Veckans dokumentär: Maradona

Om du följt min blogg mer än en vecka kan du nog inte ha missat att jag gillar att titta på fotboll. Jag tycker det är en riktigt kul sport och ett skönt fritidsnöje att följa både på TV och live på plats. Ju större match, ju mer det gäller desto bättre och när det vankas EM och VM så planeras hela familjens liv efter matcherna. Så är det och jag är tacksam för att min lilla familj delar denna hobby. Det kunde ha gnisslat rätt rejält annars på alla möjliga plan.

Att Maradona är en av fotbollshistoriens allra största personligheter är inte heller någon hemlighet men att den serbiske regissören Emir Kusturica har honom som stor idol var något nytt för mig. Nyfiken som en uttråkad hemmafru bakom en köksgardin i en sömnig byhåla hyrde jag Kusturicas dokumentär om fotbollslegenden och trodde mig få se något spektakulärt, men se, det fick jag inte.

Revolutionären Maradona med Fidel Castro på benet och Che Guevara på armen, VM-vinnaren, han som högt och ljudligt pratar skit om George W Bush, han som knarkat, plufsat till sig, bantat, varit på avgiftning och kommit tillbaka till livet igen, hur kan man misslyckas med att göra ett filmsikt porträtt av den mannen? Jag fattar det inte.

Kusturica misslyckas på alla sätt som tänkas kan. Han envisas med att själv vara berättarröst och prata engelska, vilket är ett språk han uppenbarligen inte behärskar och det blir bara sjukt jobbigt att lyssna på och jag kan inte sluta tänka på varför han inte pratar sitt modersmål i sin egen film. Han visar Maradonas ”Guds-hand-mål” gång på gång på gång, jaaaa, jag har sett det nu GÅ VIDARE, hallå, kom igeeeeen, det finns grejer att berätta om den här karln som kanske ingen vet, sånt som du borde TA REDA PÅ i din roll som dokumentärfilmare. Att köra ett enda fotbollsmål på repeat är lika enahanda som att lyssna på en DJ som kör introt på I will survive i två timmar i sträck. Fan Emir, skärp dig nu, visa vad du kan!

Men nej. Han visar ingenting. Ingenting alls. Plattare dokumentär får man leta efter. Jag vet ingenting mer om Maradona än jag visste förut men jag vet att jag kommer leta aningens mindre intensivt efter att få tag på ett eget ex av Zigenarnas tid för jag är inte så väldans förtjust i Kusturica just nu. Han lyckades trötta ner mig brutalt på 93 minuter OCH han lyckades få mig totalt ointresserad av fotboll under samma tid. Bra gjort där.

Här finns filmen att hyra.

7 svar på ”Veckans dokumentär: Maradona”

  1. Är egentligen totalt ointresserad av sport men när det vankas EM och VM då myser jag. Maradona och Argentina har jag avskytt sedan 1986 pga guds hand. Mitt mål i alla VM efter denna hemska händelse har alltid varit att se Argentina förlora. Min höjdpunkt från VM 1994 var inte Sveriges brons utan att Maradona åkte dit för doping. Men under senaste VM vände det äntligen. Maradona var hur skön som helst när han ledde ett Argentina som jag gillade. Ville bara dela med mig av lite fotbollsminnen trots att jag inte sett dokumentären, men Maradona väcker känslor 😉

    1. filmitch:
      Maradona väcker uppenbarligen känslor, för alla utom för Emir Kusturica. Åtminstone är han KASS på att förmedla dom ;D

  2. Maradona väcker känslor, helt klart. Tyckte ändå filmen var hyfsad, i alla fall när den handlade om Maradona och när han pratade om sig själv och sitt eget liv, problemen och allt. Sevärt var även fotbollsklippen. Inte bra var när det blev för mycket Kusturica, när han gjorde krystade kopplingar mellan sina egna filmer och Maradona. Gillade inte heller en tecknad Maradona som nån sorts politisk figur. Just politisk propaganda brukar inte funka på film, inte heller här.

Lämna ett svar till Jojjenito Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.