RAW

25 juni, 2017

Raw är en film som (enligt uppgift) biografägare vägrar visa för dom vill inte ta hand om städningen efteråt. Raw är en film som Sigge Eklund pratade om i Alex & Sigge-podden då han lider av emetofobi och ville se om han klarade av att se den. Raw är en film som gick på bio i London när jag var där och Raw är även en sån typ av film som “såna som jag” bara inte kan undvika. Jag måste ju se skiten. Jag måste ta reda på om den är så vidrig som det sägs? Det här med att “folk spyr i salongen” har man ju hört till leda, sånt är aldrig sant.

Justine (Garance Marillier) har precis börjat studera på veterinärlinjen. Hon är vegetarian och har alltid varit under hela sin uppväxt men blir under nollningen tvingad att äta rå kaninlever. Svinäckligt kan man ju tycka och det tycker även Justine men det där råa köttet sätter igång nåt inuti hennes kropp, nåt som gör att hon blir ännu mer sugen på rått kött av alla de slag. Råa kycklingfiléer funkar till en början men sen börjar hon sukta efter blodigare grejer och till slut är djur inte nog. Justine vill ha människokött.

Jag känner mig ofta ganska tveksam till filmer av detta slag även om dom samtidigt lockar mig på nåt groteskt vis. Scener som blir äckliga för äckelhetens skull känns så jävla onödiga, samtidigt är det ju dessa som får mig att vilja se filmen. Jag är otroligt ambivalent känner jag. Scenen när Justine kräks upp tarmar i närbild till exempel, den är inte alls en magvändare på det sättet jag trott och kanske är det DÄR många av dessa “äckelpäckelsnackisar” failerar? Det ÄR liksom inte SÅ vidrigt som snacket gör gällande. Eller är det jag själv som är så störd och har sett så mycket skit att inte ens en film som Raw berör mig särskilt mycket?

Regissören och manusförfattaren Julia Ducouarnau har kanske inte lyckats fullt ut med denna film men hon har fått till ett redigt köttigt drama, så mycket kan jag ge henne. Det är mycket rött blod (och andra vätskor i olika färger på bar hud), det liggs, det hånglas, det vaxas könsorgan, det slafsas kött, det kräks, det bits på kroppar och även om jag själv inte tycker det är en skräckfilm i ordets egentliga mening så är det klart att jag förstår att andra kan ta riktigt illa vid sig av en film som den här. Kanske till och med få men för livet om man är för ung eller för känslig. Å andra sidan, vet man med sig att man har fobi för spyor och blod så kanske man har hjärnceller nog att se något annat än en kannibalfilm? Jag får hoppas på det.

Jag pratar mer om den här filmen i avsnitt 94 av Snacka om film. Och vill du läsa fler tankar om den så har Filmitch sett filmen.

{ 7 comments… read them below or add one }

Sofia juni 25, 2017 kl. 11:45

Mitt hjärncellsantal får väl visa sig vartefter åren lider 🙂

Svara

Fiffi juni 28, 2017 kl. 21:44

Sofia:
🙂

Svara

filmitch juni 25, 2017 kl. 12:14

Rå kycklingfile och håruppspyning gjorde att jag vände bort blicken.Kannibalslagsmålet var lite nyskapande – har inte tänkt riktigt i dessa bitiga banor tidigare. För mig var det inte äcklet som lockande – är sällan det utan handlingen samt att det var fransk skräckis. Ska lyssna på 94:an för att på mer “kött på benen” 😉

Svara

Fiffi juni 28, 2017 kl. 21:42

filmitch:
Frågan är om man ens skulle hört talas om filmen om den inte haft dessa grafiska scener utan “bara” varit en vanlig skräckis…

Svara

filmitch juni 25, 2017 kl. 12:15

och tack för ping 😀

Svara

Simon juni 27, 2017 kl. 00:47

Alltså, har jag fel eller har det börjat komma fram fler och fler filmer med kvinnor som regissörer? Eller är det bara jag som inte har haft så bra koll på det? Kul iallafall!

Svara

Fiffi juni 28, 2017 kl. 21:43

Simon:
Fler får nog chansen nu. Äntligen! 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: