Tre om en: ETERNAL SUNSHINE OF THE SPOTLESS MIND

Andreas från AddePladdes filmblogg.

Komiker i ”seriösa” filmer är ett vanligt grepp i Hollywood och det må kännas lite konstigt, men ibland blir det riktiga lyckoträffar. Det skapar en väldig kontrast och om komikern innehar lite skådespelartalang kan det till och med bli riktigt bra.

I Eternal Sunshine har Michel Gondry använd just ovan nämnda metod med Jim Carrey i huvudrollen, som för övrigt är en man som jag är övertygad har fler mörka sidor än vad han vill ge sken av. Lite som en amerikansk Robert Gustafsson. Det blir i alla fall en joyride i minnenas värld med Carrey och den enastående Kate Winslet.

Charlie Kaufman är trollkarlen bakom det komplexa manuset, som hittills är det mest lyckade av hans verk. Adaptation och Being John Malkovich har sina egna storslagna kvaliteter, men Eternal är den enda som verkligen lyckas beröra på ett känslomässigt plan. Det är en film som får en att stanna upp, tänka till och medan Jim Carrey återupplever det ena minnet efter det andra så börjar man reflektera över sitt egna liv.

Kate Winslet är som vanligt utom denna värld. Den kvinnan borde få förtur på Oscarsgubben varje gång hon släpper en ny film.

En annan viktig faktor är att Eternal faktiskt blir bättre för varje titt. Hur många filmer har sådana egenskaper? Inte många, men så är Eternal Sunshine of the Spotless Mind en unik film. Kanske är det som varit värt att minnas i alla fall? Jag tycker nog det.

Betyg: 5/5

.

.

Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord.

Det finns många minnen i skallen man önskar inte skulle finnas där – förnedrande stunder, besvärande situationer och taskiga ord. När man har fått hjärtat krossat är det helt naturligt att känna att det vore bättre om hela relationsbiten vore utraderad från ens medvetande, de bra bitarna är inte till någon tröst utan gör bara mer ont än de dåliga. Så tänk om det funnes en sådan möjlighet? Vad skulle man föredra att inte minnas alls?

För Joel Barish är svaret uppenbart: Clementine. Inledningsvis dragna till varandra på grund av sina olika personligheter kommer både Joel och Clementine till slut till den punkt där alla de där olikheterna bara blir argument för varför de inte längre gillar varandra. Hon tycker han är dödligt trist, hämmad och kvävande. Han tycker hon är prålig, lite väl glad i alkohol, påflugen och, ärligt talat, lite obildad. Varje konversation blir bara ytterligare en möjlighet att såra varandra där man vet att det kommer att smärta som mest.

Så då kommer ju Lacuna Inc som en räddande ängel, företaget som raderar folks jobbiga minnen med ungefär lika mycket påverkan på hjärnan som en rejäl bläcka. Men även om tekniken är förfinad till att med pikometerprecision likvidera minnen finns också den mänskliga faktorn att räkna med.

Det måste sägas med en gång: ovanstående beskrivning är inte ens i närheten av att göra Eternal Sunshine… rättvisa. Berättad så här rakt upp och ned låter det som om filmen är en enkel historia om hjärtesorg och glömska. Hjärtesorgen och glömskan finns där, inga tvivel om den saken, men det raka berättandet kan man se sig i månen efter. Istället erbjuder den ett fantastiskt fascinerade utforskande av hur man rent fysiskt kan manifestera minnen eller avsaknaden av dem.

Eternal Sunshine… är karakteriserad som en romantisk film men här känner jag i ärlighetens namn inte så mycket för den. Jim Carrey är sympatisk som Joel (om än något känslomässigt hämmad) och Kate Winslets Clementine är särartad på ett rätt tilltalande sätt som nästan bara hon fixar. Trots det tycker jag inte att jag får någon egentlig kontakt, varken med dem som personer eller deras förhållande. Det är inte kärlekshistorien som får mig att bli glad, det är istället surrealismen och visionerna i berättandet.

Narrativet är nämligen uppbrutet på flera plan och det här en sådan där film som man egentligen behöver se om minst en gång om man vill hänga med på alla små nickningar och antydningar som man missade kapitalt första gången. Hur icke-linjärt det än är, hänger ändå berättelsen om Joels (och Clementines) minnen ihop och det går faktiskt att se en röd tråd som långsamt börjar lysa klarare och klarare. Jag kommer på mig själv med att ibland sitta och bara hisna över hur påhittigt de olika historierna väver ut och in i varandra, kröker sig runt sin egen axel, biter sig själv i svansen och allt utan att krocka. Trots att filmen i mångt och mycket fokuserar på Joels ångest (över ganska många saker faktiskt) är den underbart fantasifull.

Framförallt blir jag helt betagen i de olika sätt varmed Charlie Kaufman (manus) och Michel Gondry (regi) lyckas göra minnen och deras sönderfall så fysiska, med en del nästintill magiska övergångar. När Joel närmar sig Clementine på jobbet och hon inte verkar känna igen honom panorerar kameran snabbt ut, belysningen släcks successivt, Joel kommer ut genom en dörr och sitter helt plötsligt i trappen hos sina kompisar för lite tröst i sin misär (ok, det låter platt när man beskriver det, men det är det inte, tro mig). Joel blinkar till, Clementine (eller minnet av henne?) är plötsligt försvunnen och med henne alla omslag – böckerna i de omgivande bokhyllorna är helt blanka.

Överallt finns också olika mer eller mindre tydliga språkliga hänvisningar till minnen och glömska. Lacuna kommer från det latinska ordet för hål eller grop och betyder gap eller tystnad inom en mängd olika områden (musikaliskt, lingvistiskt, juridiskt). Titeln, ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”, kommer från Alexander Popes episka 1700-talsdikt Eloisa to Abelard, inspirerad av en historiens mest välkända kärlekshistorier. I det fläckfria minnets eviga ljus har man gett upp all längtan.

Ta detta överflöd av infall, lägg fram det mot bakgrund av Jon Brions lite eftertänksamma och vemodiga score och du har en sagolik film som kombinerar det absolut bästa av Gondrys surrealism och Kaufmans invecklade utveckling.

Betyg 4/5

.

.

Fiffi från Fiffis filmtajm.

Nångång ibland känner jag att det här med att växa upp och samla på sig erfarenheter kanske inte är så dumt egentligen.

Det är inte bara att jag blir klokare med åren, det händer att jag ibland tänker lite mer nyanserat också. Förr var allt svart eller vitt, nu kan jag arbeta lite mer i gråskalan utan att känna mig torftig och tråklagom.

När jag såg Eternal Sunshine första gången 2004 var jag fortfarande inne i tankebanan att Jim Carrey var en grimaserande högljudd tramspelle och ingenting mer än det. Jag förväntade mig att få se honom i färgglada komiska roller där inte ett enda skämt nådde över skärpkanten. Så börjar filmen och Jim Carrey spelar Joel, en tärd, ledsam typ med ett ansikte som livet gått hårt åt och han träffar Clementine (Kate Winslet), en blåhårig vivid ung kvinna och jag sitter där och kliar mig i hårbotten och undrar vad fan det är som pågår.

Det finns ingenting glasklart med Eternal Sunshine. Handlingen är luddig, på gränsen till obegriplig ibland och den griper aldrig tag i mig. Den gör ingenting alls med mig annat än får mig irriterad, trött och jävligt besviken. För mig är Eternal ingenting annat än ett superfiasko, ett avskrap under skon, ett hån mot filmpubliken.

Sen går det sex år. Sex fucking små år, inte mer än så och jag ser om filmen. Mest ser jag om den för att kunna leverera en stenhård klockren toksågning till det här inlägget och för att få tillräckligt med uppdaterad information i ryggan för att kunna stå för vartenda ord. Jag trodde liksom inte att det skulle bli mer än så.

Rent objektivt har inte mycket hänt med mig på dessa år (inbillar jag mig) men tydligen massor under hjärnbarken. Jag tittar på filmen och fattar grejen lite mer nu. Jag kan se det mysiga. Relationen mellan Joel och Clementine som jag hångarvade åt förra gången känns faktiskt ganska trovärdig nu. Dom är fina tillsammans och storyn är visserligen fortfarande psyko men inte kolsvart som då, mer miljonprogramsgrå.

Jag kommer inte se om filmen om sex år igen men jag måste erkänna (om än lite motvilligt) att Eternal sunshine of the spotless mind har återupprättat någon form av heder i min filmminnesbank. En väldigt otippad heder då jag så ofta och så hjärtlöst sågat denna i andra sammanhang. Men inte idag och inte här. Det får någon annan göra.

2004

 

2010
(Fast det är en svag trea. Nån jävla måtta på utveckling får det vara.)

 

 

22 svar på ”Tre om en: ETERNAL SUNSHINE OF THE SPOTLESS MIND”

  1. Kul som vanligt att se att alla ändå fokuserar på olika saker: Andreas med det känslomässiga, jag med kanske det lite mer narrativt cerebrala och Fiffi med en lite ny syn på tillvaron 😉

  2. Efter ditt inlägg får jag lov att se om den Fiffidå jag ansett att den varit ganska usel. Det kanske har hänt ngt med min hjärna oxå under sex år?
    I övrigt tre jättebra recensioner!!

  3. Sofia:
    Ja, visst blev det kul med tre olika infallsvinklar. Hur man ser på en film är verkligen personligt 🙂

  4. filmitch:
    Hahaha. Hur var det han sa i Rocky IV nu då? If I can change and you can change – EVERYBODY can change!!

    Så se om den. Du kanske ger den en tvåa åtminstone 🙂

  5. Vad bra texter ni har skrivit! Väldigt trevlig läsning. 🙂

    Och oj, vad förvånad jag blev när det inte blev någon sågning. 😉

  6. addepladde:
    Jag med!
    Jag var ju helt säker på en redig såndär låg könsordssågning från min sida, men jag kan inte såga bara för att, liksom. 😉

    Håller med om att det blev bra läsning. Tre väldigt olika texter 🙂

  7. Tänkte på en annan grej precis. Det är inte många filmer du kan kategorisera som betyg 1, 3, 4 och 5. 🙂

  8. @@@@@
    Mästerverk och kanske en av de viktigaste filmerna i mitt liv då såväl som nu. Vem vill inte sudda ut all smärta ibland och starta om från scratch? Jim Carrey är fantastisk, musiken likaså, HELL allt med filmen är fantastiskt. Men den gör ont att se ibland och då finns det whiskey / Vrångmannen

    @@@@@
    En av de vackraste kärleksfilmer som gjorts. Glöm romantiskt dravel som Sömnlös i Seattle, Borta Med Vinden eller Encino Man. Det här är the shit! Carrey har nog aldrig varit bättre (jo, i Dum & Dummare) och Kate Winslet, shit Kate, gift dä mä me nu! /Surskägget

  9. Vrångmannen & Surskägget:
    SATAN, det här var STORT! En dubbelkommentar från er båda! Det är fin nigning med stor kostymfilms-bakelse-klänning och rosiga kinder här nu TROTS att ni är eniga och TROTS att ni inte håller med mig det allra minsta ;D

  10. Eternal Sunshine såg jag för första och enda gången hittills då den kom ungefär. Den satte sig väldigt djupt även om jag inte fattade så mycket, men den berör ju på ett djupare plan om jag kan känna utan atta fatta, och såna filmer älskar jag.

    Mitt starkaste minne av filmen är tonerna från Becks musik i slutet och varje gång jag tänker på den låten så tänker jag på den här filmen.

    Jag kommer se om den väldigt snart för att se om det är högsta betyg-material i mitt nuvarande liv. 🙂

  11. jimmybjorktorp:
    Vad härligt att du känner så för den här filmen (jag förstår det inte riktigt men det kan ju vara härligt ändå) 😉

    Det kryllar inte av filmer som sätter sig så djupt, det gäller att bevara dom få man hittar i en liten låda nånstans nära hjärtat och ta fram dom när dom behövs som mest 🙂

Lämna ett svar till addepladde Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.