THE DOOR IN THE FLOOR

9 april, 2019

För femton år sedan var Elle Fanning inte gammal alls. Närmare bestämt, hon var fem och skulle fylla sex. När jag ser henne i den här filmen slås jag med häpnad över vilken bra skådespelare hon var redan då OCH att hon är så otroligt lik sig själv nu. Det är precis samma manér, samma sätt att prata. Otroligt häftigt att se.

Elle Fanning spelar Ruth Cole, dotter till Ted (Jeff Bridges) och Marion (Kim Basinger) och syster till två bröder som inte finns i livet längre. Dom är döda och det är Marion med, i alla fall inombords. Det är generalknas i äktenskapet och Ted vill separera “på prov” över sommaren och ha Ruth på halvtid. Marion verkar inte bry sig föga över hans förslag men sommaren kommer och med det sagda separation. I samma veva anställer Ted en assistent som heter Eddie (Jon Foster, ja han är bror till Ben) för en assistent är precis det Ted behöver i sitt yrke som författare. Eddie är ett stort fan av Teds böcker och ser det som en stor ära att få jobba för honom.

Jävlar i havet vad snygg Jeff Bridges är här. Och naken är han också. “Din penis är rolig pappa“, säger Ruth men det är bara hon som får se den, en annan sitter och glor med förstoringsglas på min 70-tummare men närå, det är skuggor för hela paketet. Han är köttig. Naturlig. Går omkring i linne-nattlinne. Har utedusch. Dricker vin i stora glas. Lyssnar på klassisk musik. Karvar på en stor ost som han har på vardagsrumsbordet och som han äter skiv-vis av. Får Mimi Rogers att klä av sig alla kläder. Han är helt enkelt Den Store Konstnären så som han oftast porträtteras på film.

Kim Basinger är smal och sval och ser snäll ut. Hon har ömma modersögon och med dom tittar hon på Eddie så han håller på att smälla av av kåtslag. Hennes hår är busigt och hon har ljusa kläder. Hon visas till en början endast som ett vackert neutrum och det kan man ju dö av leda av men det ändrar sig ju länge filmen går.

The door in the floor är baserad på John Irvings roman A widow for a year som kom ut 1988. Tio år sedan kom den ut på svenska, då med titeln Änka i ett år. Tänk, det fanns en tid i mitt liv när jag i stort sett bara läste böcker av John Irving. Det var efter perioden då jag enbart läste Stephen King. Underbara författare båda två, superduktiga på att berätta riktiga historier och men ännu ett gemensamt – det är inte alltid dom skrivna historierna gör sig hundra på film.

Alltså, det är mycket masturberande i den här filmen med betoning på MYCKET. Eddie passar på när helst han får chansen, bara något som påminner om Marion finns i närheten så går han igång. Eller Marion själv, det är såklart bulls eye. Eddie har liksom fastnat i vinkelvolten, följer efter Marion till biografen, beter sig som värsta stalkern men den lilla skillnaden att Marion är en förstående kvinna, en förstående och TACKSAM kvinna (“det är skönt att veta att åtminstone någon tänker på mig” säger hon efter att Eddie runkat över underkläderna som låg på hennes säng), en förstående, tacksam och HUNGRIG kvinna som till och med bjuder ut unge Eddie på middag TROTS att hon vet om hans känslor för henne och att han är så oskuld som en ung pojke kan vara.

Inled honom icke i frestelse! tänker jag, det här kan aldrig sluta bra och i mångt och mycket gör det det inte heller. Det är verkligen ett familjedrama i det lilla som blir det stora och faktiskt en ganska underhållande filmstund. Filmen har skådespelarna att tacka för mycket, dom är riktigt bra allihop. Att filmens stämning och känsla känns som en 90-talsfilm trots att den är gjord 2004 gör inte heller ont. Kanske beror det på när boken är skriven. Det var ju nutid – då.

Jag såg filmen på Cmore.

{ 2 comments… read them below or add one }

Sofia april 9, 2019 kl. 10:15

Du vet väl att det är skadligt för ögonen att sitta för nära TV:n 😉

Svara

Fiffi april 11, 2019 kl. 07:45

Sofia:
Det beror på vad man tittar på. Har jag hört. 😀

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: