VICKY CRISTINA BARCELONA

24 november, 2009

Javier Bardem idag är det Antonio Banderas var 1995 – mörk, snygg, het och spännande. Helt enkelt en snubbe alla kvinnor ville ha och alla män ville va.

Sen gifte sig Antonio med Melanie Griffith och snubbarna tänkte “Njäääää, bättre än så kan han väl, jävla looser?” och tjejerna tänkte “Vad fan håller han på med, han kan få vilken tjej han vill i hela världen så väljer han en sönderopererad alkisföredetting?” och sen blev det inte så mycket mera intressant på filmduken för hans del.

Att Woody Allen valde just Bardem till förste älskare i sin film Vicky Cristina Barcelona förvånar mig till en början, men vid närmare eftertanke förvånar det mig inte alls.
En Woody Allen-film där Woody Allen själv INTE är med och spelar förste älskaren/gigolon-som-alla-kvinnor-vill-ha hör inte till vanligheterna och kanske är det just därför han bjuder in Bardem till dans. Han behöver inte slåss om uppmärksamheten. För vad vore skinntorre Woody i samma filmsekvens som Javier Bardem? En bortglömd stump purjo längst in i kylskåpet mot en 80-kilos välhängd serranoskinka. Jag menar, hallååååå.

Filmen handlar om två amerikanska tjejer, den osäkra sökaren Cristina (Scarlett Johansson) och hennes kompis Vicky som snart ska gifta sig (Rebecca Hall). Dom får ett ryck och åker till Barcelona några veckor och en kväll träffar dom den vivida konstnären Juan Antonio (Javier Bardem) som charmar skiten ur dom båda, fast det kommer att yttra sig på lite olika sätt.
Han är nyseparerad från sin något galna och aningens våldsamma flickvän Maria Elena (Penelope Cruz) men kan inte riktigt släppa taget och det blir starten på ett ruggigt underhållande triangeldrama.

För underhållande, det är det. Ytligt, ja, en smula. Typiskt Woody-Allenskt, ja, litegrann. Gillar man Woody Allen-filmer är det klart man känner igen sig, även om Vicky Cristina Barcelona kanske inte är råtypisk eftersom filmen för ovanlighetens skull inte utspelar sig på Manhattan.

Det som sätter sig bäst i minnet efteråt är förtextsången som vid första lyssningen är hemskt enerverande men eftersom den går som ett tema genom filmen är det svårt att värja sig. Den fastnar. Jag nynnade på den efteråt, i veckor. Smart av Woody att musikmässigt lobotomera sina filmtittare, men, det kunde vara värre. Det kunde vara soundtracket till Enkel resa.

{ 2 comments… read them below or add one }

Sofia maj 14, 2010 kl. 07:38

Kan inte hålla med om ditt betyg — jag fattade verkligen inte poängen med den här filmen. Den lullade liksom bara på utan någon tydlig riktning för att sedan helt plötsligt ta slut. Och visst kan väl Antonio (eller åtminstone en del av honom) fortfarande vara lite intressant på filmduken i alla fall — Puss…in boots!

Svara

f i f f i maj 14, 2010 kl. 10:13

Sofia:
För mig får Banderas gärna vara med i hur många filmer han vill, jag personligen gillar honom, men för att återgå till denna lilla päääärla så är den ju alldeles charmig och….glad. 😉

Svara

Cancel reply

Leave a Comment

Previous post:

Next post: