Veckans klassiker: MULHOLLAND DRIVE

In a galaxy far far away bor en hjärna som tillhör en herre vid namn David Lynch.

Hur många rymdsonder, flygande tefat, legoraketer,  teleportörer, hjärnröntgen-på-distans-makapärer jag än försöker bygga så kommer jag aldrig att komma innanför den där hjärnbarken. Jag greppar inte hur han tänker och ibland är det en känsla som är alldeles ljuvlig. Jag behöver inte fatta, jag behöver inte ens känna mig dum för det finns ingen annan som fattar heller. Undrar om David Lynch ens förstår sig på sig själv?

Naomi Watts spelar Betty Elms, en tjej från landet med skådespelardrömmar som kommer till Los Angeles och ska bo i sin bortresta släktings lägenhet. När hon kommer fram ser hon en naken kvinna i duschen. ”Rita” (Laura Harring) har varit med om en bilolycka och har tappat minnet totalt. En plansch på Rita Hayworth blir hennes räddning när Betty ställer frågan ”vad heter du?” Tillsammans ska dom försöka klura ut vad som hänt och vem ”Rita” egentligen är.

Jag tror jag älskar Naomi Watts! Jag beundrar henne som skådespelare betydligt mer nu än jag gjorde innan jag såg den här filmen och då har jag ändå alltid tyckt att hon är bra. Men här… WOW! Vilka jävla scener Lynch ger henne! Vilka tårtbitar att bita i, vilka svåra uppdrag, vilket äventyr! Jag tänker främst på en scen, en scen som får medspelarna att liksom tappa hakan precis på samma sätt som jag gjorde när jag satt i soffan (provfilmningen) och jag undrar om den scenen är improviserad eller bara väldigt väldigt välregisserad. Hur som helst så är det här en krävande film för samtliga inblandade men främst för Naomi som är i bild i princip oavbrutet i 147 minuter.

Har du sett filmen och är så ”lost in Mulholland Drive” att du håller på att bli tokig så finns det en sajt för såna som oss: Lost in Mulholland Dr. En oas för hobbypsykologer, filmanalytiker, såna som sett filmen tusentals gånger med lupp. Jag begav mig in i den där världen en stund men hoppade snabbt ut igen, kanske med rädsla för att faktiskt förstå. Jag vill nog inte förstå. Jag vill fortsätta leva i villfarelsen att det här är en larger-than-life-film, att jag kommer att få leva med vetskapen om att det finns en film därute som gäckar mig, som är så satans jävla smart att den gör mig galen. Men det gör mig inget. Jag är soft med den känslan.

Jag såg Mulholland Drive en onsdagförmiddag, gav den en fyra och åt lunch. Under lunchen kunde jag inte tänka på nåt annat än filmen så efter lunch såg jag om den. Det här är filmkonst. Det här är en klassiker. Det här är en film att tokhata eller fullkomligt älska. Jag älskar den. Efter två tittningar är den en stenhård fullpoängare och jag undrar hur jag kommer reagera när jag ser den en tredje gång. För det kommer bli en tredje gång och en fjärde och en femte och jag vet, jag vet att jag aldrig kommer att förstå den fullt ut men så är det med stora filmkärlekar. Dom förblir frågetecken och dom lever sitt eget liv.

22 svar på ”Veckans klassiker: MULHOLLAND DRIVE”

    1. Sofia:
      Jag tror att det finns en stor chans till det. Även om du kanske inte fastnar för filmen till tusen så kommer du att tycka att Watts sköter sig med den äran. DET är jag säker på.

  1. Jag håller med dig hela vägen, förutom att det inte riktigt är en femma. Men så har jag bara sett den en gång också. Bitarna i form av betyg kanske lägger sig på plats vid omtitt.

    1. Pladd:
      Egentligen kan jag tycka att betyget är oväsentligt. Filmer som denna, som fastnar, som man funderar och grubblar och tänker på, dom är liksom beyond betygsststemet. Dom har nåt annat, nåt som inte går att ”mäta” med en siffra.

  2. Det här ÄR en film man ska och måste se flera gånger. Men en sak är säker – gillar man den första gången vill man se den flera gånger till. Tror ingen förstår allt första gången, men efter två-tre tittar, när bitarna faller på plats och man har någon att diskutera filmen med, ja då är den en klockren femma. Och Naomi Watts, ja det var här man fick upp ögonen för henne första gången. Håller med om provfilmingen, den är fenomenalt bra varje gång jag ser filmen.

    Mulholland Drive är en av få givna femmor i min bok.

      1. Själv såg jag den två gånger på bio, första gången utomlands och sen när den kom här i Sverige. Och så flera gånger hemma på DVD.

        Är ganska säker på att du kommer gilla den minst lika mycket när du ser den en tredje gång och mer faller på plats. Riktigt skön känsla när pusslet faller på plats. Då är den inte bara bra och stämningsfull, då är den även riktigt smart och genomtänkt.

        Vill nog påstå att det är en modern film-noir som tagits ett steg längre. Ungefär som Memento (en av mina andra femmor), fast på ett annat sätt så klart.

  3. Mulholland Dr. är en fantasisk film! Kul också att även du höjde den efter en andra tittning 🙂 Det står säker en massa om det på hemsidan du länkar till, men filmen blir så mycket mer om man tar hänsyn till att David Lynch först ville att filmen skulle bli en tv-serie men blev nobbad av ett av de stora bolagen. I det sammanhanget blir filmen lite av en känga till det ”glamourösa” och ytliga livet som finns i Hollywood. Briljant!

    Själv hade jag förmånen att få se den för första gången på bioduk på Filmhuset (inte när den kom år 2001, utan så sent som förra året). Såg den i en halvfull salong med liiite för högt ljud, vilket gjorde att de isande, dånande och skrämmande ljuden i filmen kändes än mer i kroppen. En märklig och häftig upplevelse!

    1. dan:
      Vilken upplevelse det måste ha varit att se den på bio första gången. Jag har läst litegrann om filmen, recensioner och reaktioner och jag har förstått att det blev en den spott, spe och burop bland publiken när den kom, lite på samma sätt som Tree of life. Man förväntar sig en upplösning, att få ett svar men får istället…ingenting. Eller allt, beroende på hur man ser det 😉

      1. Haha, nu har ju jag inte sett ”Tree of Life”, så jag kan inte säga något om det 😛 Annars tycker jag att det är just en ”upplösning”, om något, man får i ”Mulholland Drive”.

        1. dan:
          Slutet är så klurigt, det är som att hjärnan får börja om igen och lägga alla pusselbitarna – igen. Så upplösning är det men kanske inte ett givet slut och definitivt inga solklara svar.

    1. Jojjenito:
      Finns många scener som sticker ut och som biter sig fast. Otrolig känsla det där när man tycker att man sett ”allt” men ändå kan bli så totalt överraskad och överKÖRD. Härligt!

      Jag har sett ganska många av David Lynchs filmer. Om man ser till alla hans ”stora filmer” så är det bara Lost Highway jag har kvar. När jag var ung (yngre) hörde både Wild at Heart och Blue Velvet till mina absoluta favortfilmer och Twin Peaks var jag såååå fascinerad över. Sen såg jag om Wild at heart och det gick (ju) inte så bra. Skulle vilja se om Blue Velvet med men jag är lite rädd för att göra det. Minnet är alldeles för gott 🙂

  4. Ett sant mästerverk! Har sett den tre gånger och varje gång har varit som den första. Underbar stämning, mystik som jag inte vill förstå alltför mycket just för att den inte ska försvinna. Lynch när han är som bäst!

Lämna ett svar till Henke Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.