BOOK CLUB

Det är mycket jag tar med mig efter att ha sett pantertanterna Diane Keaton, Mary Steenburgen, Candice Bergen och Jane Fonda i filmen Book Club men höjdpunkten måste vara att jag kommit fram till mitt GOALZ – att hitta en man som tittar på mig på samma sätt som Andy Garcia tittar på Diane Keaton i flygplanscenen en kvart in i filmen (ungefär).

Nu kanske jag i och för sig har gjort det MEN skulle Garcia-blicken visa sig ljumna av så är det ingen återvändo. Nu VET jag vad jag letar efter och vill ha. Men Diane Keaton alltså. Hur lyckas hon? Först hugger hon Keanu i Something´s Gotta Give och här Andy G. 72 år gammal är hon (men spelar 67). Inte undra på att man lämnar visningen med litervis av livslust och framtidstro i kroppen. Och det är nog det filmen är till för tror jag. Feel-good-ända-in-i-benmärgen och det lyckas den verkligen med.

Diane (Keaton), Vivian (Fonda), Sharon (Bergen) och Carol (Steenburgen) är i pensionsåldern och trots det långa livets ups and downs har dom träffats en gång i månaden i fyrtio år och haft sin bokklubb. Var fjärde månad väljer dom varsin bok och nu är det Vivians tur. Hon slänger fram fyra ex av Fifty shades of Grey och det visar sig att trots visst motstånd mot bokvalet förändrar denna läsning alla fyra kvinnornas liv. Kanske är det att förstora existensberättigandet av just denna bok till oanade höjder MEN det förtar inte det faktum att boken ändå gjort (och gör) nytta för många kvinnors sexualitet – med eller utan en önskan om att bli fastlåsta och piskade.

Det här är en film om kvinnor som fastnat gamla mönster, om män som gjort detsamma, om barn som utan egentlig anledning beter sig som föräldrar åt sina föräldrar, om att våga hänge sig åt kärleken även om risken är att bli sårad, om att inte sluta leva bara för att man är ”gammal”. Det här är en film som visar det fina i långa relationer, det spännande i nya, det fina i vänskapsband, det härliga med livet i stort och att Andy Garcia gärna skulle få leta upp mitt telefonnummer om jag var 72 och singel. Eller 45.

A LATE QUARTET

Vad sägs om en film med skådespelarkvartetten Philip Seymour Hoffman, Catherine Keener, Mark Ivanir och Christopher Walken?

Vad sägs om att dom spelar fyra musiker, medlemmar i en världskänd stråkkvartett, Fugue String Quartet? Fyra starka personligheter, alla vill vara i centrum, dom har känt varandra länge. Vad händer när en av dom blir sjuk, när Parkinsons sjukdom knackar på dörren, när balansen förändras och det äkta paret i kvartetten får problem?

Det är den New York-baserade israeliska regissören och manusförfattaren Yaron Zilberman som ligger bakom den här filmen, vi hör den svenska mezzosopranen Anne Sofie von Otter på soundtracket och Twin Peaks-kompositören Angelo Badalamenti har skrivit filmmusiken. Vad säger man? Hela filmen andas toppkvalitet.

Jag kan förstå om du som läser detta och som följt bloggen genom året kräks åt att läsa om min beundran för Philip Seymour Hoffman ännu en gång men jag kan inte lägga band på mig. Han ÄR ett unikum. Jag som trodde att jag sett honom agera på toppen av sin förmåga SÅ många gånger förut, i SÅ många filmer, jag blir helt blown away av honom här. Att det här är samma person som skrämt skiten ur mig i Mission Impossible III, som fått mig att vika mig av skratt i Along came Polly, som fått mig att äcklas i Happiness, känna ensamhetspanik i Love Liza och bli nervös i The talented Mr Ripey, det är otroligt. Känslorna han lyckas få fram här känns så äkta att dom inte verkar spelade. Alls.

A Late Quartet är en mycket fin film och värd betydligt mer än dom 19 kronorna jag hyrde den för på Itunes.

 

ADMISSION

Ibland när jag slutat jobba sätter jag mig i bilen och åker hem och vips är jag hemma. Jag minns inte hur jag körde, jag rattade liksom med autopilot. Vägen är mig så hemtam att hjärnan unnar sig att gå ner på strömsparmode.

Att se Admission är som att åka hem från jobbet en sådan dag när allting har varit precis som vanligt, när vädret är varken sommarsoligt eller krispigt vinterklart, heller ej duggregnigt eller stormvindigt, det är typ…lagom.

Admission är som att se en film man redan sett som man inte sett men ändå vet allt om. Tanken att det ska komma en twist finns någonstans i bakhuvudet men all logik säger att det inte kommer komma någon twist vilket det inte heller gör. Samtidigt är det väldigt mysigt. Att se Admission är som att dricka afternoon tea med en kär vän, vi snackar inte Espresso med en lunchdejt eller födelsedagsfika på finporslin med mormor nu.

Skådespelarduon Tina Fey och Paul Rudd kan mig veterligen inte reta upp nån, dom båda är urtypen av schyssta typer, av alldeles…lagom…människor. I Admission är dom just det. Lagom bra. Lagom usla. Lagom människor.

Ibland kan det vara skönt att se en film på autopilot, man tittar men hjärnan behöver inte jobba så hårt. I såna lägen är Admission en perfekt film. Den puttrar på, engagerar mig inte, retar mig inte men det tar mig från jobbet och hem om man så säger.

MY DINNER WITH ANDRÉ

Fredagseftermiddagar i december betyder Decennier-tema här på bloggen. Idag skriver Fripps filmrevyer, Movies-Noir, Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord och jag om en – i alla fall för mig – okänd film från 80-talet, My dinner with André i regi av Louis Malle.

För mig är Louis Malle mest känd som äkta man till Candice Bergen, hon som spelade Murphy Brown i TV-serien Murphy Brown men för många andra är han en mycket känd regissör. När jag ögnar igenom hans filmografi kan jag konstatera att den enda film av honom jag sett (före idag) är Begär (Damage från 1992 med Jeremy Irons och Juliette Binoche). Den är å andra sidan en riktig höjdare till skillnad mot dagens film.

Som en kommentar på förra veckans decennierfilm (och brutala lågvattenmärke) Where the buffalo roam skrev Movies-Noir: ”Detta var utan tvekan bland det sämsta 80-talet hade att bjuda på. Nu blir det skönt nog bara bättre!”. SOM jag önskade att han hade haft rätt!

Wallace Shawn är ett okänt namn men ett känt fejs och den här filmen går ut på att han käkar middag med André Gregory som är ett okänt namn och ett okänt fejs (trots att jag ser att han varit med i Demolition man!) Dom båda har skrivit filmens manus tillsammans, eller ”manus” snarare för det känns som att filmen faktiskt inte är mer än att dessa två ses över en bit mat, snackar lite och droppar floskler. Improvisation på film, alltså kan inte alla bara lägga ner den grejen? *host* Ja även Colin Nutley tack.

Den här filmen kom 1981 och jag förstår att den var ganska egen då sett till formatet, kanske till och med spännande, mustig, kryddig, härlig? Det kryllade inte direkt av planlösa lågbudgetpratfilmer på 80-talet men när jag ser filmen i nutid är den verkligen ingenting att hänga i julgranen.

Samtalet är så pass ointressant att jag stundtals undrar om det är jag som är dum i huvudet eller om man faktiskt kan skylla på tidens tand eller vad tusan det är frågan om. Om jag hade varit den tredje personen vid bordet hade jag behövt använda saltströaren i ögonen eller hacka mig i handen med gaffeln för att hålla mig vaken. Det är på gränsen att jag behöver göra det även nu, hemma i soffan, när jag tittar på filmen men Wallace och André är inte värda blodutgjutelse och smärta på det sättet, det får räcka med dom fyra stora koppar kaffe UTAN mjölk jag bälgade i mig för att ta mig igenom filmen.

Satan alltså, det svider i ögonen nu även utan salt. Två fredagar, två ettor i betyg, vart ska det sluta? Jag hoppas att Decennier-kompanjonerna tycker bättre om filmen än jag gjorde. Klicka på länkarna för att komma till deras recensioner.

Movies-Noir

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Melinda & Melinda

Om det var speciellt att se en Woody Allen-film när jag var yngre så är det peanuts mot hur det känns att se filmerna nu när jag är vuxen. Karaktärerna, dom ”vuxna” i filmerna, dom som jag tyckte enbart var komiska och/eller pinsamma när jag var yngre är precis så mångbottnade och mänskliga som vi alla är. Jag tror inte Woody ens skruvar till personligheterna, jag är rätt säker på att dom alla finns på riktigt och att dom finns  inom honom själv.

Det som slog mig efter att ha sett den här filmen är hur Woody Allen väljer att skala av karaktärernas liv för att dom ska passa in i filmerna.

Vuxna människor har vuxna problem, inget konstigt med det, men det finns många aspekter av en vuxen människas liv som sällan eller aldrig porträtteras i en Allen-film. Småbarnsliv till exempel. Barn är överhuvudtaget sällan med i den aktiva handlingen, möjligtvis som ett foster inuti en mage (som i den här filmen) eller som diskussionsunderlag men mycket sällan som aktiva karaktärer. Kanske är det därför Woody Allen-filmer är så pricksäkra, kanske är det därför dom känns så mysiga och så ”rätt” när jag tittar på dom, kanske är det därför dom får mig att hamna i en annan värld för en stund, en bubbla. Kanske är det för att filmerna i all sin vardagsrealism faktiskt bara är….sagor.

Karaktärerna bor väldigt sällan i vanliga mediokra lägenheter på nån bakgata med utsikt mot en sopstation, nej, dom bor i flådigt inredda våningar med inredning som harmonierar i den perfekta ”överklassfärgskalan” (en sådan som får våningsägarens personlighet och kläder att liksom ”smälta in” i väggarna). Karaktärerna jobbar väldigt sällan som busschaufförer eller kassörskor, nej, det är ett myller av tandläkare, advokater, gynekologer, lärare, klassiska musiker, regissörer, författare, kreativa välbetalda smarta yrken som vuxna drömmer om att ha i den bästa av världar. Karaktärerna är väldigt sällan fula och helt utan stil klass och klädsmak, nej, det är vackra människor i dyra kläder och även om kläderna inte är dyra så är dom varsamt matchade i lugna toner som andas teaterpremiär och tennis.

Det flirtas, det sexas, det diskuteras, det bråkas, det vänstras och det är aldrig någon som blir utan, inte ens den där korta gubben med runda glasögon, han som pratar oavbrutet och har en faiblesse för knähöga strumpor, inte ens han blir utan. För i sagorna får den fula gubben alltid den vackraste flickan. I verkligheten får han nöja sig med sämre, det vet vi alla som lever på riktigt.

Vi vet att verkligheten inte är fullt så enkel. Vi vet att det inte händer alltför ofta att det står ett piano på en trottoar – bara sådär – och jag får en plötslig inlevelse och bara MÅSTE spela en trudilutt för att jag känner mig ensam och psykiskt instabil men-ändå-charmig och när jag gör det – bara sådär – så stannar det en vacker smart och välklädd man och han börjar spela även han – bara sådär – och vi spelar och pratar och börjar flirta och han får mig att må bra och vi kan inte leva utan varandra och flyttar ihop i hans etagevåning med äkta mattor på golven. Att jag har två barn jag förlorat vårdnaden om är inget jag tänker på, inget jag pratar om, för jag är vacker och viktig och det stod ett piano på gatan – bara sådär – och jag har träffat en ny man och mitt liv är mitt liv och bihang kan suddas ut – bara sådär – för det här är en saga och bra sagor andas inte ett uns av verklighet.

Men så ÄR Woody Allen. Han är en sagornas man. Han tar fram det fina, det fula, det komiska och det tragiska och han bakar en jättemuffins (i samma size som en kockmössa som Henrik Schyffert skulle ha sagt) av alltihop och vi som tittar äter oss mätta på nittio minuter, skrattar, tackar och rapar och fortsätter sedan med våra liv.

Det är härligt. Jag är glad att han finns gamle Woody. Den dagen han inte finns längre blir det ett stort hål i filmhistorien och vad det ska fyllas med vetefan för vi är många som behöver sagor och väldigt få av oss är barn.

[Radha Mitchell är alldeles toppen som Melinda och Will Ferrell är uthärdlig filmen igenom. Bara en sån sak.]