RED SPARROW

17 augusti, 2018

Ända sen det blev känt att den här filmen skulle göras kände jag ett instinktivt “why??”. Ryska spioner känns knappast modernt, inte ens gestaltad av porslinsansiktet Jennifer Lawrence. Och brittiska och amerikanska skådespelare som pratar med rysk accent? Ännu mer whyyy. Att baka in belgaren Matthias Schoenaerts i soppan hjälper liksom inte hur lik en ung Putin han än är. Jag struntade alltså i att se Red Sparrow på bio av den enkla anledningen att den inte lockade mig alls.

I podden jag är en del av samarbetar vi med Fox Home Entertainment och dom skickade oss några ex av Red Sparrow att tävla ut och då kändes det schysst att prata om filmen. Och för att prata offentligt om en film krävs det – som alla tänkande människor vet – att man faktiskt sett filmen. Jag hyrde den på Itunes för 49 kronor och väntade in mörkrets inbrott. Ingen cell i min kropp kände egentligen för att se filmen men hey, vad gör man inte för….konsten? Lyssnarna? Läsarna?

Klockan närmade sig 01:20 när filmen var slut. Den är lång, 2:20 för att vara exakt och ändå kände jag mig inte trött. Jag hade inte pausat filmen under hela speltiden, inte tittat på mobilen, inte pratat med någon. Det enda av aktivt värde jag gjort var att fylla på kaffekoppen en gång och detta medans jag tittade på en på förhand – för mig – totalt ointressant film. Men tänk så fel man kan ha ibland. Och tänk så himla härligt det är – varje gång!

Dominika Egorova (Jennifer Lawrence) är balettdansös på Bolsjojteatern. Teatern betalar lägenheten hon bor i tillsammans med sin sjuka mamma. Dom betalar även en hemvårdare som hjälper mamman när Dominika har föreställningar. Att något ska hända Dominika som gör att hon är/blir oförmögen att dansa skulle som du förstår dra bort mattan under hennes fötter. Och mammans. Livet hänger på att hennes kropp fungerar och att hon har jobbet kvar.

Nate Nash (Joel Edgerton) är CIA-agent som samarbetar med en rysk mullvad i Moskva. När mullvaden riskerar att bli upptäckt ser Nash till att allt fokus hamnar på honom och han blir hemskickad till USA (nääää, det var inte USA, det var Budapest) samtidigt som den ryska underrättelsetjänsten tänker göra allt som står i sin makt för att leta upp namnet på mullvaden. Så perfekt att en ung kvinna vid namn Dominika är satt på State School 4, skolan som specialutbildar “sparrows” och att samma Dominika är brorsdotter till Vanya Egorov (Matthias Schoenaerts) som är en av höjdarna inom  Foreign Intelligence Service of the Russian Federation, SVR. Dominikas uppgift blir alltså att nästa sig in i Nate Nashs liv så pass mycket att han avslöjar mullvadens identitet.

Jag har förstått att Red Sparrow har fått en del kritik för det grafiska våldet och det upprepande fokuset på kroppar och sexuella handlingar och ja, jag kan förstå att det svider i ögonen om man är väldigt pryd eller om man är extremt kräsmagad men personligen tycker jag det mesta ändå har med filmen att göra, att det för handlingen framåt. Att Jennifer Lawrences kropp exponeras beror (väl?) på att hon spelar en intelligent prostituerad i någon form? Att vissa delar av undervisningsmetoderna på Sparrow-skolan är rent vidriga får man ju hoppas är ren fiktion men å andra sidan, vad vet man?

Det visade sig att jag tyckte väldigt mycket om den här filmen, alltså väldigt mycket. Lika otippat som det är, lika glad är jag. Det visar sig också att en skådespelare som jag inte direkt klassar högt i min bok gör en insats som är rent överjävla bra! Jennifer Lawrence har i mina ögon aldrig varit bättre än här. Hon är hundra procent trovärdig i sin roll, hon ÄR Dominika, hon är inte Jennifer.

Filmen är otroligt smart castad över lag, i allt från Ciarán Hinds och Jeremy Irons som ryssar till Schoenaerts vars likhet med en ung Putin är både överhängande OCH perfekt till Charlotte Rampling som stenhård lärarinna på spionutbildningen till Joely Richardson som Dominikas sjuka mamma och Joel Edgerton som en likeable Nate Nash. Hunger games-regissören Francis Lawrence har helt enkelt fått till ett spionäventyr som passade åtminstone mig som handen i handsken och jag kan lova att jag, trots speltiden, kommer se den här filmen fler gånger framöver.

{ 1 comment… read it below or add one }

Vrångmannen augusti 17, 2018 kl. 11:27

Håller med! Hade låga förväntningar pga skriverier men blev väldigt glatt överraskad. En riktigt bra och lite annorlunda film faktiskt.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: