SERENA

28 april, 2015

Meg Ryan och Tom Hanks har spelat mot varandra i tre filmer (Joe och vulkanen, Sömnlös i Seattle och Du har mail). Det är alltid mysigt att se dom ihop, dom är som pusselbitar, supertrovärdiga som kärlekspar.

Jennifer Lawrence och Bradley Cooper har också spelat mot varandra i tre filmer (Du gör mig galen, American Hustle och denna). Jag kan inte låta bli att undra…..varför? Man kan ju lätt tro att dom castas mot varandra för att dom har “nåt”, att dom är som två magneter som inte kan vara utan varandra men nixpix säger jag. Paret Lawrence/Cooper har en personkemi som inte är ett dugg mer spännande än en tallrik riven morot.

Nu har danska regissören Susanne Bier satt tänderna i romanen Serena av Ron Rash som handlar om George Pemberton (Bradley Cooper), hans timmerbusiness i 30-talets North Carolina och hans kärlek till den udda fågeln Serena (Jennifer Lawrence).

Hur gör man en sånhär film utan att den känns som en pastisch på en Harlequinroman? Ja, JAG vet inte. Inte Susanne Bier heller uppenbarligen.

Det har byggts upp en liten “by” i en skogsglänta som känns som papphus och kulisser målade på rullgardiner. Det har lagts tågräls på marken som inte ens ser ut att hålla för en dressin gjord i papier mache och där ska Cooper, Lawrence, Rhys Ifans, världens bästa David Dencik och dom andra skådisarna försöka agera utan att skratta i byxan. Samtidigt är det pålagd musik som får mig att associera till nåt riktigt ostigt softporndrama och jag känner att huvudet håller på att sprängas för att jag återigen “tvingas” se en film som inte håller måttet.

Jennifer Lawrence har aldrig varit sämre än här. Jag sitter med en riktig existerande kudde framför ansiktet och kinderna blossar. Jag skäms. Hon är hemsk. Och att det här är samma Bradley Cooper som i American Sniper går inte att förstå. Jag tror inte på ett enda ord han säger och han lyckas inte förmedla en enda äkta känsla.

I scenen när någon siktar med ett gevär mot David Dencik sitter jag i soffan och vrålar: “NEEEJDUDINJÄVEL DU SKJUTER INTE DAVID DENCIK, HAN ÄR DET ENDA BRAIGA MED FILMEN!!!”. Sen säger det PANG.

Jag hoppas att det här är sista gången Bradley Cooper och Jennifer Lawrence ska försöka förmedla någon form av “kärlek” till varandra på film. Det blir ungefär lika passionerat som när barn leker att Barbie och Ken har sex. Två dockor som gnider sig mot varandra blir bara gnisslande plast, knappast någon eld. Det blir inte ens rökutveckling.

{ 4 comments… read them below or add one }

Plox april 29, 2015 kl. 20:58

Eller hur! Ta livet av det enda bra i filmen, ett jävla sätt!

Men ja, håller med dig på samtliga punkter. Märkbart usel film, med en plastig känsla i mer eller mindre allt. Börjar så smått ogilla firma Lawrence/Cooper nu, de har haft sitt kul – dags att gå vidare till ny filmpartner!

Svara

Fiffi april 30, 2015 kl. 07:25

Plox:
Jamen plastig, eller hur? Kulissig. Billig liksom. Fattar det inte, det känns ändå som en rätt stor produktion men uppenbarligen med fel folk bakom spakarna. OCH framför. 😉

Svara

Magnus april 30, 2015 kl. 14:20

Vad skönt att du såg den här och recenserade den, chansen att jag skulle ha sett den var trots allt redan liten och nu är den fullständigt obefintlig. 🙂 Bra recension!

Svara

Fiffi maj 1, 2015 kl. 13:00

Magnus:
Du kan i lugn och ro skippa denna. 😉

Svara

Cancel reply

Leave a Comment

Previous post:

Next post: