Inlägg

Publicerat

FRANKENFISH

Jag var lite för liten när jag såg Hajen första gången. Den var aningens för läskig för någon som jag, tre-äpplen-hög, hemma hos en äldre polare med moviebox. Den satte sig kanske lite väl djupt i mitt psyke, så djupt att jag periodvis haft svårt att bada i både insjö och saltvattenspool. Stundtals även i badkar.

Att bli av med Hajen-oskulden en smula för tidigt kan också vara boven i dramat som stavas ”Skräckblandad förtjusning för otäcka undervattensdjur”. Jag är fascinerad och jag försöker se alla filmer jag kommer över i ämnet.

Frankenfish är en typisk sådan rulle. Ett riktigt Q-namn på en till synes D-film men som faktiskt inte är sämre än vilken B-film som helst. Den är till och med uppe och nosar på nästa trappsteg, så nej, den är inte usel alls.

Frankenfish är nåt så ovanligt som en välspelad film med okända skådisar, det är sköna, välgjorda effekter fast man fattar att budgeten är begränsad. Det är kreativt, det är smart, det är kul, det är annorlunda och lite läskigt också ibland men det är inte något jag skriker ut på torget direkt.

Det är perfekt att se den som söndagsbakisrulle eller närsomhelst när man känner att man vill trycka på resetknappen i hjärnan en liten stund. Eller helt enkelt bara skita på sig.

Publicerat

BLACK JACK

”Jagkangåsjälv. Jagkangåsjälv. Jagkangåsjälv.”

”Jävla as, kom till min affär så ska du få jävla stryk! Jag måste åka nu, men jag kommer tillbaks, och då ska du få en stor, jävla, fet smäll. Fattar du det!?”

”Jag trodde Lucia skulle va oskuld!!”

Citaten från Black Jack är användbara i många sammanhang, dessutom sitter dom som Karlssons klister i skallen. Det kan bero på att jag har sett Black Jack över trettio gånger genom åren, det KAN bero på det.

Helena Bergströms Inger kommer tillbaka till byhålan efter några år i den stora staden. Hon är numera ensamstående mamma och upptäcker ganska snart att allt i hålan är precis som det var när hon lämnade den.
Robert (Reine Brynolfsson) är fortfarande singel och smygalkad, Kaj (Jan Mybrand) håller ihop gruppen med sitt vuxna och omhändertagande sätt, polisen Lennart (Johannes Brost) solar solarium och bleker slingor hos ex-frun Anja (Ing-Marie Carlsson).

Kompisgänget har ett gemensamt, kärleken till dansband och då främst dansbandet nummer ett: Black Jack och när bandets flirtiga trummis (Carl Kjellgren) fattar tycke för Inger sätts bollar i rullning som ingen kunde förutspå.

Det här är en svensk film som jag har sett trettio gånger och som jag fortfarande tittar på ibland och har utbyte av. Antingen är det verkligen en toppenrulle eller så har jag en kromosomförändring i hjärnan, men hur som så älskar jag den!

 

Publicerat

CANNIBAL HOLOCAUST

När Cannibal Holocaust kom 1980 blev det ett väldans hullabaloo, med rätta kan tyckas. Filmen misstänktes vara en så kallad snuffilm, det vill säga en film där människor påstås ha dödats på riktigt för filmens skull, men friades med rätta då samtliga skådespelare faktiskt fortsatt göra film och då sannorlikt inte kan vara döda.

Filmen handlar om ett filmteam som åker till Amazonas djungel för att göra en dokumentär om kannibaler. Filmteamet försvinner spårlöst och en räddningspatrull med en professor i spetsen skickas till djungeln för att leta upp filmarna men det enda dom hittar är filmkameran och ett gäng filmrullar. Väl tillbaka i USA får professorn i uppdrag av ett TV-bolag att gå igenom filmerna för att få svar på frågan: vad hände?

Och ja, vad hände egentligen?

Cannibal Holocaust är beviset för att ingenting är som det ser ut att vara. Myntet har två sidor, bollen är rund. Vem är ond, vem är god, vad håller vi på med egentligen?

Jag ville egentligen inte se den här filmen men efter månader av tjat från min dåvarande pojkvän sa jag ja. Jag hade byggt upp en mur av äckel inför filmen, jag trodde jag skulle kaskadspy, gråta, svimma, allt, men som med allting annat så är verkligheten mindre vidrig än ens egna fantasier.

Riz Ortolanis vackra musik går som en röd tråd genom hela filmen och gör dom otäcka (slafsiga, blodiga, totalt vidriga) scenerna om möjligt ännu otäckare eftersom kontrasten till den vackra sorgsamma musiken blir desto större. Effekterna är verklighetstrogna (nu snackar vi 1980) och ja, djuren i filmen slaktas faktiskt på riktigt.

För att kunna se filmen och ha utbyte av den har jag fyra tips:

1. Ät ingenting innan.
2. Ladda inte upp med chips, dip, ostbågar och salta pinnar för det kommer inte bli nånting ätet i alla fall.
3. Var någorlunda psykiskt stabil. Känner du att du svajar i humöret, stå över, se Love Actually eller nån annan snällisfilm istället. Cannibal Holocaust är krävande och vad man än tycker om filmen så lämnar den inte knoppen. Det var 6 år sedan jag såg den första gången. Den sitter kvar än.
4. Ha inte Blair Witch Project som favoritfilm för den är ingenting annat än än jävligt dålig spök-rip-off på den här filmen.

Publicerat

SHRINK

Jag har inte sett såhär mycket drogande på film sen Fear and loathing in Las Vegas. Jag har inte sett Kevin Spacey på film sen han spelade Lex Luthor i Superman Returns och då kunde jag hålla mig för skratt. Herregud, jag gick efter 25 minuter. Då är det beyond uselt.

Kevin Spacey är en sån skådis som får mig att känna ÅÅÅÅÅÅÅÅ-en-ny-film-med-Kevin-Spacey men efteråt blir det oftast ett Jaha-ännu-en-halvrutten-film-med-Kevin-Spacey. Framgångarna med American Beauty, De misstänkta och The life of David Gale var länge sedan nu, han har lite att bevisa, i alla fall för mig.

I Shrink spelar han en framgångsrik psykolog vid namn Henry Carter som hamnat på rikti dekis efter att frun dött. Han tröstar sig med de droger han kommer över samtidigt som han försöker hålla liv i sin praktik. Filmen kretsar också kring en handfull karaktärer för vilka Carter är navet. Den moderslösa skolflickan, manusförfattarwannabeen, den alkoholiserade och sexmissbrukande skådespelaren (undrar om Robin Williams spelar sig själv?), den narcissistiska rockstjärnans flickvän, filmbolagshöjdaren med multipla fobier och hans gravida sekreterare.

Shrink blir aldrig särskilt intressant. Spacey är bra på att utstråla ångest och bakfylla, men en film borde innehålla lite mer än så, kanske nån form av baktanke åtminstone?

Publicerat

HAPPINESS

Det tokigaste man kan göra är att låta sig luras av filmens titel, för nåt uns av lycka eller glädje finns inte att hämta här. Det är 134 minuter DVD-skiva fullsmackad med sexuell frustration, pedofili, rå-ångest och sömnproblem. Det är psykotiska karaktärer som får snubbarna i Gökboet att framstå som Krambjörnarna.

Men, i detta sammelsurium av vardagsfreaks finns något som kallas hjärta. Det är jobbigt att titta, jag känner med personerna, jag mår illa, blir arg, skrattar högt men skrattet fastnar i halsen som en förstelnad klump svald snor. Det är ett mentalt heltidsarbete att se Happiness, inte avkoppling för fem öre, men vadå? Måste allt va Notting Hill hela tiden?

Philip Seymour Hoffman är alltid bra. Han skulle kunna bli filmad, sittandes och virka i 90 minuter och jag skulle lägga hakan i handen, titta bort i fjärran, hummma som om jag visste vad både han och jag höll på med och samtidigt tänka ”Ja, ja, det här är riktigt bra skådespeleri” – och tro på det. Men här är han bra och som oftast jävligt äcklig.
Jon Lovitz gör sin bästa roll sen provsjungningen som bröllopssångare i The wedding singer. Dylan Baker är otäck. Han är alltid smått omänsklig i sin framtoning, jag vet inte om han är människa eller bara en osedvanligt svennig docka av plast.

Happiness är en film som jag vill ska ta slut när jag tittar, men när den ÄR slut vill jag se mer.
Knepigt…men jättebra.

Publicerat

INDEPENDENCE DAY

Det finns filmer som likt Sean Connery åldras med värdighet och det finns filmer som inte gör det. Vi kan kalla dom Liza Minnelli.

När Independence day gick upp på bio sommaren 1996 stod jag i givakt med ståpäls utanför biografen Rigoletto i Stockholm på premiärdagen. Jag hade sett snuttar av filmen, korta sekvenser av byggnadssprängningar så verklighetstrogna att jag bara stod och gapade. Det var det häftigaste världen skådat – då.

Nu, 13 år senare, ser jag om filmen med barnen.
– Asså, det märks att det är en riktigt gammal film, sa dottern. Man ser ju att det är på lådsas.

Ja. Man inte bara ser med alltför oönskad tydlighet, det fullkomligt lyser i mörkret, det är en 3000-watts-glödlampa rätt i fejset, det är snudd på skämskudde. Independence day 2009 känns lika unket skitdålig i FX-synpunkt som gamla Stålmannenfilmerna med döde Christopher Reeve i spetsen.

Det överdådigt patriotiska som filmen igenom retade mig till klåda 1996 kan jag ha överseende med nu. Kanske är jag äldre och orkar inte bli lika irriterad, kanske är det inte så farligt med lite (eeeh?) Bill Pullman-skt presidentsvammel och Stars and stripes i närbild trots allt. Det finns liksom andra prylar att irritera sig på.

Will Smith är fortfarande bra, Randy Quaid också. Jeff Goldblum är så jävla mycket Jeff Goldblum att jag bara längtar efter att han ska gro lite flugvårtor på kinden och bli lite spännande och jag syftar såklart på filmen Flugan från 1986 där Goldblums karaktär Seth Brundle förvandlas till en fluga på ett enastående äckligt vis.

Flugan är Sean Connery.
Independence day är Liza Minnelli.

(2009)

(1996)

Publicerat

EASTERN PROMISES

Jag tröttnade rätt brutalt på Viggo Mortensen efter Sagan om ringen-trilogin. Hans Aragorn var varken särskilt het eller intressant och jag trodde aldrig att han ensam skulle kunna bära en hel film, varken som affischnamn eller skådespelare.

Jag hade fel.

Alla skådespelare i David Cronenbergs film Eastern promises är utbytbara, utom Viggo Mortensen. Alla roller behövs, men utan Viggos tystlåtne chaufför Nikolaj skulle filmen bli en blek historia.

En drogad prostituerad kvinna föder en dotter – och dör. Barnmorskan Anna (Naomi Watts) blir känslomässigt engagerad och försöker med hjälp av den döda mammans dagbok hitta flickans pappa och resten av hennes familj. Spåren leder till en resturang, ägd av ryska maffian och det är inga snälla pojkar. Snart befinner hon sig i ett våldsamt och blodigt virrvarr hon inte kan bemästra.

Det finns filmer som jag inte vill ska ta slut, när jag bara vill följa med karaktärerna vidare i livet, se mer, veta hur det gick sen. Eastern promises är en sån film.

Det var inte tal om kisspauser. Jag varken åt eller drack. Filmen uppslukade mig totalt och för både mig och Viggo är fantasytönten Aragorn är långt långt borta.

 

 

 

Publicerat

THE PROPOSAL

Sandra Bullock är tillbaka och jävlar vad bra hon är som den elaka bokförlagschefen Margaret med stram tofs, höga klackar och en riktig bitchattityd.

Ryan Reynolds är hennes toffelsekreterare Andrew som blir en ofrivillig räddande ängel när Margaret riskerar utvisning till sitt hemland Kanada och i panik friar till Andrew för att få fortsatt uppehållstillstånd.

Man behöver inte vara Einstein för att förstå plotten eller för att kunna gissa slutet, men med 39-graders feber är det inte en sån film jag behöver. Det här är inte Ben&Jerry-glass, det är mer ICAs egna halvliters vaniljglass. Och ja, tillräckligt sugen på glass så funkar även det ibland.

Publicerat

SHAUN OF THE DEAD

Simon Pegg är Shaun. Simon Pegg ÄR Shaun. Simon Pegg är jättebra som zombieslaskaren Shaun som gör allt för att få tillbaka sin ex-tjej och komma överrens med sin styvpappa i denna helt sjukna, vridna och fullständigt underbara skräckkomedizombieromcom.

 

Publicerat

GRAN TORINO

Clint Eastwood som regissör är en av mina absoluta favoriter. Han har fått mig att gråtande snyta mig i tröjärmen många gånger, tänk bara på Broarna i Madison County och Million Dollar Baby. Herregud, jag behövde en saltsten efteråt.

Clint Eastwood som skådis är något helt annat. I mina ögon är han symbolen för beige gammal gubbe, fåordig, fårig, träig, uschig, nä, han är inge kul helt enkelt. Dirty Harry är ett sömnpiller av guds nåde och hade han inte haft sina oneliners är det lätt att tro att nån kapat tungan på karln.

Nu är han apgammal och ska regissera sig själv i huvudrollen. Kan det gå annat än åt pipan? Ja. Det kan gå riktigt bra.

Gran Torino är så mycket som en film man ska se, inte skriva om. Jag visste nästan ingenting om den innan jag såg den, mer än att jag var i London när den hade premiär men filmaffischen var så urbota brun och tråkig att jag nog inte hade gått ens om någon kastat en biljett efter mig.

Min bättre hälft satt och ”uhhmmm-ade”, blinkade sakta och suckade tungt genom hela filmen. Han kärar ofta ner sig i gubbs och jag blev inte det minsta förvånad att han gillade filmen. Clintan hade kunnat filma en 90-minuter lång tungskrapning och han hade köpt det med hull och hår. Att jag gillade filmen så mycket som jag gjorde är däremot en överraskning för mig. En glad sådan.

Det finns gubbluder som ger mig hopp om livet. Walt Kowalski i Clintans gestaltning är en sån.

Publicerat

G-FORCE

Redan för flera år sedan började jag gnälla över programmen på MTV, att det klipps sjutton gånger i sekunden och jag blir typ trött bara av att titta. Ögonen hänger liksom inte med.

MTV-klippning är gubbkalsong i jämförelse med G-Force.
HÄR går det undan.

Jag fattar att tanken med filmen är stor duk, 3D-brillor, jättepopcorn och big-gulp-läsk och att titta på den på liten dator med kasst ljud inte är att göra filmen rättvisa. Men det skiter jag i.

Filmen är nämligen inte alltigenom dålig. Den är inte bra, men det är ingen kalkon och jag vet att jag definitivt inte är målgruppen för marsvinsanimerad action så jag sågar den bara lite.
Med sticksåg.

Trailern hittar du här

Publicerat

VARANNAN VECKA

Om dom som gjorde en målgruppsanalys för filmen Varannan vecka skulle ta ett foto på den ultimata skratta-igenkännande-och-skruva-sig-av-pinsamhet-i-bio-fåtöljen-biopubliksmänniskan så skulle motivet på fotot vara: JAG.
Eller nån som jag. Men i vilket fall i samma situation som jag. Åtminstone borde det vara så.

Jag såg filmen och jag är mållös. Nej, nu ljuger jag. Jag pratade ihjäl min kamrat C på vägen hem, då vi efter många om, men och nääääh kom fram till samma slutsats:

1. vi får sluta se svensk film när vi går på bio.
2. vi får sluta ha som mål att någongång se en BRA svensk film på bio.
3. bland det värsta som finns är att gå på en offentlig toalett efter någon som räserbajsat och inte gjort rent efter sig.
4. fy fan va jobbigt det är att gå på en svensk film som fått riktigt bra recensioner och tro att det är ett ”säkert skratt-kort” och sen sitta där och ändå inte fatta nånting alls.

För precis så var det.
Varannan vecka har absolut ingenting med varannanveckasliv som förälder att göra. Den handlar om…..??? No idea. Sorry. Sjuttioelva icke trovärdiga trådar som aldrig sammanflätas med en Cecilia Frode som har samma jävla fula jeans genom hela filmen (med några konstiga rynkor framtill på jeansen, som jag inte vet om det beror på att skärpet satt för hårt eller för att dom helt enkelt bara var ett par jävla fula jeans), bröderna Herngren som spelar bröderna Herngren, konstiga miffobarn (jag menar, vilken 12-åring i världshistorien har en HEL pyjamas? En sån där överdelen och underdelen sitter ihop med typ dragkedja eller knappar. Himmelblå dessutom.) och där ALLA pratar sakta och släpig svenska.

”jamen jag känner såhär…åh, det här blev ju inte riktigt som jag hade tänkt det, jag känner att det inte känns så bra för mig, det känner jag…verkligen….ja det gör jag.”

Vännen C la av en rätt rolig rap ungefär en timme in i filmen. Det var värt biopengarna.

Publicerat

DET LEVANDE SLOTTET

Det var dagen D. Dagen då jag och barnen skulle se Det levande slottet på bio.

Som jag har längtat efter den filmen! Jag har läst reportage ur filmtidningar på kvällarna för barnen istället för gonattsagor, vi har tittat på Spirited away några gånger för att komma i rätt stämning, vi har haft fonetiska övningar på ”Hauru no ugoku shiro” . Jag har i stort sett agerat aktiv lobbyist i mitt eget hem för att sälja in den här filmen å det grövsta och ja, jag tror det gick bra.

Så sitter vi i biografen och reklamen är slut. (Ska inte lamporna släckas nu??)Filmen börjar, jag ryser i hela kroppen. (Men släck lamporna nu då!!!).
Det frustande och pustande och rykande levande slottet kommer i bild (MEN FÖR HELVETE SLÄCK LAMPORNA!!!!!) och jag tänker ”Åååååh äntligen! Slottet!!!” och i samma sekund släcks lamporna.

Jag lutar huvudet bakåt. Sköna stolar. Och vilka nackstöd sen. Burrar ner mig i stolen…. jättesköna nackstöd….verkligen…..ska bara stänga ögonen….ett par sekunder. Blunda bara…. lite, lite….litegrannnnn….

Vaknar efter 95 minuter av att min dotter viskar: ”Mamma, jag förstår ingenting av den här filmen.”

Jag tittar upp, är alldeles grusig i ögonen.
”Näe du, det gör inte jag heller. Men visst är slottet BALLT? Precis som jag sa innan ju!!”

(tror jag)

Publicerat

KING KONG

Undrar om han finns någonstans därute.

Han, den där mannen som vill rädda mig från allt ont.
Han som bara genom en blick kan få mig att smälta.
Han som bara genom en blick från mig blir alldeles lugn.
Han som brottas med bestar (för min skull).
Vrider nackar av dummisar (för min skull).
Leker busiga vinterlekar med mig på frusna insjöar (dammar eller konstfrusna skridskobanor går oxå bra).
Klättrar upp med mig hand i hand på högsta toppen, bara för att visa mig världen.

Han som kanske skulle snegla på andra tjejer som liknade mig, men kasta iväg dom på soptippen vid närmare granskning.
Han som skulle äga mitt hjärta.
Han som skulle typ dö för min skull.

Undrar om han finns? Min Mr Kong. Min King Kong ute i världen.

King Kong är fantastisk på många sätt. Enbart sista halvtimmen var värd biljettpriset (eller DVD-priset). Det är makalösa effekter, skitäckligt ibland, det är spännande och svulstigt när Peter Jackson slår på stora bongon. Naomi Watts är jättesöt, Adrien Brody är skitsnygg, Jack Black är Jack Black men här spelar han en Jack Black-typ och är acceptabel. Men framförallt är King Kong underbar, fullkomligt underbar. Apan alltså!

 

Publicerat

Steve Carell

En ledig kväll. En soffa, en filt, tända ljus, ostbågar, Coca Cola och en hel påse av soon-to-be-smält McDonalds-is på balkongen.”Bruce Almighty” på DVD:n.
Vilken skön film.

Vilken skön kille. Herregud, pleeease, klona honom till mig. Jag vill ha!!!! Jag vill inte sitta ensam i soffan. Jag vill att han ska vara häääääär. Nuuuuuuu.

Lugnt och fin här nu…..inte överreagera….det är ju bara en snubbe, ja, han har sidbena men vafan har det för betydelse??? Ja, jag veeeeet han äääääär söt, men coola ner dig knäppo. Rolig? Klart killen är kul! Han är med i en k o m e d i !! Ja, jag håller med, han är kanske bland det roligaste man kan se på film. Gifta dig??? Med honom??? Vem? Jim Carrey??? Neheeeeeej, jaha, ja ja, nämen dåååå förstår jag. Med STEVE CARELL!!

Klona HONOM? Ja, han är ASKUL som Evan Baxter, men vadå? Vadå? Vadå? Vadå? Ska DU försöka klona honom??? Vadå VAR man kan köpa ett ex? Jaha, OM man kan köpa ett ex? Av filmen? Köpa ett exemplar av STEVE CARELL menar du? Du……cut the sugar nu va!! Ja, sockerchock kallas det på svenska. Blås ut ljusen och gå och lägg dig! Du är patetisk God damn it.

Ser fram emot ”Evan Almighty”…..and until then…..STEEEEVEEEEEE för fan, du är 41 år och oskuld. Beama hit dig! NU!!!!