Asiensommar: TOKYO SONATA (2008)

15 augusti, 2017

Det här med arbetslöshet verkar vara ett universellt problem, i alla fall för den lilla människan som drabbas av den. I Tokyo Sonata är det familjefadern Ryuhei Sasaki (Teruyuki Kagawa) som entledigas från sitt arbete när företaget han arbetar åt (det japanska) väljer att ta in billigare arbetskraft från Kina. Ryuhei har dock inga planer på att berätta vad som hänt för sin fru och sina två söner. Nejdå, istället går han upp varje morgon, tar på sig kostymen och går iväg som om det fanns ett kontor och sysselsättning som väntade. Istället är det jobbsökerier och soppkök som tar upp Ryuheis vardagar. Och kanske kampen att stå ut, både med sig själv och med situationen han befinner sig i.

Frun Megumi (Kyoko Koizumi) anar ingenting förrän den dagen hon ser sin man i soppkökskön (jobbigt ord både att skriva och läsa. Soppköks-kön, alltså). Hon vågar dock inte konfrontera maken utan även hon lever i nån form av låtsasvärld och i utkanten av den söndertrasade familjen är sönerna som även dom – på varsitt sätt – alltmer försvinner ut i periferin. En vill inget annat än att spela piano, en vill bli militär och Ryuhei säger konsekvent NEJ till allt.

Det här är både en intressant, en bra, en engagerande och en sorgsam film om en familj som sakta men säkert går sönder.

En av de viktigaste sakerna att hålla reda på angående regissören Kiyoshi Kurosawa är att han inte är släkt med Akira. Den enda av hans filmer jag sett innan Tokyo Sonata är skräckfilmen Pulse som inte var något annat än en urtråkig slow-bore-horror-film för mig. Om tempot skulle jämföras med ett djur är sengångare Usain Bolt i jämförelse. Tokyo Sonata är en kontemplativ film men känns inte alls lika långsam och seg som Pulse, trots att (eller kanske på grund av) att det är ett renodlat drama. Jag hade inte förväntat mig något annat.

Betygsmässigt hamnar Tomyo Sonata på en MYCKET stark trea, enda anledningen till att den fjärde fiffiluran uteblir är att filmen känns lite ojämn men värre än så är det inte. Ett sevärt drama som visar på det stora och viktiga i det till synes banala: att ha ett jobb att gå till.

Här är filmerna jag skrivit om i detta tema.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: