TULLY

23 maj, 2018

Alla mödrar minns nog den där tiden. Den där tiden i början med en bebis, när man sällan får sova mer än tjugo minuter åt gången, när brösten läcker, när hjärnan känns som vore den full av blött toapapper, när BH:ar är till för att packetera mjölkmaskinerna och knappast behöver vara nån säxy thang över huvud taget. Plus, när den så vardagligt beskedliga ungen alltid börjar gallskrika så fort man antingen somnat både nödvändigt och gott i soffan eller har hällt upp en kopp kaffe. Gallskrika. Verkligen GALLskrika.

Jomen. Jag kan lova att vi är många som känner igen oss i den där beskrivningen och därför kan nog första kvarten i filmen Tully kännas otroligt ångestfyllt för oss som minns.

Marlo (Charlize Theron) är superhöggravid och redan mamma till två: Sarah (Lia Frankland) som verkar ha något problem med andningen och behöver inhalator (och en mamma som har koll på den) och Jonah (Asher Miles Fallica) som har en odiagnosticerad men ändå uppenbar bokstavsdiagnos av något slag (och behöver rutiner och en lugn och ostressad mamma mest hela tiden). Att säga att Marlo är slut som människa är ingen överdrift. Hon är helt under isen och nu ska alltså ännu ett barn födas och tas om hand. Men det klarar hon väl? Mammor klarar väl allt, va, gör dom inte?

Pappor då, kanske du undrar? Eller PAPPAN i detta fallet. Finns det en sån? Ja, det gör det. Marlos man (Ron Livingston) är med i matchen, boendes i samma hus men han är liksom inte i fokus för berättelsen. Han är en bifigur, en snubbe som visserligen känns snäll och omtänksam mot barnen men också en man som hellre ligger i sängen och spelar TV-spel än sällskapar med sin ammande fru på undervåningen – eller städar. Han jobbar ju gubevars! Ojoj.

Regissören Jason Reitman och manusförfattaren Diablo Cody har jobbat ihop med två filmer före Tully, Juno och Young Adult. Jag gillade båda dessa filmer men å andra sidan är det inte så förvånande eftersom jag fram tills nu tyckt om alla Jason Reitmans filmer (Up in the air, Labor Day, Thank you for smoking och Men, women & children). Tully är inte någon dålig film, inte på något sätt men den är heller inte en film som tål att nagelfaras. Den har hål kan man säga MEN det är hål som jag är övertygad om inte finns vid en omtitt. Alla som sett filmen förstår vad jag menar, alla som inte sett den – det kan vara en idé att göra det.

Charlize Theron är otroligt bra i rollen som Marlo, trots att hon normalt sett är vacker som en sommardag (och visst är hon jättefin även här) lyckas hon gestalta denna trebarnsmor med trovärdig sunkighet i allt från extrakilon och sladdrig mage till tunga påsar under ögonen och hopplös fiskögeblick långt bort i fjärran. Mackenzie Davis spelar Tully, den nattliga barnvakten som hyrs in för att styra upp Marlos liv och mående och jag tycker att även hon är bra i sin roll även om den är liten i sammanhanget.

Jag hade inte tråkigt under visningen, jag zoomade inte ut nämnvärt, jag engagerande mig så till vida att jag kände att jag brydde mig om Marlo och jag tänkte flera gånger att det här är en befriande ärlig skildring av något som är en vardag för så många. Det här med moderskap är inte alltid en dans på rosor. Ibland är det piss också. Och ibland är det som för Marlo.

 

 

Det här var maj månads filmspanarfilm och här kan du läsa vad mina filmspanarkompisar tyckte om filmen:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
The Nerd Bird
Har du inte sett den?
Fredrik on film

{ 7 comments… read them below or add one }

Sofia maj 23, 2018 kl. 17:48

Jag gillade ändå att Ron Livingston fick en chans att markera mot läkaren att han faktiskt är pappa och inte bara en barnvakt när mamman inte är på plats

Svara

Fiffi maj 24, 2018 kl. 09:47

Sofia:
Samtidigt ifrågasatte han Marlo när hon drog in till stan för att hon då “lämnade barnen ensamma” – men han var ju hemma 🙂

Svara

Sofia maj 24, 2018 kl. 18:48

Var det han som sade det? Jag var så säker på att det var läkaren?

Svara

Fiffi maj 25, 2018 kl. 07:36

Sofia:
Nu vet jag vad jag far efter. Det var när Marlo och Tully var ute på sin helkväll och Marlo sa att hon hade lämnat barnen ensamma. Tully svarade då att (typ) “nej det har du ju inte, barnens pappa är ju hemma”.

Svara

Sofia maj 26, 2018 kl. 10:47

Jamen, det känns mer följdriktigt — att Marlo är den där typen av mamma som inte riktigt kan släppa taget.

Svara

Jojjenito maj 24, 2018 kl. 10:54

Jag har hört en del amerikanska poddar som pratat om filmen och det har varit unisona hyllningar överlag. Vi i Sverige verkar vara betydligt ljummare i våra omdömen. Undrar om det har att göra med frånvaron av den där riktiga diskbänkskänslan, att det är en sorts diskbänk light.

Svara

Fiffi maj 25, 2018 kl. 07:38

Jojjenito:
Jag tror det kan bero på det. Vi är så vana att se torftig familjemisär (typ Korparna) så Tully kanske känns för “glättig”?

Svara

Leave a Comment

{ 2 trackbacks }

Previous post:

Next post: