Inlägg

Publicerat

THE TAKING OF PELHAM 123

Tunnelbaneactionthriller. Låter det kul?
Nej, precis. Det är det inte heller.

Ja, John Travolta ser skittuff ut med halstatuering.
Nej, det går inte att göra en film bara för att filmfolk vill visa en tuff John Travolta med halstatuering och Denzel Washington är ungefär lika full av liv som en 100 år gammal tall med rotröta.

Att den hade 100000000 dollar i budget, att det finns ett original från 1974 och en TV-serie från 1998 baserat på samma skitmanus gör inte saken ett dugg bättre.

Sätt dig på tuben och åk mellan Akalla och Mörby Centrum. Jag kan lova att det händer mer spännande saker under den åkturen än under dessa 106 minuter.

Publicerat

KNIVEN ÄR ENDA VITTNET

Den här filmen gjordes samma år som Challenger exploderade och hela besättningen dog, samma år som Sture Allén blev Svenska Akademins ständige sekreterare, Palme blev skjuten till döds och det hände tokiga grejer i Tjernobyl. Den gjordes samma år som Macken visades på TV och Usain Bolt, Olsen-tvillingarna, Megan Fox och Björn Gustafsson föddes.

1986 var ett fint filmår men frågan är om inte Kniven är enda vittnet är den bäst lysande thrillerstjärnan från det året.

Teddy Barnes (Glenn Close) spelar en advokat som har gett sig den på att försvara den manupulativa och supercharmige miljonären Jack Forrester (Jeff Bridges) som är misstänkt för att ha mördat sin fru. Den stenhårde åklagaren (spelad av Peter Coyote) kämpar med näbbar och klor för att göra en politisk karriär och använder sig av just detta fall för att samla billiga poäng. Barnes gör den verkliga aja-baja-grejen för en advokat – hon kärar ner sig i sin klient och sen…..ja…..sen händer det prylar som jag inte tänker berätta för då är ju vitsen borta med att se filmen och det vore synd.

Det är spännande, välspelat, det är smart och inte helt lätt att gissa slutet. Helt enkelt en typ av film som det inte dräller av på biograferna nuför tiden.

Publicerat

IRON MAN

I min värld har Robert Downey JR, Matthew Broderick och Colin Farrell alltid varit stöpta i samma skådespelarform. Egentligen skulle dom kunna vara tre delar av samma snubbe.

Dom är lagom bra, har utseenden som inte retar upp nån och verkar vara en uddlös blandning av normalsvennar och normaldrogare (ja, kanske inte Broderick då, men har man varit ihop med Sarah Jessica Parker i hundra år kanske han skulle behöva äta lite knark för att bli som folk). För mig är dom alla tre totalt likgiltiga egentligen, mest bara tråkiga med jättestort t.

I min värld är MARVEL-filmer bland det mest pulshöjande som finns. Jag älskar serietidningshjältar och fantastifulla färgglada filmer och självklart blev jag lite pirrig i magen när jag såg att Iron man skulle bli film. Sen såg jag trailern och då slocknade all form av förväntning.

Tråkige Robert Downey JR som Iron man? What? Kan det verkligen bli bra? Det kändes som riktig kalkonvarning i mina öron och jag struntade i att se filmen på bio. Men idag, när sonen legat i vinterkräksjukan i två dygn, behövdes en film som både han och jag kunde tänka oss att se och som inte var animerad och/eller svenskdubbad.

Iron man handlar om affärsmannen och vapendesignern Tony Stark som åker till Afghanistan för att visa upp sitt nyaste vapen, nån form av superhäftig och extremt kraftfull missil men blir attackerad, beskjuten och fängslad och han får in en massa granatsplitter i bröstkorgen som inte går att ta bort och han får hjälp av en annan fånge att bygga nån sorts elektromagnet runt hjärtat som drivs av ett bilbatteri och….jadajadajada.

Storyn kan beskrivas på det svåra sättet, eller på det lätta. Det lätta är att den stenhårde mogulen som sålde vapen till alla som hade råd plötsligt fick ett samvete när han såg på plats vilken skada dessa gjorde i verkligheten. SÅ, han bestämmer sig för att bygga en ”maskin” som kan se till att bara dummisar dödas, inte dom oskyldiga.

Jeff Bridges spelar hans affärspartner och Gwyneth Paltrow hans assistent. Dom båda är jättebra i sina roller. Men Robert Downey JR, ja… Robert Downey JR….alltså, jag är typ kär!!!
Han är snygg och bra och snygg och som klippt och skuren för den här rollen. Och bra. Sa jag att han är snygg?

Publicerat

SAGAN OM DESPEREAUX

Den söta lilla musen Despereaux Tilling är mer än bara en liten mus. Hans inre stämmer inte riktigt med hans yttre. Istället för att bara leva för en liten bit ost drömmer han om ett spännande liv med faror och äventyr och när han får frågan ”Är du man eller mus?” svarar han:
– Jag är en gentleman.

På kringelikrokvägar träffar han råttan Roscuro som på ett synnerliget nesligt och beklagligt vis tagit död på Drottningen av Kungadömet Dor. Nu beger sig dom två tillsammans av för att rädda den moderslösa Prinsessan från en liv i ledsamhet, utan sol, regn – och världens godaste soppa.

Min dröm vore att denna lilla, på ytan anspråkslösa, animerade film skulle få sändas i SVT på julaftonsmorgon. Tänk: soffa, familjemys, risgrynsgröt, förväntan i luften, lugn och ro – och världens sötaste Despereaux.

Det går helt enkelt inte att värja sig mot det här.

(väldigt väldigt nära en fiffilura till)

Publicerat

IMSE VIMSE SPINDEL

När man tittar på trailern till den här filmen kan man nästan förledas att tro att den är kul. En komedi liksom. Det kanske den är för någon som föder upp fågelspindlar, men inte för mig.

Imse vimse spindel ska väl vara nån form av pilsnerfilmsöversättning av originaltiteln Arachnofobia, höhö, jättekul, men originalet säger betydligt mer om filmen. Det här är en film spindelfobiker helt enkelt inte ska se.

En människa som skriker när det kryper en åttabent varelse över golvet ska hålla sig borta. Någon som inte bara får en LP-skiva under armen vid åsynen av en ”Långben” utan hela plattan The concert for Bangladesh med bland annat Ravi Shankar (från 1971) breder ut sig under skjortärmen ska befinna sig långt från DVD-hyllan. En sån som jag som kastat Gustaf Frödings samlade verk på mängder av spindlar, för att sedan hoppa på boken och sedan inte våga lyfta boken för egen maskin, en sån som jag ska DEFINITIVT inte se denna film.

Arton år gammal stod jag framför en av biograferna i Eskilstuna med premiärbiljetten till Imse vimse spindel i handen och en tuff tjejkompis vid min sida. Fan, jag var rubbad redan då.

Jag var livrädd, det kliade, jag skrek, svettades, hatade mig själv som sagt ja till att se filmen (fast jag visste att det var jag som tjatade dit polaren). När jag såg den igen härom månaden trodde jag att jag blivit vuxen och luttrad och att jag skulle kunna se det komiska i filmen.
Det gick…..sådär.

Publicerat

A MIGHTY WIND

Christopher Guest kan ha en av filmhistoriens konstigaste CV på sitt samvete. Han har typ gjort allt, både som skådespelare och regissör, men det är som regissör han har vunnit mitt hjärta.

Jag undrar om det var som skådis i filmen This is Spinal Tap (1984) som han fick idéerna till sina två fullkomligt fantastiska filmer Best in show och A might wind.

Spinal Tap filmades som en låtsasdokumentär om ett hårdrocksband (Guests karaktär heter Nigel Tufnel i filmen) och precis som Best in show är en form av låtsasdokumentär om hundägare så är A mighty wind en fejkad dokumentär om några folkmusikgrupper på 60-talet som ska återförenas för en enda minneskonsert i New York då ”the big daddy of folkmusik”, Irving Steinbloom, dött.

Det låter kanske beigt som tusan, men nej, mer det kan inte vara mer fel. En film mer underhållande än såhär, mysigare och med fler makalösa skådisar kan inte göras, inte i den här genren.

Christopher Guest har ett A-lag av skådespelare han gärna omger sig med: Harry Shearer, Eugene Levy, Jennifer Coolidge, Parker Posey, Catherine O´Hara, John Michael Higgins och Jane Lynch. Varje gång jag ser denna ensemble tillsammans blir jag alldeles rörd. Tänk, det finns riktiga skådespelare som livnär sig på att spela in film, alltså inte såna som Lindsay Lohan, Zac Efron och Kiera Knightly.

Det finns skådespelare som inte är med i varenda glassig tidning som existerar och som inte har sjuttioelva adoptivbarn eller mörka skvallerhemligheter i bagaget men som är ruskigt bra, ändå. Eller trots det. För i min värld är en skådis som jag inte vet allt om väldigt mycket mer intressant än en som viker ut sig högt och lågt. Nackdelen är att vanligt folk, såna som inte är lika nöriga som jag utan bryr sig mer om viktiga saker såsom pilates och hästhoppning än om film, inte har en aning om vilka dessa skådisar är och risken är alltså stor att filmen passerar obemärkt förbi.

Så, ett tips på nyårslöfte inför 2010: Jag ska se lite annan film än bara boxofficehöjdarna från USA. A mighty wind till exempel.

 

Publicerat

TOTAL RECALL

Den här killen är guvernör i Kalifornien. Tänk om nån hade sagt dom orden i mitten/slutet av 80-talet när han pangade och tjongade, spände sig, sprang och hoppade som bäst. Gud vad världen hade skrattat.

Det är 2084. Douglas Quaid (Arnold Schwarzenegger) är en vanlig tjomme, en byggnadsarbetare med en enda dröm: att få resa till Mars.
Han beger sig till Rekall, ett företag som tillhandahåller artificiella resor genom att plantera in fuskminnen i hjärnan. Du kan resa var du vill, som vem du vill med vem som helst. Quaid vill åka som ”James Bond in space”, han vill till Mars och han vill träffa en brunett för han är en brunettkille.
Nånting går fel med hela tjottaballongen och Quaid kommer ”hem” från sin resa utan att minnas ett jota bara för att innanför hemmets dörrar bli attackerad av sin egen blonda fru (Sharon Stone).
Quaid kan självklart inte finna sig i att bli nerbrottad av ett fruntimmer, jösses, karln har biceps som en Belgian Blue, och snart är hon nere för räkning. Det behövs inte många tusen nålar innan hon börjar berätta vad hon vet: att allt han minns, allt han trott var verklighet, är fake. Till och med deras äktenskap är en bluff. Vem är han? Var kommer han ifrån? Och vilka är dom arga männen i övervakningskameran som är på väg upp till hans lägenhet i detta nu?

Douglas Quaid (skådespelaren Schwarzenegger) blir arg och när Douglas Quaid (skådespelaren Schwarzenegger) blir arg löser han problem på det enda sätt han kan: med våld och mysig B-action.

Det här är en härlig matinérulle som gärna ska avnjutas på VHS då effekterna ändå är så keckiga att lite grynig bild och raspigt ljud inte försämrar filmupplevelsen ett endaste jota.

 

Publicerat

FÖRE STORMEN

Leo blir mobbad i skolan. Han blir mobbad sådär att jag som vuxen människa i soffan vill ta på mig knogjärn och skipa rättvisa på skolgården.

Taxichauffören Ali lever ett lyckligt liv i Sverige med fru och två döttrar. En dag blir han kontaktad av en kvinna från sitt hemland som vill att han gör henne en tjänst, en tjänst han inte kan säga nej till.

Dessa två människors öden vävs samman i filmen och jag sitter som på nålar.

Före stormen är en film som jag tycker försvann på tok för fort från stålkastarljuset när den var ny (2000). Vete fan om den var i stålkastarljuset alls förresten, jag vet inte hur jag hittade den, jag vet bara att för mig har den här filmen blivit en liten pärla.

Före stormen är en viktig film. Den tar upp massor med viktiga, verkliga ämnen. Sånt som händer varje dag, hela tiden och som inte kan blundas för.

Per Graffman är jättebra som Ali även om jag inte fattar varför svenskar alltid ska spela invandrare i svenska filmer, precis som Rafael Edholm i Göta Kanal 2. Hallå, liksom! Det finns massor med skådespelare som kan tala svenska med brytning utan att behöva gå till en röstcoach. Men, det är en petitess i sammanhanget. Det finns inte mycket att klaga på. I princip ingenting faktiskt.

Publicerat

VICKY CRISTINA BARCELONA

Javier Bardem idag är det Antonio Banderas var 1995 – mörk, snygg, het och spännande. Helt enkelt en snubbe alla kvinnor ville ha och alla män ville va.

Sen gifte sig Antonio med Melanie Griffith och snubbarna tänkte ”Njäääää, bättre än så kan han väl, jävla looser?” och tjejerna tänkte ”Vad fan håller han på med, han kan få vilken tjej han vill i hela världen så väljer han en sönderopererad alkisföredetting?” och sen blev det inte så mycket mera intressant på filmduken för hans del.

Att Woody Allen valde just Bardem till förste älskare i sin film Vicky Cristina Barcelona förvånar mig till en början, men vid närmare eftertanke förvånar det mig inte alls.
En Woody Allen-film där Woody Allen själv INTE är med och spelar förste älskaren/gigolon-som-alla-kvinnor-vill-ha hör inte till vanligheterna och kanske är det just därför han bjuder in Bardem till dans. Han behöver inte slåss om uppmärksamheten. För vad vore skinntorre Woody i samma filmsekvens som Javier Bardem? En bortglömd stump purjo längst in i kylskåpet mot en 80-kilos välhängd serranoskinka. Jag menar, hallååååå.

Filmen handlar om två amerikanska tjejer, den osäkra sökaren Cristina (Scarlett Johansson) och hennes kompis Vicky som snart ska gifta sig (Rebecca Hall). Dom får ett ryck och åker till Barcelona några veckor och en kväll träffar dom den vivida konstnären Juan Antonio (Javier Bardem) som charmar skiten ur dom båda, fast det kommer att yttra sig på lite olika sätt.
Han är nyseparerad från sin något galna och aningens våldsamma flickvän Maria Elena (Penelope Cruz) men kan inte riktigt släppa taget och det blir starten på ett ruggigt underhållande triangeldrama.

För underhållande, det är det. Ytligt, ja, en smula. Typiskt Woody-Allenskt, ja, litegrann. Gillar man Woody Allen-filmer är det klart man känner igen sig, även om Vicky Cristina Barcelona kanske inte är råtypisk eftersom filmen för ovanlighetens skull inte utspelar sig på Manhattan.

Det som sätter sig bäst i minnet efteråt är förtextsången som vid första lyssningen är hemskt enerverande men eftersom den går som ett tema genom filmen är det svårt att värja sig. Den fastnar. Jag nynnade på den efteråt, i veckor. Smart av Woody att musikmässigt lobotomera sina filmtittare, men, det kunde vara värre. Det kunde vara soundtracket till Enkel resa.

Publicerat

HEARTBREAK HOTEL

Att se Colin Nutleys film Heartbreak hotel känns som att bevittna en impotent man som står och juckar frenetiskt mot en tall.

Jag förstår att gamle Colin är stolt över sin fru, hon är duktig och fin, har smala ben och välbevarade tuttar. Men att han i film efter film efter film exploaterar henne gör inte att hon känns som en bättre skådis – bara ännu mer en colinfru. Fast i ”Heartbreak hotel” gråter hon inte en enda gång. Det är ett stort steg framåt. Däremot skriker hon jävligt mycket.

Heartbreak hotel är tänkt som en tjejfilm. Det måste vara så. Men hur nåt förhandsstödsprao på Filminstitutet kan ha sett potentialen i att korkade tjejgäng ska gå man (kvinn?) ur huset för att se två nyskilda kända skådisar dansa – det är illa. Det är ren och skär förakt.
Det finns inte en scen i den filmen som är trovärdig. Inte en scen där någon levande kvinnlig varelse kan känna igen sig.

Det är inte trovärdigt att Maria Lundqvists 42:åriga Gudrun inte vet hur man gör när man går till gynekologen. Det är inte trovärdigt att Helena Bergströms 41:åriga gynekologkaraktär ringer upp p-lisan Gudrun som nyss kallat henne ”fittjävel” och vill bli kompis med henne. Det är inte trovärdigt att två medelålders kvinnor blir stoppade av polisen på Sergelgatan och skriker ”ta mig bakifrån” och slänger upp sig på motorhuven.

Jag har väldigt låga tankar om Colin Nutley (förutom när det gäller Black Jack och i viss mån första Änglagård) och inte blir dom högre när soundtracket består till 50% av låtarna på Eva Dahlgrens En blekt blondins hjärta. Från 1992!! Det funkar inte. Det blir inte trovärdigt att det spelas ”Hey winner” med Lolita pop på ett normalt uteställe i Stockholm 2005. Eller att det dansas frenetiskt till ”Två av oss” med X-models.
Det känns enbart som en massiv flört med nyskilda sextiotalistiska småstadsbrudar. ”Kom igen tjejer, visst känner ni igen er, vi spelar ju till och med ER musik. Det är bara Ooa hela natten som fattas och lite Tomas Ledin, men det kan ni spela när ni kommer hem. Gå och se filmen nu för bövelen!!

Smöret känns mest härsket. Colin Nutley har jävligt låga tankar om Sussi från Falkenberg och Ann-Mari från Sveg om han tror att dom går på den här lätta. Dom gör inte det, dom KAN INTE det. Om nu Mr Nutley vill visa svenska folket vilket härligt sydeuropeiskt temperament hans fru behärskar, så låt honom göra det. Ställ ut henne på Nytorget och låt henne vråla. Men jag vill inte se mer av familjen Nutley/Bergström på film nu på ett tag. Fast å andra sidan är det ju ingen som tvingar mig att hyra skiten.

Publicerat

PRIMAL FEAR

För det första: Jag såg den här filmen för första gången 1997. Jag hade aldrig förstått Richard Geres storhet. Okej, han var oklanderligt klädd i En officer och en gentleman och han köpte sex men ändå inte i Pretty woman, det var väl det jag visste på ett ungefär.

För det andra: Edward Norton. Vem fan är Edward Norton?

I Primal fear spelar Richard Gere Martin Vail, en rätt osympatisk försvarsadvokat som får en riktigt stor och knakig bit fläsk att bita i när ärkebiskopen blir mördad och en välkammad körgosse (Edward Norton) anklagas för mordet.
Själva sanningen får man gräva långt ner i dyn för att hitta, men en skrupelfri försvarsadvokat, är han verkligen intresserad av sanningen eller vill han bara vinna målet?

Richard Gere är bra. Laura Linney är bra. Frances McDormand är bra. Filmen är bra men Edward Norton är något alldeles extra. Han blev oscarsnominerad för sin roll som den stammande körgossen Aaron men det var Cuba Gooding Jr som kammade hem guldgubben för sin roll i Jerry Maguire det året. Och fast jag tycker att oscarsjuryn valde fel så är det svårt att värja sig när Cuba blev så glad, så glad för priset. (Tips! Ta fram näsduken om du tänker titta på klippet).

 

Publicerat

TWILIGHT

Jag önskar att jag hade läste Stephanie Meyers bok Twilight (på svenska heter den Om jag kunde drömma) innan jag såg filmen men nu gjorde jag inte det och ja, så gick det åt pipsvängen också.

Trailern är gullig, nästan på gränsen till bra, men jag vet inte hur många gånger jag blivit lurad på det viset och varje gång blir jag lika besviken.

Den här gången är kanske inte besvikelse det första ord som dyker upp, jag blir mer…rosenrasande. För nåt så urbota dumt, nåt så infantilt och hjärndött har jag sällan skådat.

Robert Pattinson spelar vampyren Edward och Kristen Stewart är Bella, tjejen som genom hela filmen går omkring med halvöppen mun och ser så dum ut att klockorna stannar. Hon kärar hur som helst ner sig i vampyren och ja, det fattar ju vilken tänkande människa som helst att det förhållandet är dömt att misslyckas. Eller?

Jag är inte målgrupp för varken boken eller filmen. Jag är för gammal för det här. Jag har gått på mina nitar, ungdomens rosa kärleksmoln, naiva förälskelser och ”vi klarar aaaaallt bara vi är tillsaaaammaaaaans”-floskler har jag lämnat bakom mig och allt det hade jag behövt i en Kånken på ryggen om det här skulle ha funkat det allra minsta.

Jag förstår att filmen funkar på 12-åringar, men på mig? ICKE!

Publicerat

PUBLIC ENEMIES

Det här var den av sommarens storfilmer som kändes mest ointressant att se på bio.

Michael Mann är en överskattad regissör, fan, filmen Heat var höjd till skyarna när den kom och den var ett värre sömnpiller än en hel karta Valerina.

Jag hade således inga som helst förväntningar på den här filmen. Inga alls. Att Johnny Depp är en bra skådis är en lika oemotsagd sanning som att jorden är rund. Men mer då? Sen då?

Gäsp.

Dubbelgäsp.

Det roligaste i filmen är Christian Bales rollfigur som heter Melvin Purvis. Tänk, ett sånt namn hade Oasis och Blur-fansen ryckt av sig grungefrillan för att få heta när det begav sig.

Publicerat

INGLORIOUS BASTERDS

Quentin Tarantino har säkerligen sett tiotusentals filmer genom åren. Jag är så säker på det att jag egentligen skulle kunna radera ordet säkerligen. Som regissör känns Tarantino nyskapande, spännande, nyfiken och modig – om man inte vet att han sett tiotusentals filmer och snor som en korp från filmhistorien.

Kleptomanen Tarantino har gjort som sin grej att gå på röda mattan som en rockstjärna och att göra fulremakes utan att egentligen behöva stå för det (Kill Bill är ett lysande exempel på det).
Grejen är den att om man som jag inte är så bevandrad i japanska kult-samuraj-filmer från 1942 så spelar det liksom ingen roll. Tarantinos filmer blir nyskapande och balla även om jag VET att han är värre än korpen i Castafiores juveler.

Inglorious Basterds är på pappret en remake av spagettikrigsfilmen The Inglorious Bastards från 1978, men helt ärligt, mer än själva titeln har han inte snott.

Filmen handlar om ett gäng judiska soldater, The Basterds, som har gjort som sitt mission-in-life att döda och skalpera nazister under andra världskriget. Löjtnant Aldo Raine (Brad Pitt)är deras karismatiske ledare. Filmen handlar också om SS-översten Hans Landa (porträtterad fullkomligt strålande, svinäckligt och fascinerande av Christoph Waltz) som är anställd av Hitler för att liksom en spårhund leta upp och döda gömda judar.

Jag tänker inte berätta mer. Jag vill inte det. Det här är en film som tjänar mest på att tittaren vet så lite som möjligt om handlingen (googla INTE på filmen så att du hamnar på Wikipedia, för hamnar du där, LÄS INTE. Hela handlingen – och då menar jag HELA handlingen- står där).

I det lilla är filmen spännande nåt så inihelvete. Tänk att två personer vid ett köksbord som bara pratar med varandra kan vara en sån nagelbitare. Det är filmat som en västernfilm och jag hade inte blivit det minsta förvånad om Tarantino skulle ha mixat in temat till Den gode, den onde & den fule. Det är tungt, tyst och långsamt men det fungerar hur bra som helst.

I det stora är det Tarantino i sitt esse: blodigt, macho, död i närbild, skön filmmusik, snyggt filmat, starka färger, känslan av att man aldrig riktigt vet vad man ska få se.

Jag struntar i att han ändrar historien. Jag skiter i om han snott rubbet. Jag är golvad med en baseballklubba. Det här är bra skit!

(väldigt väldigt nära en femma)

Publicerat

PANS LABYRINT

När jag var liten tyckte jag att det värsta med att bli vuxen var att man inte fick läsa sagor längre.

Nu när jag är vuxen vet jag att man aldrig blir för gammal för det. Jag vet också att det finns många som frivilligt, eller ofrivilligt, slutar läsa sagor för att man ska och många som fortsätter läsa just för att dom kan. Ingen har rätt att säga att man är för gammal för att göra vad man vill och regissören Guillermo del Toro är ett lysande exempel på en sådan vuxen.

Jag såg trailern till Pans labyrint av en slump och det tog inte mer än ett par sekunder att transformeras till den där tonårstjejen som precis upptäckt Steven Spielberg-hyllan i videoaffären. Indiana Jones, Goonies, Star Wars, Gremlins, sagor för större barn, ja, sagor för vuxna.

Pans labyrint är en film som utspelar sig i mitten på 40-talet i Francos Spanien. Den handlar om tioåriga Ofelia som flyttar med sin gravida mamma till mammans nya man, den elaka kaptenen Vidal. Vidal bekämpar motståndsrörelsen på synnerligen brutala vis och jag förstår inte hur nån kan sära på benen för det där avskummet till man men jag förstår att det är en del av manus så jag släpper det.

Mamman är som sagt gravid och svag (eller en jävla tönt om nån frågar mig) och har varken ork eller tid för Ofelia som beger sig ut på strövtåg i skogen och där hittar ingången till en labyrint. Hon träffar på labyrintens vakt, en faun, som får henne att utsätta sig för tre farliga uppdrag och därmed ska det bevisas att hon är den underjordiska kungens dotter.

Det blir en härlig mix av fantasieggande sagovärld och historia packeterad i världens snyggaste cinematologiska förpackning. Filmen har även begåvats med ett osannorlikt perfekt ljud och ska alltså inte ses med mesvolym.

Dra på ordentligt, låt det skallra i golv och tak, släck alla lampor som stör, håll i hatten, dra till dig soffkudden, bunkra upp med popcorn och polkagrisar för nu åker vi direkt in i filmens magiska värld! En värld som omöjligt kan bli bättre än såhär.