THE MULE

28 januari, 2019

Vän och idog läsare av denna blogg vet säkerligen om min massiva tröttma över misslyckade fäder. Oavsett anledning till psykisk och/eller fysisk frånvaro eller oförmåga att ta ansvar för vad ens oskyddade spermier hjälpt till att sätta till världen så vill jag kräkas.  Det är helt omöjligt för mig att tycka synd om dessa män, jag är liksom helt empatilös inom detta område.

Kanske var det därför som några av mina filmbloggande kompisar försökte “varna” mig för The Mule när den visades på Stockholm Filmdagar. Med tanke på allt dom vet om mig och allt dom läst tyckte dom att det kanske var det bästa för alla om jag bara skippade den här filmen även om kompisarna samtidigt sa att dom själva tyckt filmen var bra. Dom såg alltså filmen på den första visningen och själv hade jag den inplanerad till den sista, absolut sista visningen under dessa filmfullsmockade dagar.

Jag valde dock att se filmen trots varningarna.

Clint Eastwood fyller 89 i vår och ingen med någorlunda korrekt syn kan säga att han ser yngre ut när han stapplar runt som Earl Stone, mannen som genom ett bananskal gled in och blev knarkkurir på gamla dar.

Verklighetens Earl Stone hette Leo Sharp och föddes blott sex år före Clintan. The New York Times Magazine publicerade en artikel 2014 som hette “The Sinaloa Cartel’s 90-Year-Old Drug Mule” och det är med den artikeln som bas som Nick Schenk skrev manuset. Han ändrade på namn och städer och fyllde i så Earl fick en backstory och det är en backstory jag köper rätt av.

Earl är en egensinnig man och jag förstår att han varit det i hela sitt liv. Han har försörjt sig som hortonom – och en charmig sådan – och blommorna verkar ha varit hans stora – och kanske enda – kärlek. Ex-frun Mary (Dianne Wiest) verkar föga nöjd med blotta åsynen av honom och dottern Iris (Alison Eastwood) vill inte veta av honom alls. Tolv år tidigare behagade han inte ens dyka upp på hennes bröllop och det är ett svek hon inte kan komma över. Barnbarnet Ginny (Taissa Farmiga) verkar vara den ende som har någon som helst förståelse för sin morfar.

Nu är det dags för Ginny att gifta sig och morfar Earl har i något svagt ögonblick lovat hjälpa till ekonomiskt med festen. Tyvärr har han blivit av med allt han äger och har. Huset är tömt och utmätt och hans få ägodelar ligger i hans skraltiga pick-up. Då dyker en bekant till Ginny upp och ger honom en lapp med ett telefonnummer. Kanske behöver Earl ett jobb? Kanske något enkelt, det räcker bara att köra bil från A till B. Earl nappar, köra bil gillar han och sen är allt i rullning. Han blir inblandad i den mexikanska drogkartellen utan att egentligen ha någon aning om vad han själv pysslar med. Det “hamnar” ett kuvert med pengar i hans handskfack och han häpnar, det är ju så MYCKET pengar!

The Mule visade sig vara en film som har många strängar på sin lyra. En katt-och-råtta-lek mellan Earl och drogpolisen (med Laurence Fishburne, Bradley Cooper och Michael Peña i spetsen), ett sorgligt familjedrama, en småmysig roadmovie och samtidigt ett fint inslag i meningen-med-livet-debatten.

Ja, precis, jag använde ordet fint när det gäller en film som med grädde på all övrig mos lägger in några missklädsamma scener med prostitutionsglorifiering. Earl får inte bara får chansen att visa att han fortfarande har “det” då modellsnygga unga kvinnor flockas kring honom, han passar dessutom på att ha nattligt mys med inte bara en utan TVÅ kvinnor åt gången – och detta inte bara en utan två gånger i filmen. En 90-årig skinntorr man som alltså köper sex av två undersköna långbenta unga kvinnor åt gången, kvinnor som dessutom fnissigt lämnar motellrummet på morgonkvisten, barfota med klackskorna i enhandsfattning, som att dom varit på bortamatch hos stadens hetaste Ellos-man, inte en konkav skinnstövel på två ben. Jag undrar jag om inte dessa scener mer är inskrivna för Clintans personliga manliga egos skull än att dom skulle ha något med verklighetens Leo att göra?

Jag tar mig tillbaka till ordet fin för jag tycker verkligen att The Mule ÄR en fin film. Jag tar med mig känslan av viktigheten att leva i nuet, att ta hand om sina nära och kära ty det enda vi faktiskt vet med säkerhet ÄR att vi alla ska dö SAMT att det enda vi inte kan köpa för pengar är TID. Att lyckas få in allt detta i en film som The Mule utan att det känns som sötsliskig moralpredikan är riktigt snyggt gjort. Jag är imponerad.

Om The Mule blir Clint Eastwoods sista film avslutar han verkligen sin karriär med värdighet.

{ 2 comments… read them below or add one }

Henke januari 28, 2019 kl. 09:30

En bra film, jag gav den en stark trea. 3/5.

Gillade Clintan och alla de bra birollsskådisarna som du nämnde. Vad tyckte du om Andy Garcia då? Han var helfestlig i en liten roll som kartellboss.

Min text om filmen:
http://fripp21.blogspot.com/2019/01/the-mule-2018.html

Svara

Fiffi januari 28, 2019 kl. 09:37

Henke:
Jag älskar Andy Garcia. Alltid. Även här 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: