WRONG COPS

När man köpt biljetter till filmfestivalfilmerna kan man välja att ha dom sparade på medlemskortet och blippa kortet vid entrén eller få dom utskrivna som pappersbiljetter. Jag har valt att ha biljetterna elektroniskt på kortet, smidigt, mindre att hålla reda på, bättre för miljön.

Köandet in till visningarna är ett kapitel för sig på filmfestivalen, något jag avskyr som pesten och redan gnällt om. Det gäller att vara i tid, få en bra plats i kön, speciellt om man är några stycken som ska se filmen tillsammans. På små salonger är det extra bökigt eller vid slutsålda visningar på stora biografer.

Park är en ganska stor biograf och Wrong Cops en ganska liten film men jag och Henke ställde oss i kö i god tid och hamnade längst fram. Det kändes lyxigt att få vara först in, att kunna få välja platser helt fritt. När vi ska gå in strejkar dock scannrarna och medlemskorten går inte att blippa. Dom med utskrivna biljetter får gå före i kön i väntan på att elektroniken ska börja fungera och det grymtas högt i leden. Det är tydligen inte första gången detta händer och vad jag förstår är köandet en akilleshäl för många filmälskande festivalbesökare. Det är viktigt att det blir rättvist. Att ha köat länge måste få innebära en bra plats i salongen, jag är verkligen inte ensam om att tycka det.

Hur det slutade? Vi fick se till att få biljetterna utskrivna för att komma in i salongen och väl inne fanns det gott om plats för oss som valt att se denna knasbollefilm.

.

På förra årets filmfestival såg jag Quentin Dupieux´s helgalna uppånerfilm Wrong. Jag var sjukt pepp på den efter att ha förälskat mig i hans film om ett mordiskt bildäck – Rubber. Igår var jag om möjligt ännu mer pepp när jag skulle se Wrong Cops, hans nyaste film som jag vägrat läsa ett enda ord om.

Det visade sig att Wrong Cops var nåt så supercharmigt och jättehärligt som en mix av sina föregångare. Den härligt elektroniska blipp-blopp-musiken a la Mr Oizo som fanns i Rubber och det galet tokskruvade som vi fick se i Wrong. Krydda det med ett vansinnigt galet persongalleri och twistad humor så förstår du att här är en som smälter som en skumbanan i solsken.

En svagbegåvad polis med bröstfetisch, en pengakåt bimbopolis som käkar gammal mozzarella, Marilyn Manson som visar imponerande skådespelarskills och en högljudd polis med Jan Gradvall-glasögon som säljer gräs packeterat i ihoptejpade döda råttor. Vi får till och med se huvudpersonen i Wrong, Dolph Springer (Jack Plotnick), i en liten scen och det var ett kärt återseende.

Under visningen skrattade jag så det bubblade ur munnen. Jag ler fortfarande. I magen är det alldeles varmt och jag njuter av vetskapen om att det finns filmare som Quentin Dupieux som väljer (och vågar) göra sin grej och inte backar en millimeter på sina idéer. Jag älskar det här! Det är underbart på alla sätt och vis i hela sin sjuka förpackning.

Precis som Gravity förtjänar en fullpoängare lika mycket för upplevelsen som för att den är en bra film, precis samma sak känner jag för Wrong Cops. Det här är en film som inte liknar någon annan film jag sett (ja, mer än Dupieux förra filmer då) och det måste premieras.

Galet bra! Galet kul! Galet….bara!

Jag såg filmen tillsammans med Fripps filmrevyer och poddkillarna från Har du inte sett den.

WRONG

För exakt ett år sedan (på dagen faktiskt) skrev jag om en film som inte liknande nåt jag dittills sett. Filmen hette Rubber,den regisserades av en snubbe som heter Quentin Dupieux och den handlade om ett bildäck som löper amok och blir seriemördare.

Den filmen är verkligen vrickad på alla sätt som går men den är samtidigt charmig som ett troll med bred glugg mellan framtänderna. Jag kunde inte värja mig, jag tyckte – och tycker – vansinnigt mycket om den filmen och jag har längtat efter Dupieux´s nya film Wrong sen första sekunden jag läste om den och samma stund som jag såg affischen. En gul, gammal uppånedvänd SAAB bland molnen, klart jag fick hjärtklappning. Klart jag blev överlycklig när jag såg att den skulle visas på Stockholms filmfestival. Klart jag köpte biljett. Klart jag såg den! Att jag fick sällskap av Henke var en överraskning och även att Har du inte sett det-Johan dök upp på visningen, även om den sistnämnde mest verkade ta igen lite förlorad sömn.

Filmen visar var skåpet ska stå redan i inledningen. En brandman tar fram morgontidningen, drar ner byxorna, sätter sig på huk och börjar bajsa mitt på den asfalterade vägen. Till vänster står en brinnande svart van, till höger hans kollegor, lutade mot brandbilen. Direkt förstår jag filmens titel. Wrong. Fel. Det är klart det är fel att klubba på gatan men det som gör att det är fel ”Dupieux Style” är att den bajsande mannen sitter på huk med ryggen mot sina arbetskamrater. Dom får således se skiten (bokstavligt talat) från ”rätt håll”, vilket såklart är fel håll. Så fortsätter det filmen igenom. Det är mycket som är fel men det är fel på udda sätt, på icke enkla sätt, på nyskapande vis.

Dolph Springer (Jack Plotnick) är mannen vi får följa filmen igenom. Hans hund Paul har försvunnit och jag förstår att jycken är rätt viktig för honom. Han försöker få grannen att fatta grejen men grannen beter sig som om han kom från månen och tänker lämna sitt inrutade liv genom att ta sin gula gamla SAAB och köra dit näsan pekar. Istället ringer Dolph till ett pizzabud som lagt en flyer i brevlådan och samtalet med telefonisten Emma (Alexis Dziena) sätter saker och ting i rörelse. Likaså en viss Master Chang (en lysande William Fichtner) som skrivit handböcker i hundtelepati och trädgårdsmästaren Victor (Eric Judor) som ska byta ut en gran mot en palm på baksidan.

Jag tycker helt enkelt att det här är bra. Jag satt och log mest hela tiden och visst såg jag en hel del huvuden som hade behövt stödkrage för att hålla sig upprätta men mitt var inte ett av dessa. Jag var hyperaken filmen igenom. Jag sög i mig varenda scen och jag håller fast vid min åsikt att Quentin Dupieux är en av världens mest egensinniga och spännande filmare just nu.

Det jag saknade med Wrong som fanns i Rubber var mer av den coola elektroniska musiken som Dupieux/Mr Oizo behärskar så bra. Bortsett från det känner jag mig nöjd. Filmen hade mer av en ”normal” handling än jag förväntat mig och betydligt bättre skådespelarprestationer än jag någonsin trott. Så jag gör den lilla vågen och längtar efter nästa knasiga skapelse. Wihiii!

Fredagsfemman # 41

5. Fredagsmysbulimi med kattkvinnan

Det är lätt att det blir lite för mycket gott i magen på fredagkvällarna. God mat bråkar med fint vin eller fulöl som i sin tur tjafsar med godsaker som glassbomber, chipspåsar och nötter som man inbillar sig är nyttigt fast det är typ tre nötter som är det och inte en hel jävla påse. Men ikväll finns det lite hjälp att få framför TV:n. Catwoman visas på TV6 kl 23.00. Precis i den tiden då man antingen somnar i soffan eller börjar må illa. Hjälp till självhjälp kallas det. En sån sjukt dålig film kommer garanterat att ge dig hulkningar. Ta vara på dom.

 

4. Johan Falk-filmerna

Sex nya filmer i Johan Falk-serien är på g. Några har redan kommit ut och självklart har jag sett dom. Jag gillar ju Johan Falk. Jag tycker det är välgjorda och trovärdiga filmer som även i sina sämsta stunder är bättre än vilken Wallanderfilmatisering som helst. Orkar inte ens dra Beck-parallellen. Det blir som att sparka in öppna dörrar.


3. Tävla med födelsedagsbarnet!

Tidigare i veckan fyllde den här lilla bloggen hela tre år och drog igång en tävling. Vill du ha chans att vinna tre av mina superfavoritfilmer? Klicka här så kommer du till tävlingen.

 

 

 

2. Inte alls fel med Wrong.

Imorgon är det äntligen dags, imorgon ska jag få se Wrong. Filmaffischen med den uppånedvända SAAB:en. Filmen gjord av han som gjorde knasbollefilmen Rubber, den som handlade om ett bildäck som blir seriemördare. Det här är filmen jag ser/såg fram emot mest på hela Stockholms filmfestival. Även om jag blir besviken så är jag glad att jag får se den på stor duk.

 

1. Biomaratonmys

I onsdags var det dags för mitt filmfestivalmaraton, tre filmer på raken på en och samma biograf. Så otroligt mysigt! Det ultimata är att det är en längre paus mellan film två och tre så man hinner äta middag men det gick ju fint ändå. Att beta av filmer som om det vore en arbetsdag är höjden av lyx. Fan vad kul det är OCH mysigt! Tack Henke för sällskapet! I eftermiddag kommer recensioner av dom tre filmerna vi såg.

Teaser: Wrong

Efter att ha sett Rubber blir jag glad i hela magen när jag ser att Quentin Dupieux har en ny knasig film på gång. Filmaffischen är dessutom lika snygg den här gången.

Den har premiär i juni i Frankrike.

Klicka här för att se den första korta trailern.