Jag har sett fram emot den här filmen så länge. Alltså SÅ länge. Jag läste att den var på gång för flera år sedan och den var klar redan 2013 men på något sätt försvann den. Den skulle ha haft biopremiär i september 2014 men vad jag kan läsa mig till tog pengarna slut i produktionsbolaget och premiären fick dras tillbaka. Men nu, ett år senare, är filmen alltså ute för oss vanliga dödliga att beskåda!
Som ett stort fan av filmen Cannibal Holocaust (från 1980) känns det såklart som julafton att Eli Roth gjort en film som på pappret skulle vara inspirerad av just denna film samt italienska kannibalfilmer från 70-talet. Det bådade verkligen gott. Nu med facit i hand tycker jag nog att just den inspirationen är ganska vag, The Green Inferno känns mer som en teen-horror-variant av kannibalfilm, men hey, det är inte det sämsta det heller.
Justine (Lorenza Izzo) är en collagestudent som under och efter en lektion då det pratas om kvinnlig omskärelse plötsligt verkar bli engagerad i dumheter som händer runt om i världen. En äldre och karismatisk student och aktivist vid namn Alejandro (Ariel Levy) planerar en resa till Amazonas för att försöka stoppa skövlingen av regnskog i ett område där en klan urinvånare har sin boplats och han planerar göra detta genom att livestreama aktionen via gruppens mobiler. Justine är självklart välkommen att följa med då hon har en pappa som är jurist inom FN. All reklam är bra reklam.
Så tar filmen sin början. Gruppen som består av ett tiotal ungdomar beger sig mot Peru och det går inte att INTE tänka tanken ”dumhuvven, ni lär ju aldrig komma hem igen!”
En film som denna kräver sin uppbyggnad för att funka. Det får den. En film som denna kräver sina effekter för att beröra. Det har den. En film som denna kräver att man genuint bryr sig om historien för att den ska fastna i magen. Det gör man inte. The Green Inferno är alldeles för snygg, för perfekt gjord för att jag ska kunna se den som nån form av verklig berättelse. Återigen jämför jag med kungen av alla kannibalfilmer Cannibal Holocaust och det DEN vinner på är den dokumentära känslan. Den är for real och jag tror på RUBBET jag ser.
För att sammanfatta The Green Inferno, jag tycker den var värd att vänta på. En BRA film. Jag köper inte riktigt slutet men det kan jag leva med, filmen är helt klart godkänd ändå – med en guldstjärna på den gröna overallen.
Idag skriver Sofia om en vampyrjägare vid namn Buffy och Filmitch har också sett The Green Inferno! Och är du sugen på The Green Inferno så finns den att köpa här
Då detta faktiskt är min första kannibalfilm har jag inte något att jämföra med något som kan påverka mitt betyg. Men jag ser att vi är ganska överens.
filmitch:
Då är det bara att gå ut i kannibaldjungeln och leta upp fler filmer nu 🙂
Trots att kannibaläckelpäckel inte hör till favoritgenren…måste erkännas att det lockar lite att glo.. 😉
Steffo:
Just do it! Tror inte att du varken kommer ångra dig eller trilla ihop 😉
Lite nyfiken kanske, men pepp vete tusan om jag varit. Visst, Cannibal Holocaust är bra men vad jag har förstått är det inte så många andra kannibalfilmer som håller samma klass. Och från Mr Roth har jag bara sett Cabin Fever. Den var underhållande, men inte spektakulär. Trevligt att se att filmen inte bombar i alla fall,,,
Sofia:
Det är helt sant, Cannibal Holocaust känns som en ensam obebodd ö i kannibalgenrehavet. Den är så väldigt mycket bättre än allt annat åtminstone jag sett (i samma stil) men jag har å andra sidan inte sett alla kannibalfilmer som finns. SÅ spännande är dom inte 🙂