SKYSCRAPER

23 juli, 2018

Den här filmen är regisserad av en snubbe vars namn låter som Dwayne Johnssons portabla supermachogym: Rawson Marshall Thurber. Den är även skriven av honom, i alla fall på pappret. Men ärligt talat, Dwayne Johnson är smart as fuck, han gör ingenting utan att ha en agenda och jag kan inte låta bli att känna att Skyscraper är ännu ett led i, ännu ett steg närmare, det som är hans primära mål här i livet: att bli The President of The United States of America. Och i ärlighetens namn, jag kan bara tänka mig en annan människa som känns lika lämplig för jobbet som The Rock – Oprah Winfrey. 

Det finns ingenting som inte är likeable med Dwayne Johnson. Han är en extremt hårt arbetande family man, han är otroligt duktig på att hantera sociala medier, han tar ingenting för givet och kräver mycket av andra men allra mest av sig själv. Att han är det bäst betalda skådespelaren genom allra tider är knappast förvånande då han radar upp dollarbuntar till filmbolagen med sina blockbusters som verkar gå hem SOM SMÖR i stugorna. För man vill ju se Dwayne Johnson som Hjälten, som Hjälten som dessutom bjuder på sig själv oberoende om det gäller komik och humor eller – som i Skyscraper – rent fysiskt. Han är nämligen enbent i den här filmen och kan då – antagligen – vara världens första benamputerade blockbusteractionhjälte! Sådär, fixat, nu går han hem i stugorna även bland dom funktionsnedsatta.

Jag är inte vare sig ironisk eller häcklande i min förra mening, jag menar det, det är både BRA och SMART av honom – samtidigt. Det är heller ingen slump att filmen utspelar sig i Hong Kong eller att hans fru är vit men varken speciellt mycket yngre och/eller supersexig bimbo utan intelligent och fixig kirurg (Neve Campbell) eller att skurken är allt annat än svartmuskig.

Skyscraper är i mina ögon EXAKT den film den utger sig för att vara. Det är en modern mix av Die Hard och Skyskrapan Brinner och alla som gillar dessa filmer det allra minsta kommer att känna sig tillräckligt underhållande för att inte bli lurade på biljettpengen. För egen del tycker jag det var en perfekt sommarfilm. Lite lagom spännande, snyggt gjord och perfekt speltid med sina 100 minuter. Jag har helt enkelt INGENTING att klaga på för i min värld får Dwayne Johnson gärna fortsätta spela hjälte – oavsett om han gör det på vita duken eller i Vita huset.

Jag såg filmen i Salong 1 på Biostaden i Uddevalla och det var en riktigt bra biograf. Jättesnygg exteriör och stor, fin duk och kanonljud. Att biografpersonalen glömde släcka taklamporna så vi fick se första tio minuterna i ett mycket underligt ljus var såklart ett minus men sånt händer, tydligen, rätt ofta nuförtiden. På olika biografer. Undrar varför? 

{ 5 comments… read them below or add one }

Sofia juli 23, 2018 kl. 18:32

Jag måste ändå säga att jag var besviken på spänningen, hade hoppats på liiiite sådant i alla fall. Och inte väntat mig ett sådant totalt plattläggande för att locka en kinesisk publik. Men absolut, att Neve Campbell fick så pass mycket att göra var uppfriskande om än totalt omotiverat på sluttampen

Svara

Fiffi juli 25, 2018 kl. 07:30

Sofia:
Du tyckte inte att det låg ett viss spänningsmoment i själva höjden? För mig blev den som en riktig huvudrollsinnehavare, den där ständiga närvaron av svindel.

Svara

Sofia juli 25, 2018 kl. 09:07

Jo, det funkade i lyftkranen av någon anledning men annars inte tyvärr

Svara

filmitch juli 23, 2018 kl. 19:55

The Rock for president! Det lät bra mycket bra. Tror jag ska kolla in filmen för jag är riktigt svag för D.J. Nästan Statham/Hardy svag men bara nästan.

Svara

Fiffi juli 25, 2018 kl. 07:31

filmitch:
Ja, eller hur?! Visst känns det som att man gärna skulle vara en del av den världen, den med honom som boss över det stora landet i väst? 😀

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: