SÅ OCK PÅ JORDEN

3 september, 2015

Det har gått elva år sedan Kay Pollak gjorde braksuccén Så som i himmelen.
1 158 415 biobesökare såg filmen 2004 vilket gjort att den legat i topp vad gäller svensk film och publikstatistik sen dess, ända tills Hundraåringen körde om den 2013.

Elva år har alltså gått sen sist men när Så ock på jorden börjar har det bara gått nio månader. Daniel (Michael Nyqvist) dog där under elementet på toaletten i Österrike och Lena (Frida Hallgren) var precis så gravid som hon sa sig vara efter deras första natt tillsammans. Där behövdes ingen Clearblue för att bli säker inte, hon bara visste.

Nu ska barnet födas, Lena är ensam och ledsen över att ha mist sitt livs kärlek och hon verkar försörja sig på att sjunga i ett coverband bestående av ett gäng av byns män, Arne (Lennart Jähkel) inkluderad. Mitt under en spelning går vattnet och med arton mil till närmaste BB blir det en intensiv och lång första scen. Farsartad till och med. Slapstick? Ja, så kan man nog se på saken. För egen del kändes det mest….mustigt. Mycket liksom. Allt på en gång. Sorg, glädje, snor, en glömd sko, fyllisar, räddisar, snällisar, liv, död, snö, blod, svett och tårar.

Frida Hallgren drar ett stort lass och hon gör det bra. Hon behöver ingen världsberömd dirigent för att klara biffen och i min värld är hon en betydligt bättre feministisk förebild än Ingrid Bergman någonsin är eller var (syftar till min text om filmen Jag är Ingrid).

Det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl. Det är en såndär floskel alla ungar får höra när dom ska ge sig in i tävlingsmoment för allra första gången och jag skulle vilja säga just detta till Kay Pollak. Du vann inte men du kämpade på bra i alla fall. Det var ingen jävla Jante i vägen mellan dig och slutprodukten, du bara körde på och jag gillar det lika mycket som jag hatar jantejäveln! Full fräs från början och in i mål och trots att det finns massor (MÄNGDER!) med om/men/fel/brister i den här filmen så kan jag inte ge den annat än godkänt.

Jag hade inte tråkigt trots att filmen var för lång, jag skämdes inte trots att det ibland överspelades å det grövsta (hallå, Björn Granath måste ha kunnat använda sina inspelningsdagar som aggressionsterapi), jag tycker människorna känns vanliga och mänskliga trots att jag vet att många tycker dom är karikatyrer. Arton år i en liten håla gör att man känner igen inskränkta kärringar, män utan ryggrad och religiöst mumbo jumbo utan att det känns särdeles påhittat eller påklistrat. Sånt fölk finns att hitta i varenda liten svensk by.

Så jag väljer att fria hellre än att fälla, jag sväljer alla mina aber med filmen och går på känslan jag hade i magen när filmen var slut. Fan, den var helt okej ju! Så kändes det då och så känns det fortfarande och därmed är betyget givet trots att trean inte är stark alls.

Vi var fler filmbloggare som såg filmen tillsammans på Malmö Filmdagar. Jag fyller på med länkar när deras recensioner är publicerade.
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Jojjenito

{ 2 comments… read them below or add one }

Sofia september 3, 2015 kl. 18:07

Det där med förebilden, det kan jag absolut hålla med om. Sedan får jag väl kanske helt enkelt skatta mig lycklig för att jag upplevde nära nog alla rollfigurerna som overkliga…

Svara

Fiffi september 6, 2015 kl. 14:07

Sofia:
Jag gläds med dig som inte behövs fejsa såna här människor på nära håll. 😉

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: