Veckans klassiker: PRINSESSA PÅ VIFT

Jag mötte en man på stan, en man som vid första anblicken såg ut som vilken äldre herre som helst. Han hade en såndär typisk beige gubbjacka, en sån med utanpåliggande fickor som gör att bäraren tror sig se aningens mer sportig ut än han i verkligheten är.

Han gick med böjd nacke, tittade liksom ner i trottoaren som om han antingen letade efter något, var ledsen eller hade ont. Mannen som sett till klädseln på överkroppen var vem-som-helst-70-plus hade en helt annan look nedanför midjan. Han hade gröna byxor, illgröna jeans som såg helt språjlans nya ut. Kermit-gröna skulle kanske Bengt Grive ha sagt och jag skulle hålla med. Det blev en intressant krock vilket kanske ledde till att jag kollade in honom lite för mycket när vi närmade oss varandra på trottoaren.

Några meter innan vi passerar varandra tittar han upp liksom ”under lugg” fast utan att ha en sådan. Han tittar på mig, fortfarande med en kroppsligt kuvad look men ögonen sa något helt annat. Han ler sådär som att han vet en massa saker som jag inte vet och som att något nyss hänt som han är härligt och våldsamt lycklig över. Ibland kan jag tycka mig se såna leenden hos passagerare i tunnelbanan, såna som sitter där alldeles själva och liksom fastnar i sin egen värld och helt plötsligt utbrister i ett leende dom inte kan stoppa och att dom skulle vilja börja gurgla av fniss. Då brukar jag tänka att dom kommer från ett möte som förändrat deras liv och/eller är precis ny-liggade.

Jag tänker samma sak om denna man och hans finurliga leende men sen slår det mig, han kanske är Farstas svar på Gregory Peck? Han kanske går där med sina gröna glada byxor och äter smärtstillande mot en trilskande nacke och funderar på om han ska kremeras eller ha en kistbegravning och ibland dyker minnen upp som han samlat i en liten vrå av hjärtat och som gör att det slår lite fortare och mer livskraftigt var gång han tänker på det och då blir han varm i magen och ler, skitisamma att det är mot en främmande människa som vinglar fram i nya glasögon, ett sånt leende går inte att stoppa. Ett sånt leende kommer inte från munnen, det kommer från det som är kärnan av människan, det där som inte går till spillo oavsett begravningsmetod när man dör. För mig är dessa frön, dessa minnen, dessa orsaker till leenden, meningen med livet.

Joe Bradley (Gregory Peck) får en dag tillsammans med  en kvinna som är prinsessa (Audrey Hepburn) men som rebelliskt avvikt från sina åtaganden då dessa står henne upp i halsen. Så under ett statsbesök i Rom och under påverkan av lugnande mediciner rymmer hon från hotellrummet och beger sig ut på stadens gator likt en vanlig kvinna. Där möter hon Joe. Joe är journalist och när det går upp för honom vem han träffat så säljer han in en intervju med prinsessan till sin arbetsgivare. Dyrt såklart. Exklusivare material än såhär går inte att få.

När jag tittar på filmen hamnar jag som i trans. Dessa stora skådespelare agerar som om inget runt omkring dom fanns. Dessa timmar i Rom ser ut att vara hundra procent på riktigt för både Peck och Hepburn. Varenda blick känns autentisk, rörelsemönster, röstlägen, närheten, det sprakar mellan dom som det gör på riktigt när man möter någon det klickar med på alla plan och denna känsla är bland det svåraste som finns att få fram på film. Många, många, måååånga har försökt men få är dom par som verkligen lyckats.

Jag trycker på pausknappen och tänker. Minns händelser i mitt eget liv, minutrar, timmar, dagar, sånt som min lilla minnesbank har lagrat och som kommer att göra mig lycklig i magen tills den dagen jag dör. Jag tittar på filmen, tittar klart, börjar om. Tre dagar senare har jag sett filmen tre gånger. Jag tror jag älskar den, jag tror faktiskt det. Audrey Hepburn och Gregory Peck har hamnat i mitt hjärta båda två och där kommer dom slå rot.

Joe fick tjugofyra timmar som förändrade hans liv, prinsessan Ann likaså och minnet av denna korta tid kommer dom alltid bära med sig. När Joe går på Farstas gator som vilken Gregory Peck som helst och har på sig sina nyköpta gröna byxor för att fira att solen skiner, när han går där och minns timmarna han fick med den där fina tjejen och glädjebubblorna i magen stiger till ytan som i ett vackert glas champagne, då ler Joe åt livet, livet ler åt honom och den där mötande tjejen kan inte göra annat än att le tillbaks litegrann.

10 svar på ”Veckans klassiker: PRINSESSA PÅ VIFT”

  1. Veckans klassiker sannerligen. Med din revy har du lyckats fånga känslan perfekt. Allt handlar kanske om ett minne. Ett perfekt minne. Ett perfekt slut?

    Jag trodde att JAG blev fullständigt omkullkastad av filmen, men attans om inte du tar priset. Jag blir så glad över att du blev så glad över denna film. Den är fantastisk och jag blir supersugen på att se om den nu.

    Den gamle mannen i Farsta kanske inte ens finns?

    1. Henke:
      Precis som med dom flesta stora upplevelser i livet så händer dom oftast när dom är oplanerade. Jag hade ingen aning om att den här filmen skulle dra undan mattan så här pass mycket under mina fötter och jag klurade i flera dagar på hur jag skulle formulera mig i text för att få fram känslan jag hade i magen och göra filmen rättvisa. Så kom han där. Gåendes. Mannen i gröna byxor. Och allt föll på plats.

  2. Minns när jag såg den här för första gången mitt i natten och blev helt överrumplad av glädje! Sen dess är Audrey Hepburn en självklar favorit för mig (Gregory Peck var redan det innan!). Måste nog vara den bästa romantiska komedin jag har sett. Är väl ”The Apartment” av Billy Wilder som kan konkurrera. Gillar verkligen slutet på Roman Holiday också. Underbart!
    Kan förresten tipsa om den här videon om man är en sucker för Hepburn som jag är 😉
    http://www.youtube.com/watch?v=ORnOHTR_s4A

    1. Svart Noir:
      Kan inte göra annat än att hålla med i allt du skriver. Som romantisk komedi är den absolut fulländad och jag är förvånad att det inte gjorts någon remake på den (med Hugh Grant och Julia Roberts eller så….). Slutet är heeeeelt perfekt. Helt hundraprocentigt perfekt. Boff sa det i magen, boff boff. Som en boxarhandske rätt i magen, så fint, så sorgligt, så rätt och så…verkligt. Det fanns liksom ingen annan utväg, den måste sluta så. Ååååå så braaaa!

  3. Här kan vi snacka om golvning — kul att du har hittat en sådan självklar favorit! Och naturligtvis också en bra skriven text. Liksom Henke och Svart Noir är jag nästan mest imponerad av slutet.

    1. Sofia:
      Helt knockad blev jag! Köpte filmen direkt och bara vetskapen om att den står på hyllan gör mig lycklig. Nu kan jag se den precis när jag vill! 😀
      Kul att du gillade texten. 🙂

  4. Måste bara säga att du ju alltid skriver bra men ibland skriver du så bra så att stortårna kryllar sig! Och nej, jag har inte sett filmen vad jag vet men jag vet att om jag kommer att se den någon gång så kommer jag att tänka på dig och det du skrev. Fint!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.