nicholson var fortfarande en man med vakna ögon och utstrålning, James Spader är en skönt lömsk 90-talskarriärist och hela arbetsplatsen, förlaget, osar en syn på framgång och pengar som sällan ses nuförtiden. Ägaren av det hele, den osympatiske miljardären (spelad av Christopher Plummer) har dessutom en ytterst omodern syn på hur man driver ett företag.

Om man ska se till effekterna så känns även dom som ett barn av 90-talet. När det börjar osa katt och skulle kunna bli riktigt härligt slabbigt då fejdar scenen ut och vips är man på dagen efter. Många av förvandlingsscenerna har lösts på precis samma sätt och det är synd tycker jag. Men själva resultatet, varulvsfeelingen hos Jack Nicholson funkar fint. Han har rätt djuriska ögon även utan linser och överspel så det borde vara en tacksam skådis att jobba med för Rick Baker.

Rick Baker ja, han har ju vanan inne med varulvsutstyrslar. Det var han som redan 1981 såg till att En amerikansk varulv i London blev en sån höjdare och den fick han även en Oscar för. Annars har han jobbat mycket med ”gorillafilmer” och steget kanske inte är så väldans långt mellan stora apor och varulvar – makeupmässigt? I Wolf jobbade han kanske lite mer minimalistiskt än i En amerikansk varulv i London men det funkar i filmen, det gör det.

Eftersmaken denna gång då, 22,5 år senare? Det får bli ett njaaaa fortfarande faktiskt. Filmen är absolut okej men den är seg, många scener är på tok för långa och filmen klockar in på över två timmar helt i onödan. Det är lite för lite skräck, det är lite för otroligt hur pass betuttad Michelle Pfeiffer är och blir i Jack Nicholson, poliserna är lite för korkade. Det är liksom liiiite ”fel” hela tiden, ändå underhållande på sitt sätt. Jag tjongar till med en trea fortfarande, men en ganska utspädd en.

Publicerat

Veckans varulv: DOG SOLDIERS

Jag tänkte börja detta nya veckotema med en film som gick från att vara en rätt oansenlig liten film till att bli en stor och omtyckt snackis och som nu (skulle jag säga) är något av en modern klassiker i varulvsgenren.

Neil Marshall skrev och regisserade Dog Soldiers 2002 och det var hans långfilmsdebut. Efter den kom filmer som klaustroskräckisen Instängd (2005), Doomsday (2008) och Centurion (2010) men sen har det varit tämligen tyst på långfilmsfronten. Men att göra en film som Dog Soldiers med en budget på ynka 20 miljoner kronor är bra gjort även om det är på bekostnad av stora skådespelarnamn i rollistan. Samtidigt, behövs det verkligen i en film som denna? Är det inte effekter och stämning man vill åt i första hand?

Mitt svar på dessa frågor är definitivt ja.

Det här är en film som utspelar sig på skotska höglandet (men som till mesta delar är inspelad i Luxemburg och Norge) och det är en film som är gjord mer som en humoristisk actionfylld krigsfilm än en regelrätt skräckis. Ramhandlingen är att en grupp brittiska soldater med mer eller mindre testosteron-overdose är ute på övning i skog och mark och springer på kvarlevor från någon som blivit brutalt dödad där i skogen. Det skriks och skjuts samtidigt som det ska vara lite putslustigt och är man på rätt humör förstår jag att filmen funkar till tusen.

När jag såg filmen för tio (+) år sedan fick den samma betyg som nu men jag uppskattade den mer som helhet på nåt sätt. Nu gillar jag varulvselementen allra mest och får narkolepsi av gastande stridspittar med fixerad uppspärrad blick och camokläder. Effekterna är dock blodiga och brutala och funkar jättebra i en film som den här.

Det känns som en värdig och stabil start på temat.

Publicerat

Nytt veckotema: VECKANS VARULV

Vad är en varulv egentligen? Om man ska lyssna på folktron så är det en människa som förvandlas till en varg eller ett vargliknande monster, oftast när det vankas fullmåne. Människorna som blir varulvar har oftast råkat ut för en förbannelse eller blivit bitna av en varg. Det kan bero på andra saker också, i alla fall när man tittar på filmhistorien. Det finns liksom inte någon helt igenom solid sanning, det är helt enkelt lite luddigt.

Och lika luddiga som varulvsanledningarna är, lika ludna blir dom (oftast män) som förvandlas. Mytologin kring varulvar är dock ingen ny företeelse. Ordet varulv fast med stavningen hvarulf är känd i svenskan sedan 1700-talet medan engelskans werewolf och tyskans werwolf har hittats i litteratur från 1000-talet.

När det gäller filmmediet så gjordes den första varulvsfilmen redan 1935. Den svenska titeln var Dr Yogami från London (Werewolf of London). Jag har redan skrivit om ett gäng varulvsfilmer här på bloggen, den franska Vargarnas pakt, den danska Når dyrerne drømmer, filmen som bygger på klassikern om Rödluvan Red riding hood, cgi-festen Van Helsing och Twilight-filmen: New Moon samt säkerligen några fler som går att placera i detta tema men som jag inte kommer på nu men nu kommer det alltså ticka in en i veckan i nästan tre månader framöver. Det finns ju så många.

Varulvsfilmgenren är rätt tacksam då den sträcker sig från riktigt otäcka skräckfilmer till spännande nästan-thrillers till actionkomedier till ren parodi och jag ska försöka knöka in alla sorter här i temat.

Klockan 10 idag kommer i vilket fall den första filmen i temat här på bloggen. Gör dig redo för håriga män med vassa tänder, gula ögon och en inneboende drift att döda intet ont anade människor.

Här kommer jag fylla på med en lista på alla filmer jag skriver om:

1. Dog Soldiers (2002)
2. En amerikansk varulv i London (1981)
3. Howl (2015)
4. The Wolfman (2010)
5. Wolf (1994)
6. Late Phases – Night of the Lone Wolf (2014)
7. Wolfcop (2014)
8. Teenwolf (1985)
9. The Howling (1981)
10. Bad Moon (1996)
11. Ginger Snaps (2000)
12. Silver Bullet (1985)