UNFAITHFUL

4 mars, 2016

Jag och min kollega H pratade häromveckan om hur många gånger man egentligen kan se om Under Toscanas sol utan att det blir larvigt. En stor anledning till att den där myspysrullen funkar så himla bra är att det är Diane Lane i huvudrollen och med handen på hjärtat –  är hon inte med i alldeles för få filmer? Hon är charmig, vanlig på ett bra sätt, stabil i alla roller, gullig och precis som Susan Sarandon så är hon otroligt bra på att spela trånande mogen kvinna.

När jag sådär i förbifarten råkade zappa förbi den här postern på Netflix blev jag så otroligt sugen på att se om den. Dels för att jag inte sett den sen den kom 2002, dels för att jag inte tyckte den var så bra då – och dels för att jag ville se nåt med Diane Lane som INTE utspelade sig i Toscana. Att det är Adrian Lyne som regisserat den var kanske den största anledningen till att  jag såg den på bio när den kom och kanske var det just på grund av honom som förväntningarna spelade mig ett spratt – då. I don´t know. Men nu har det gått fjorton år. Kanske ser jag nåt annat nu?

Connie Sumner (Diane Lane) lever ett tryggt förortsliv med sin stabile trygge man Ed (Richard Gere). Dom har en son tillsammans och deras förhållande verkar vara rätt bra. Under en storm ramlar (ja, bokstavligen) Connie in i en mörkhårig yngre man vid namn Paul Martel (Olivier Martinez). Han är bokhandlare, mystisk, sensuell och fransos och Connie kan inte riktigt hålla sig borta från honom. Dom inleder en relation och sen….ja shit goes down som det brukar heta.

Filmen är lite….konstig, den är verkligen det. Första halvan är Connie huvudperson och då är filmen härligt vibrerande, köttig, passionerad. Andra halvan är det Ed som är huvudperson och då stannar filmen av och blir nånting annat. Skillnaden i känsla beror enbart på bristen på trovärdighet, inte på Richard Gere som skådespelare. Han är grym här, dom är förresten kanonbra alla tre, men jag tycker kanske inte riktigt att manuset håller ända in i mål.

Det jag märker i kroppen är att filmen gör ondare att se nu än den gjorde för fjorton år sedan. Under vissa scener mår jag nästan lite illa. Det måste vara ett bra betyg ändå va? Kanske inte om man ser till erfarenheter men sett till filmen så, ja.

När jag såg filmen 2002:

När jag såg filmen 2016:

(en stark!)

{ 8 comments… read them below or add one }

Michael Yngman mars 4, 2016 kl. 17:36

Intressant rescension 🙂 Man blir alltid sugen på att se de filmer du och Steffo skriver om, oavsett om ni hissar eller dissar dom. Men hur hinner ni? Jag har fullt upp med att se de filmer jag inte sett tidigare och jag ser bara om ‘säkra’ kort så jag är lite avundsjuk ska jag erkänna 🙂 Ha en trevlig helg. Ska försöka se några av de oscarsnominerade nu i helgen 🙂

Svara

Michael Yngman mars 4, 2016 kl. 17:37

och dessutom alla serier…. jag bara undrar 🙂

Svara

Fiffi mars 4, 2016 kl. 18:37

Michael:
Roligt att höra att recensionerna “gör nytta” oavsett om vi tipsar eller anti-tipsar om dom 🙂
Hur vi hinner? Haha,ja jag kan ju bara prata för mig själv och jag tycker inte det är så svårt att hinna, det gäller bara att utnyttja dagarna till max. Alla dagar. Hela tiden. Roliga saker hinner man oftast med om man bara lyckas göra alla tråkiga först, effektivt och i ett jäkla HUJ! Eller hur? 🙂

Svara

Steffo mars 4, 2016 kl. 19:09

Hej! Jättekul att du lockas lite av tipsen vi slänger ur oss! 🙂

Tiden ja…som Fiffi skriver…vill man så hinner man ändå.
För min del har jag dessutom valt bort tv nästan helt…om det inte är nyheter eller sport. Allergisk mot allt vad tv-kanaler heter (förutom SVT)! Då är det bättre att se en film…eller en serie på box eller via streaming!
I veckorna blir det mest serier..och på helger film! 🙂

Keep on listening!

Svara

Carl mars 4, 2016 kl. 18:23

Håller helt med om Diane Lane och jag tycker att det här är hennes bästa. Minns att jag verkligen älskade tonskiftet också. Så många dåliga beslut sprungna ur känslor som ändå känns rimliga till en början.

Svara

Fiffi mars 4, 2016 kl. 18:46

Carl:
Så sant! Det mesta känns verkligen rimligt till en början, speciellt allas reaktioner på det som händer. Den där ångestosande filten som ligger över hela filmen lyckas dra den in i mål på ett fint sätt. Känns som en film som skulle funka på en teaterscen, tror du inte det?

Svara

filmitch mars 11, 2016 kl. 00:06

Såg den när den kom och vill minnas att den var bra – lite otrevlig i känslan och visst borde Lane ha mer roller!

Svara

Fiffi mars 11, 2016 kl. 11:10

filmitch:
Vi får hålla tummen att det blir så. Det är så synd när underskattade kanonskådisar får “stå tillbaka” för överskattade halvmesyrer.

Svara

Cancel reply

Leave a Comment

Previous post:

Next post: