Skräckfilmsvecka: PSYCHO

Jag befann mig på Universal Studios i Los Angeles när jag såg världens otäckaste möbel. Jag minns att jag nästan skrek, eller i alla fall pep det till som i panik i halsen när jag tittade upp på det där huset på höjden, det där sabla motellet och det jag såg var en gungstol i fönstret.

Ja, det var inte bara den jag såg, jag såg ansiktet på Norman Bates mamma också och i mitt  huvud skrapade Hitchcock-stråkarna på maxvolym och jag svor på att aldrig se Psycho igen precis som jag bara nån halvtimme innan svurit på att aldrig någonsin bada i något icke-klorerat efter att ha sett Jaws-hajen hoppa upp mot det lilla turisttåget och fått mig att tvingas byta underbyxor offentligt.

Det här är något så fullständigt onaturligt som en skräckfilm full av skrämseleffekter men utan egentlig skräck, i alla fall inte om jag jämför med skräckfilmer som i dagens mening mest går ut på att hitta kreativa sätt att dela en människa på hälften.

Psycho funkar mer som att Alfred Hitchcock har tryckt ner sina tjocka fötter nånstans i hårbotten och han har sytt in en osynlig men nojjig spiral längs ryggraden som han snurrar på, tvinnar mellan sina prinskorvsfingrar och ler finurligt samtidigt som Norman Bates i Anthony Perkins utmärglade gestalning tar sig in under huden så det kliar och svider och sticks.

Jag vill aldrig mer bo på motell, jag tänker antingen bli världens smutsigaste människa eller åtminstone aldrig mer duscha bakom ett vitt duschdraperi och om jag någonsin mer får för mig att skrika ska jag skrika som Janet Leigh.

Psycho känns som en klunk saltsyra i magsäcken men det är en klunk som jag faktiskt gärna dricker ibland, speciellt när jag sett mycket skräckprefixdravel på kort tid. Det här är en riktig klassiker för mig, något att återvända till, något att upptäcka igen och igen och igen och nej, jag tänker inte skriva ett ord om Gus Van Sants remake från 1998. Vince Vaughn som Norman Bates. Behöver jag säga mer än ett magsyresurt blääk?

[Idag skriver Filmitch om en riktigt läbbig film: Grave Encounters.]

17 svar på ”Skräckfilmsvecka: PSYCHO”

  1. Världens bästa skräckfilm! Ryser alltid av Anthony Perkins som är så träffsäker som Norman Bates.

    Hm. Nog är det väl skrämseleffekter med skräck. Det är väl snarare sådan här pass skräck som går in och känns till skillnad från nuvarande företeelser om hur man delar en människa på häften. Vilket du iofs skrev. Typ 🙂

    1. dan:
      Visst är det skrämmande även en del av skräcken men jag tror du förstår hur jag menade, att det inte är effekter i modern mening utan mer något smygande, något läbbans och att ibland kan det mest skrämmande vara det man INTE får se. Det behöver inte vara inzoomade närbilder på blod, hjärnsubstans och broskbitar för att en skräckfilm ska vara otäck, allt dom oftast är det precis tvärtom men det kräver mycket mer av både manus och regissör för att få en sådan film riktigt bra och Hitchcock klarade biffen 🙂

  2. Ja, det här är härligt klassisk skräck som mer spelar på stämningen än hoppscener. Och att den är filmad i svartvitt är smart, speciellt med tanke på blodet och att den annars förmodligen blivit förbjuden eller tvingats klippas ner. Har förresten inte sett 1998 års version, men känns som man inte missat så mycket.

    Själv skrev jag så här om Psycho.

    1. Movies-Noir:
      Du har inte missat något alls mer än Vince Vaughn som sliter sitt hår för att spela otäck, vilket jag tycker att han klarar väldigt dåligt. Fast det är å andra sidan nästan taskigt att jämföra honom med Anthony Perkins som (ju) är ohyggligt bra i den här filmen.

  3. Ja här blir jag kärringen mot strömmen för jag finner den här filmen vara ganska trist. Storyn är bra, fotot fantastiskt, skådisarna bra, musiken mycket bra men det klickar inte. Filmen känns utdragen och väldigt omständig och därmed ganska trist. Nyinspelningen har jag inte sett och kommer nog låta den vara så.

      1. Ja nu var det några år sedan men om jag tänker på hur jag satt och suckade funderade vilken mat som skulle lagas och om jag verkligen skulle se klart den här välproducerade filmen som var lika långsam som ett ryskt bondedrama (kändes det som) hamnar det på 4 – 5/10 knappt godkänt.

    1. Nin:
      Ja, det gör ju det. Och duschdraperiet alldeles för genomskinligt och duschvattnet alldeles för mörkgrått 😉

    1. Sofia:
      Jag hade nog blivit lika skrämd av mamman även om jag jag hade varit 70 när jag såg den första gången. Hypotetiskt tänkt, jag vet, men jag tror det hade varit så 😉

      Förlagan måste läsas vid tillfälle. Det är inte ofta jag ser fem stjärnor hos dig 🙂

Lämna ett svar till Fiffi Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.