FILMÅRET 2014

Nu är jag ÄNTLIGEN redo att lista förra årets bästa filmer. Som vanligt tycker jag det känns bäst att försöka hinna se så många av årets filmer som möjligt innan jag gör listan, så många av både dom stora OCH dom små (som jag sett fram emot).

Hur var då filmåret 2014? Helt okej skulle jag vilja påstå. För egen del är det tre filmer som sticker ut rejält men under pallplats finns det 15-20 filmer som brottas om övriga listplaceringar vilket är fler än vissa år men färre än andra.

Uppdaterad lista 2015-05-17: Wild åkte ur listan (plats 10)

 

10. Honeymoon
(Regi: Leigh Janiak)

En anspråkslös liten film som jag ofta tänker på, är det inte så pärlor växer fram? Jag upprepar det jag skrev i recensionen: Det känns som att manusförfattaren och regissören Leigh Janiak på nåt sätt uppfunnit hjulet igen med Honeymoon. Det känns som att han gjort en indievariant av Under the skin.

.

.

.

9. Boyhood
(Regi: Richard Linklater)

Många av oss lever våra liv i tron att vi inte är särskilt speciella. Vi gör i princip samma saker varje dag, jobbar, käkar, sover och försöker socialisera oss med andra i den mån vi orkar och hinner. Samtidigt känner vi nog oss unika innerst inne, det finns ju ingen klon därute, ingen som är precis som vi och som gått ens en meter i våra skor. Boyhood är den första filmen jag sett som sätter det vanliga livet – dig och mig och alla vi andra – på en pidestal och vinklar en spotlight mot den. Ingenting annorlunda händer, dagarna och åren knallar på, precis som för oss alla. En smått o-trolig film det här!

.

.

.

8. The Babadook
(Regi: Jennifer Kent)

DOOK! DOOK! Jag säger inget mer.

.

.

.

7. The Grand Budapest Hotel
(Regi: Wes Anderson)

Den första Wes Anderson-filmen som ger mig Pommac-bubblor i magen och som får mig att sitta och dum-le i biosalongen. Jag ville se om den direkt efteråt och jag ville omfamna mitt filmintresse som ibland – oftast – gör mig så glad men inte jätteofta SÅ glad som just då. Länge länge hade den en högre placering än sexa på listan, ja ända fram till senhösten låg den på första plats. Men sen kom dom. Dom andra höjdarna. En efter en efter en på en liten kälke genom skogen.

.

.

.

6. St. Vincent
(Regi: Theodore Melfi)

Grumpiga gubbar på film har man sett förut men jag tror inte jag sett grumpighet på det här sättet. Bill Murray är Vincent, en man det är både svårt och lätt att tycka om. Lite som med dom flesta av oss alltså. Filmen handlar liksom om det, i alla fall som jag ser det. Om livet. Om vem vi vill vara. Om hur vi vill leva. Om att vi ibland blir lite tufsiga när livet inte vill oss riktigt väl och det fina i att hitta en vän där man minst anar det.

.

.

.

5. The Skeleton Twins
(Regi: Craig Johnson)

På femte plats finns filmen som bjussade på årets mest hjärtvärmande scen. Kanske är det också filmen som överraskade mest skådespelarmässigt när både Kristen Wiig och Bill Hader visade att dom på alldeles ypperliga sätt kunde spela allvarsamma roller precis lika bra som roliga. Jag tycker väldigt väldigt mycket om den här filmen, den känns som en kär vän på nåt sätt.

.

.

.

4. The Judge
(Regi: David Dockin)

Och här är filmen som jag trodde skulle vara på ett visst sätt men som visade sig vara SÅ mycket mer. Jag tycker The Judge ”säljs in” helt fel. Jag tycker den har posters som luras, DVD-fodral som utstrålar att den är ett rättegångsdrama vilket-som-helst men det ÄR inte så. Men jag tror auran skrämmer bort en hel drös med presumtiva tittare som skulle älska filmen. Jag älskar rättegångsdramer, alltså kastade jag mig över den och trots att jag borde ha kunnat bli besviken blev det precis tvärtom. The Judge är som att köpa en mjukglass med chokladströssel och sen när man tuggat bort allt strössel och det bara är den där tradiga vita glassen kvar så ropar kioskägaren: ”Det är fri refill på strösslet, dubbeldoppa så mycket du vill!”. Och det gör man. Och man vill inte att glassen ska ta slut. Ja, precis så är The Judge. Glasklart?

.

.

.

3. Whiplash
(Regi: Damien Chazelle)

Om The Judge är mjuklass, vad är då Whiplash, mer än att vara en alldeles självklar trea på min lista? Alla tre medaljörerna är självklara, dom spelar i en helt egen liga. Samma liga som Miles Teller spelar i här. Trumslagarligan. Jävlar vad killen trummar alltså! Och Damien Chazelle, killen som skrivit och regisserat filmen, vad ska det bli av honom? Kommer han blir A One Hit Wonder eller har han fler storverk i bakfickan? Spännande tider väntar. Att Miles Teller kommer bli en av dom allra största står dock helt klart. Han har ”nåt”, lite samma ”nåt” som den gamla tidens skådespelare, som Gregory Peck, typ. Och J.K. Simmons. Vilken hjälte! Ja, inte i filmen kanske men annars.

.

.

.

2. Calvary
(Regi: John Michael McDonagh)

Vem hade kunnat tro att en skäggig präst i Brendan Gleeson gestaltning skulle kunna få mig så totalt på fall? Inte jag i alla fall. Att jag kärade ner mig i Calvary kom som en fullständig överraskning men en mycket trevlig sådan. Överraskningar är oftast det, trevliga, när det handlar om någonting bra. Historien är välskriven, filmen är vacker i färger och känsla och skådespelarna levererar, för att inte säga högpresterar. Och jag är fågeln i fågelholken med det bultande hjärtat som nästan vill sprängas i bröstkorgen. Vilken film! MAGI!

.

.

.

1.  Nightcrawler
(Regi: Dan Gilroy)

Årets etta är lika självklar för mig som tvåan var given tvåa och trean en solklar trea. Nightcrawler är den enda filmen från 2014 som fått mig att applådera, gett mig träningsvärk fast jag satt still, fått mig att svettas på ryggen samt inspirerat mig till att tjata hål i huvudet på alla som efter visningen både ville och inte ville höra att ”JAG  VILL INTE ÅKA HEM, VILL KÖRA BIL, JAG VILL KÖRA EN RÖÖÖÖÖD BIL JÄTTEFORT OCH NUUUUUU!!!”. Vilken sjujäklarns film det här är! Och Jake Gyllenhaal alltså, vilken sliskigt otäck haal jävel!

..

Bubblare: 99 Homes, Cold in July, Interstellar, Wild,  Foxcatcher, Trans4mers, Min så kallade pappa, Draktränaren 2, Captain America: The Winter Soldier och The Amazing Spider-Man 2.

Lite fler filmbloggare har listat sina favoriter från 2014.

Flmr

Jojjenito

Den perfekta filmen-Niklas

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den-Carl

Movies-Noir

Plox

Filmitch

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA MANLIGA BIROLL

Robert Duvall — The Judge
.
Innan jag hade sett The Judge trodde jag att Robert Duvalls nominering var ännu en av dom där gäääääsptråkiga hej-och-tack-för-lång-och-trogen-tjänst-nomineringar som man så ofta ser (typ Bruce Dern förra året). Det är givetvis jättekul – på ett helt oironiskt sätt – att äldre skådisar får välförtjänt uppmärksamhet innan som fejdar förbi i en svartvit bild till sorgsam musik i galans obligatoriska in memoriam-inslag men det underlättar ju om dom bjussar på lite av en uppvisning i filmen och inte ”enbart” är…..gamla.
.
Robert Duvall är äckligt bra i The Judge. Han förtjänar sin nominering till hundra procent. Och har du inte sett filmen – gör det. NU!
.
.
.
Ethan Hawke — Boyhood
.
Ethan Hawke surfar lite på samma typ av våg som Matthew McConaughey. Han blir helt enkelt bättre och bättre med stigande ålder. I Boyhood känns det som att han till mångt och mycket spelar sig själv och den känslan förstärks säkerligen av att han åldras tolv år inför våra ögon, tolv riktiga år alltså, inte tolv påsminkade-rynkor-år.
.
Jag tycker Ethan Hawke förtjänar sin nominering men rimligtvis borde han inte ha sucken av en chans att vinna i år.
.
.
.
Edward Norton — Birdman
.
Visst är Birdman mycket av Michael Keatons enmansshow (och kanske klipparens) men birollerna i filmen bör verkligen inte förringas. Okej att Edward Norton ser ut som Sean Penn på bilden (och typ har seriefigurer på kallingarna, woop! woop!) men den typen av karakär/rollfigur/whatever han spelar är verkligen något helt nytt även för att vara Edward Norton som normalt sett är en kameleontskådis.
.
Om Edward Norton vinner eller inte beror enbart på om juryn vill slam-dunka Birdman till galans stora vinnare.
.
.
.
Mark Ruffalo — Foxcatcher
.
Härliga Mark Ruffalo som extremt trovärdig brottare är skäl nog att se Foxcatcher. Att Channing Tatum egentligen borde vara nominerad han också (för samma film) är en annan femma.
.
.
.
J.K. Simmons — Whiplash
.
Moooookej, nu snackar vi uppvisning här! J.K Simmons är snubben som fastnat i birollsfacket men hans namn får alltid min mage att fjärilshoppa till lite extra när det dyker upp i förtexterna. Det intressanta med den här mannen är att det alltid känns som att han spelar sig själv men bara får chans att visa en sida av sin personlighet i taget och han spelar väldigt ofta pappa, familjefar. Här är han något helt annat. Här är han Fletcher. Trumslagar-fascist-Fletcher.
.
.
.
Jag har ingenting negativt att säga om nomineringarna, alla fem är värdiga vinnare men det finns bara EN vinnare för mig: J.K. Simmons. Jag hoppas verkligen att han kommer att vinna dels för att han förtjänar att få en spotlight riktad mot sig på riktigt nu och dels för att en vinst kommer ge uppmärksamhet till filmen – och DET förtjänar filmen!
.
Även Movies-Noir har skrivit sina tankar om dom manliga birollerna idag, här finns hans inlägg. Imorgon kl 18 presenteras nomineringarna till Bästa kvinnliga biroll.
.
.

WHIPLASH

Lägg Animal i Mupparna, Stig Järrel i filmen Hets och Döda poeters sällskap i en mixer och tryck på on.

Lägg ner den unga alkisen i The Spectacular Now och tidningsbossen i Spider-man i samma mixer, tryck på on igen.

Krydda med Fame-strössel (blod, svett och tårar) och lite sönderslagna trumpinnar.

Gör en välsmakande sås av medryckande musikaliska nummer, skådespelarbegåvning och klumpar i magen.

Lägg allt i en egensinnigt komponerad förpackning.

Spraya den nya parfymen Fy-fan-vad-jag-unnar-J.K-Simmons-en-Oscarsstatyett över alltihop.

Se filmen.

Åk hem från bion.

Ta fram en kastrull med lock, en träslev samt en visp. Sätt sig sedan på köksgolvet. Vänd kastrullen upp och ner. Ta vispen i ena handen och sleven i den andra. Börja trumma. Minns hur det var när du var liten. Trumma lite till. Trumma tills du inte orkar trumma mer. Då slår du kastrullocket mot kylskåpsdörren som om den vore en ensam cymbal.

Ställ dig upp.

Åk in till bion.

Se filmen igen.

Bara ett tips liksom. Trum trum.