En misstänksam nunna som smider ränker. En präst som inte kan hålla fingrar och andra kroppsdelar i styr i närheten av unga pojkar.
Ja, där är handlingen i filmen Tvivel i två meningar. Ska jag drista mig till att lägga till ännu en så kör jag den gamla klassikern: men är allting verkligen som det ser ut att vara?
Tvivel är inte särskilt nyskapande, heller inte särdeles spännande. Filmen lever på grund av en hjärt-och-lung-maskin som stavas Philip Seymour Hoffman, en syrgasmask vid namn Meryl Streep och Amy Adams är kartan med koffeintabletter. Tålamodet får du hålla med själv.
Men precis som att dåliga skådisar kan totalsänka en medioker film så kan en medioker film bli någorlunda sevärd av bra folk framför kameran. Det ska skaparna av Tvivel vara oändligt tacksamma för.
Jodå. PSH klär även i prästkläder. Han sköter sig, han levererar även när det inte finns så mycket att koka soppa på. Dessutom har han fått till en skitfin lugglock på affischen.
Ypperligt skådespel i en otroligt trist film. Den är sevärd för skådisarna men trots att historien på pappret verkar vara engagerande är berättelsen på nogåt konstigt sätt stendöd.
PSH klär i allt, t.om i kvinnokläder om du sett Flawless med PSH o De Niro.
filmitch:
Flawless är en av få filmer med honom jag ännu inte sett, men det ska bli ändring på det 🙂
Håller absolut med ovanstående talare, jag fattade inte alls vad som skulle vara den stora poängen med den här historien. Berodde det kanske på att den byggde på en pjäs? Men bra skådisar var det, även om jag fastnade mer för Meryl den här gången.
Jag gillade filmen, inte så värst trist tycker jag. Skådespelarna var såklart det bästa med filmen som ni säger.
Sofia:
Poängen kanske var en annan än vad som blev med det färdiga resultatet? Känns som att ingen av skådespelarna hade tackat ja om dom sett det färdiga resultatet innan.
Voldo:
Då är du undantaget som bekräftar regeln. ;D