VARANNAN VECKA

Om dom som gjorde en målgruppsanalys för filmen Varannan vecka skulle ta ett foto på den ultimata skratta-igenkännande-och-skruva-sig-av-pinsamhet-i-bio-fåtöljen-biopubliksmänniskan så skulle motivet på fotot vara: JAG.
Eller nån som jag. Men i vilket fall i samma situation som jag. Åtminstone borde det vara så.

Jag såg filmen och jag är mållös. Nej, nu ljuger jag. Jag pratade ihjäl min kamrat C på vägen hem, då vi efter många om, men och nääääh kom fram till samma slutsats:

1. vi får sluta se svensk film när vi går på bio.
2. vi får sluta ha som mål att någongång se en BRA svensk film på bio.
3. bland det värsta som finns är att gå på en offentlig toalett efter någon som räserbajsat och inte gjort rent efter sig.
4. fy fan va jobbigt det är att gå på en svensk film som fått riktigt bra recensioner och tro att det är ett ”säkert skratt-kort” och sen sitta där och ändå inte fatta nånting alls.

För precis så var det.
Varannan vecka har absolut ingenting med varannanveckasliv som förälder att göra. Den handlar om…..??? No idea. Sorry. Sjuttioelva icke trovärdiga trådar som aldrig sammanflätas med en Cecilia Frode som har samma jävla fula jeans genom hela filmen (med några konstiga rynkor framtill på jeansen, som jag inte vet om det beror på att skärpet satt för hårt eller för att dom helt enkelt bara var ett par jävla fula jeans), bröderna Herngren som spelar bröderna Herngren, konstiga miffobarn (jag menar, vilken 12-åring i världshistorien har en HEL pyjamas? En sån där överdelen och underdelen sitter ihop med typ dragkedja eller knappar. Himmelblå dessutom.) och där ALLA pratar sakta och släpig svenska.

”jamen jag känner såhär…åh, det här blev ju inte riktigt som jag hade tänkt det, jag känner att det inte känns så bra för mig, det känner jag…verkligen….ja det gör jag.”

Vännen C la av en rätt rolig rap ungefär en timme in i filmen. Det var värt biopengarna.

DET LEVANDE SLOTTET

Det var dagen D. Dagen då jag och barnen skulle se Det levande slottet på bio.

Som jag har längtat efter den filmen! Jag har läst reportage ur filmtidningar på kvällarna för barnen istället för gonattsagor, vi har tittat på Spirited away några gånger för att komma i rätt stämning, vi har haft fonetiska övningar på ”Hauru no ugoku shiro” . Jag har i stort sett agerat aktiv lobbyist i mitt eget hem för att sälja in den här filmen å det grövsta och ja, jag tror det gick bra.

Så sitter vi i biografen och reklamen är slut. (Ska inte lamporna släckas nu??)Filmen börjar, jag ryser i hela kroppen. (Men släck lamporna nu då!!!).
Det frustande och pustande och rykande levande slottet kommer i bild (MEN FÖR HELVETE SLÄCK LAMPORNA!!!!!) och jag tänker ”Åååååh äntligen! Slottet!!!” och i samma sekund släcks lamporna.

Jag lutar huvudet bakåt. Sköna stolar. Och vilka nackstöd sen. Burrar ner mig i stolen…. jättesköna nackstöd….verkligen…..ska bara stänga ögonen….ett par sekunder. Blunda bara…. lite, lite….litegrannnnn….

Vaknar efter 95 minuter av att min dotter viskar: ”Mamma, jag förstår ingenting av den här filmen.”

Jag tittar upp, är alldeles grusig i ögonen.
”Näe du, det gör inte jag heller. Men visst är slottet BALLT? Precis som jag sa innan ju!!”

(tror jag)

KING KONG

Undrar om han finns någonstans därute.

Han, den där mannen som vill rädda mig från allt ont.
Han som bara genom en blick kan få mig att smälta.
Han som bara genom en blick från mig blir alldeles lugn.
Han som brottas med bestar (för min skull).
Vrider nackar av dummisar (för min skull).
Leker busiga vinterlekar med mig på frusna insjöar (dammar eller konstfrusna skridskobanor går oxå bra).
Klättrar upp med mig hand i hand på högsta toppen, bara för att visa mig världen.

Han som kanske skulle snegla på andra tjejer som liknade mig, men kasta iväg dom på soptippen vid närmare granskning.
Han som skulle äga mitt hjärta.
Han som skulle typ dö för min skull.

Undrar om han finns? Min Mr Kong. Min King Kong ute i världen.

King Kong är fantastisk på många sätt. Enbart sista halvtimmen var värd biljettpriset (eller DVD-priset). Det är makalösa effekter, skitäckligt ibland, det är spännande och svulstigt när Peter Jackson slår på stora bongon. Naomi Watts är jättesöt, Adrien Brody är skitsnygg, Jack Black är Jack Black men här spelar han en Jack Black-typ och är acceptabel. Men framförallt är King Kong underbar, fullkomligt underbar. Apan alltså!

 

Steve Carell

En ledig kväll. En soffa, en filt, tända ljus, ostbågar, Coca Cola och en hel påse av soon-to-be-smält McDonalds-is på balkongen.”Bruce Almighty” på DVD:n.
Vilken skön film.

Vilken skön kille. Herregud, pleeease, klona honom till mig. Jag vill ha!!!! Jag vill inte sitta ensam i soffan. Jag vill att han ska vara häääääär. Nuuuuuuu.

Lugnt och fin här nu…..inte överreagera….det är ju bara en snubbe, ja, han har sidbena men vafan har det för betydelse??? Ja, jag veeeeet han äääääär söt, men coola ner dig knäppo. Rolig? Klart killen är kul! Han är med i en k o m e d i !! Ja, jag håller med, han är kanske bland det roligaste man kan se på film. Gifta dig??? Med honom??? Vem? Jim Carrey??? Neheeeeeej, jaha, ja ja, nämen dåååå förstår jag. Med STEVE CARELL!!

Klona HONOM? Ja, han är ASKUL som Evan Baxter, men vadå? Vadå? Vadå? Vadå? Ska DU försöka klona honom??? Vadå VAR man kan köpa ett ex? Jaha, OM man kan köpa ett ex? Av filmen? Köpa ett exemplar av STEVE CARELL menar du? Du……cut the sugar nu va!! Ja, sockerchock kallas det på svenska. Blås ut ljusen och gå och lägg dig! Du är patetisk God damn it.

Ser fram emot ”Evan Almighty”…..and until then…..STEEEEVEEEEEE för fan, du är 41 år och oskuld. Beama hit dig! NU!!!!

VAN HELSING

T ville inte se Van Helsing när den gick på TV, för han trodde det var en dokumentär om Lennart Hellsing. Jag gapskrattade.

Sen kom jag på att när jag var liten, kanske 6-7 år, så skulle jag och mina grannkompisar rösta om vad vi skulle leka. Det skrevs på små lappar och lades i en hatt. Den äldsta grannsystern läste upp lapparna:röda-vita-rosen, brännboll, dubbelhopprep, twist och på min lilla lapp: Ingemar Mundebo.

Det var den enda politiker jag kände till och jag visste ju att man röstade på politiker. Alla skrattade och jag fattade ingenting. Det är inte lätt att vara liten. Eller småkorkad.

Jag tycker det är synd att T inte ville se filmen för den är inte så dålig. Den funkar. Det är stundtals rätt dåliga effekter, blandningen mellan animerade figurer och riktiga skorvar ihop sig ibland men det är en förvånadsvärt spännande och framförallt snygg film. Det finns sämre sätt att spendera en söndagseftermiddag på.

 

FLOOD


JAG
Har ni nåt mer ex av Flood?

HON I VIDEOAFFÄREN
Va?

 

JAG
Jag skulle vilja hyra Flood men det finns inga på hyllan. Kommer det in nån ikväll tror du?

 

HON I VIDEOAFFÄREN
Vi har ingen sån film.

 

JAG
Jodu, den ligger trea på topplistan.

 

HON I VIDEOAFFÄREN
Vad hette den sa du?

 

JAG
Flood.

 

HON I VIDEOAFFÄREN
Finns ingen sån.

 

JAG
Flood. Alltså F-l-o-o-d, flood (uttalar detta på engelska).

 

HON I VIDEOAFFÄREN
Vad säger du?

 

JAG
Flood.

 

HON I VIDEOAFFÄREN
Nej. Finns ingen sån.

 

JAG
JO! FLOOD. Flod, typ (uttalar detta på svenska)

 

HON I VIDEOAFFÄREN

Jahaaaa. FLOD. Jamen, säg det då!

Jag fick ställa mig på kö för att få filmen och nu har jag sett den. En katastroffilm är alltid en katastroffilm och Robert Carlyle har man inte sett på ett tag. Har somnat till Hotet från underjorden 1, 2 och 3 de senaste veckorna och idag somnade jag till den här skräprullen. Herregud, vad kommer alla pengar och dyslektiska manusläsare ifrån?

TILLSAMMANS

Jag och T såg Lukas Moodyssons film ”Tillsammans”, på video. Den berörde mig mycket mindre den här gången än alla gånger förut. Mest för att det är så jävla keckigt att se film på VHS nu för tiden. Det var så burkigt ljud att trots att TV-ljudet stod på typ 40 (av 45) så förbannade jag att inte finns en lag som säger att alla svenska filmer ska textas. Jag låg i sängen och tittade och fick mecka om kudden och täcket hela tiden för att det inte skulle ligga för något av öronen. Jag ansträngde mig för att läsa på läpparna och flera gånger tänkte jag ”undrar om T hänger med i handlingen nu för nu kan ingen människa på jorden höra vad Gustaf Hammarsten mumlar genom det där röda vänsterskägget”.

Att se ”Fucking Åmål”, ”Tillsammans” och ”Lilja 4-ever” skulle vara en del av läroplanen på högstadiet om jag var skolminister. Sen skulle det bli prov på avslutningsdagen i 9:an och dom som kuggade och inte fattade vad filmerna egentligen handlade om fick gå om från femman.

Alternativet kunde vara att erbjuda Lukas Moodysson Jan Björklunds jobb direkt. Bara man inte gör tvärtom. Fast det känns rätt lugnt. För om Jan Björklund skulle få göra Moodysson-provet skulle han få gå om han med, ända från femman och det finns inga regissörer av värde som går i femte klass.

 

HANCOCK

Jag tycker inte om filmer utan förtexter.
Dels för att jag inte kan släppa att det inte kommer några. Jag sitter och väntar och blir mer och mer irriterad och väntar och väntar tills det gått typ en halvtimme och jag inser att jag blivit blåst. Dels för att jag älskar bokstäver och får gåshud när balla typsnitt svischar och svaschar fram på jätteduken.

Jag tycker inte om små män i grupp som går på bio tillsammans. Och jag tycker definitivt inte om att de alltid hamnar på raden framför, raden bakom eller raderna framför OCH bakom mig.
Jag blir alltid mer än lovligt sugen på att sparka någon av dom i bakhuvudet (antingen han som sms:ar, han som mms:ar, han som ringer polarn på rad 2, han som snackar högt oavbrutet eller han som helt enkelt bara brölar så fort det blir nån form av action eller en kvinna visar mer än en kvadratcentimeter hud).
Det är såna gånger jag förbannar att jag inte är en sån tjej som klär upp mig i tajt kjol och högklackat när det vankas bio. För snacka om ball ljudeffekt jag hade kunnat skapa.

Hancock… Ååh, jag ville så gärna att den skulle vara bra. Will Smith, Charlize Theron….dom är så bra i allt dom gör. Men inte ens dom kan rädda en film vars manus är skriven av en tallkotte.

LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN

Oscar är en liten mobbad pojke utan polare som bor i Blackeberg. Han får en ny granne, vampyrflickan (?) Eli. En favoritbok blir film. Det kan gå dåligt, det kan gå bra, det kan gå riktigt ”jag-kräks-och-går-efter-tjugo-minuter-piss-illa” och det kan bli något helt fantastiskt.

Låt den rätte komma in var ingen besvikelse, inte alls. Det var bra klegg, precis som i boken och Oscar är snorig och Eli är blodig och det känns inte nånstans i kroppen att det är en skräckfilm jag ser. Den är romantisk, rent av mysig och sjukt sjukt snygg.

I foajen såldes popcorn. Föga förvånande. I foajen såldes även nyheten popcornkrydda. Lite mer förvånande. De fanns i smakerna Nachoskrydda (eller om det var Tacos…??), Karamell och Smör. Det allra mest förvånande var att varenda kid på bion höll käften. Det kan ha berott på en väldigt bra film. Det kan också bero på att det inte var så många kids där.

Leonardo DiCaprio


En Leonardo DiCaprio med utväxt skäggväxt ser inte ut som Leonardo DiCaprio med utväxt skäggväxt.

Det ser ut som Leonardo DiCaprio med lösskägg.

Sylvester Stallone

Jag fick via hemliga källor reda på att Bengt Ohlsson skrivit en krönika om Sylvester Stallone. Det skedde i DN.
Jag vill helst inte läsa Bengt Ohlsson. Han är en kulturelitist som svänger sig med ord som ”lugubra”. Jag förstår inte sånt.

Men så sant som att även en ängel kan fisa så har denne Bengt alltså tagit sig an ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. För få ämnen ligger mig varmare än just detta: Sylvester Stallone.

Han är lika gammal som min mamma och lika lång som jag var 1990-2004 (nu har jag växt 2 cm, måste vara den kuvade ryggen som sträckt på sig). Han är en av de få riktiga Filmstjärnorna, som en starkt lysande Orion på den vintergata amerikanerna kallar Hollywood Boulevard. Med sitt karakteristiska och ibland knappt hörbara uttal har han fått till och med de mest militanta amerikanska analfabeterna att kräva textning på bioduken. Det är en befrift i klass med den att hoppa på månen.

Jag har haft affischer med både ”Cobra”, ”Rocky” och ”Rambo III” på väggarna i flickrummet. Jag var på premiären av ”Tango & Cash” i Israel med beväpnade vakter och rökpaus i halvtid. Jag har åkt till San Juan i Puerto Rico bara för att se banken och huset i ”Dödligt möte” (The assassins) där Antonio Banderas ligger och lurpassar på Stallone med svettig panna och jag har suttit på torget utanför och fikat, precis som Julianne Moore. Jag var på premiären av ”Judge Dredd” i Tokyo där man om man löst biljett kunde se en och samma film hur många gånger som helst samma dag. Man fick till och med ta med varm mat in på salongen. Jag satt mest och grät medan japanerna klapprade med pinnar, stod upp och skanderade ”JUDGE DREEEDOOOO, JUDGE DREEEDOOOO!”

Dom som känner mig väl vet att jag och Stallone är tajta. Inte bråka med mig om storheten i filmer som ”Lock up” och ”Over the top”! Och jag köper absolut inte jämförelserna med honom och action-neutrum som Steven Seagal och Jean-Claude ”fan-va-jag-är-ball-som-kan-gå-ner-i-split-mellan-två-diskbänkar-kolla-på-miiiig-kolla-på-miiiig” van Damme. Sylvester Stallone spelar aldrig den helt igenom coole, snygge och lyckade killen. Han spelar den lille starke men rädda, han som bryr sig, han som inte dödar på grund av vetskapen att hans uppumpade muskler spelar snyggt i blodigt motljus, utan för att han måste, för någon svagare behöver hans hjälp. Sylvester Stallone är således lite som actionhjältarnas Karl-Bertil. Fast med porslinshy och en jävligt sned mun.

[Bengt Ohlssons – faktiskt väldigt läsvärda – stallonekrönika finns att läsa här:
http://www.pastan.nu/bloggen/inlagg/995]

QUANTUM OF SOLACE

Söndagmiddag hemma hos T´s gamla mormor. Jag lyckades sopa ner en porslinfågel på golvet, tjonga till en vägglampett så den nästan ramlade ner, fastna i en gardinlängd så den lossnade från stången, tjonga till den andra vägglampetten så den slocknade och spilla en hög med grädde på fina duken.
Summasummarum, en lyckad middag.

Quantum of solace är för övrigt helt kass. Alltså, heeeelt kass. Daniel Craig är visserligen perfekt i rollen, så perfekt att hans nuna är som klippt och skuren att animera och i flera scener vet man inte om han är animerad eller på riktigt. Ungefär som när Pierce Brosnan surfade på vågorna i ”Die another day”. Pinsamt dåligt. Enda skillnaden är att i den filmen var det en scen, nu gäller det hela filmen igenom.

Sen är en Bondfilm inte en riktig Bondfilm utan gadgets, men det är en annan femma.

MAMMA MIA!

Jag var rätt säker på att dottern önskade sig filmen Mamma Mia i julklapp. Jag bokade den på Discshop för att inte glömma bort den. Jag glömde bort att jag hade bokat den och bokade den en gång till. Dagen den släpptes kom två exemplar av Mamma Mia i brevlådan. 178 kr styck.

Dottern var helt säker på att jag ville ha Mamma Mia i julklapp. Jag fick ett presentkort för att gå på Mamma Mia på bio med henne. 10 sparade veckopengar för att kunna betala för oss två.

Idag var vi på bio, dottern, sonen och jag. Sonens biljett betalade jag.

När Meryl Streep sjunger ”Slipping through my fingers” tittar sonen på mig.

Son: Gråter du mamma?
Jag: Huhuuuuuu…..mmmm……uuuuuuu
Tårarna rinner, jag typ hulkar, nästan fulgrinar. Dottern tittar på mig, håller mig i handen.

Jag fortsätter grina genom hela filmen. När vi kommer ut frågar jag ungarna om dom tyckte det var jobbigt att jag grät så mycket.
Nä. Inte jobbigt, sa sonen. Men när jag tittade på dig och du var sågär geggig runt ögonen, vad heter det, mascara, överallt var det kladdigt, då såg du sådär smutsig ut…det var inte så kul.

YESMAN

I hela mitt liv har jag sagt ja.

Jag har sagt ja för att jag vill, för att det verkar kul och för att övervinna mina rädslor när första tanken blir att egentligen VRÅLA nej. Jag har i några enstaka fall sagt ja fast hjärtat sagt nej och ett gäng gånger sagt ja till att hjälpa andra när tiden eller orken kanske borde ha stönat fram åtminstone ett litet litet nej.

Jag känner ibland att jag borde bli bättre på att säga nej. Jag HAR blivit bättre på det, även om min mamma tycker jag borde säga nej till det mesta som händer efter 21.30 då det ”faktiskt är kväll och du borde sova”. Till saken hör att jag inte ser någon anledning att säga nej bara för att säga nej. Om något verkar roligt och jag är jättetrött så är det bättre för mig att säga ja och sova mindre än att tacka nej och sova mer. För jag är inte piggare dagen efter en långsovning än jag är efter en riktigt rolig/blöt/sen kväll.

Jag såg ”Yes man” på bio idag. Den handlar om en man som först säger nej till ALLT och som sen blir omvänd i nåt väckelsemöte och får för sig att han måste säga ja – till allt. För att säga ja till allt är att säga ja till livet.

Vadå?

Säga ja till allt har ingenting med livet att göra. Säga ja till allt är att bli överkörd och utnyttjad och manipulerad, det har ingenting med att ”leva livet” att göra. Men det roliga är att nej-sägare har precis lika svårt att säga ja som ja-sägare har att säga nej.

För oavsett om vi har krulligt hår eller rakt, är långa eller korta, är singlar eller gifta så är vi aldrig nöjda. Det kanske är DET som är att säga ja till livet. Att bli nöjd. Att säga okej, såhär är mitt liv och jag gillar det och gillar jag det inte gör jag något åt det. Jag jämför mig inte med någon annan. Jag säger ja när jag vill och nej när jag vill och det är faktiskt okej. Okej?

Zooey Deschanel är för övrigt en pingla. Jättesöt och jättebra. Hon är filmens absoluta behållning.

ÄNGLAR & DEMONER

Att gå på bio och se en Tom Hanks-film är som att hälsa på en gammal mysig släkting som uppklädd i stickad kofta och mjuka tofflor serverar inkokt lax med färskpotatis och eggnog. Sen har han bäddat sängen i extrarummet med mjukt täcke, gammaldags manglat överlakan med monogram och ställt en tickande väckarklocka på sängbordet.

Att höra Tom Hanks prata ger mig ett klädsamt delfinleende och jag känner att jag vill vinka sådär töntigt som bara Forrest Gump kan göra och ropa Hej! Hej! Hur går det för dig? Jag har saknat dig juu!
Jag har precis sett något som man antingen kan kalla ”insidan av en bortglömd hundbajspåse” eller så kan man säga Änglar och demoner. Jag skulle kunna skriva massor om filmen. Jag skulle kunna skriva en hel del om min stolsgranne till höger också. Hon som filmen igenom försökte få den jävligt osympatiska pojkvännen att förklara varför han inte ville flytta ihop med henne. Jag skulle kunna skriva om mannen som torrhostade sig igenom filmen ungefär varannan minut eller han som skrek ”TYST!” så fort en tredje snubbe lite längre upp i salongen vrålade ”ÖH! MAAARCUUUUS, va ä du?”. Men jag gör det inte. Jag koncentrerar mig på Tom Hanks.

Att se Tom är ett varmt återseende oavsett om han sitter ensam på en öde ö med en volleyboll som heter Winston, om han är HIV-skorvig i fejset, om han får mina barn att gråta genom att hålla om sin son Forrest och luta huvudet på sned, om han är konduktör i Polarexpressen eller som vanligt bara kär i Meg Ryan.

Jag tycker om Tom Hanks. Om Änglar och demoner tycker jag mycket, men inte om.