Sommar-Stewart: WINCHESTER ´73

Eftersom jag fick in en sån fullträff med Stewart-western-filmen Shenandoah (7 tappra män) gav genren mig lite mersmak. Dessutom hade jag en Stewart-box på hyllan som inkluderade inte mindre än tre westernfilmer, då hade jag ju två kvar att se. Så efter en hård holmgång med sten-sax-påse högerhand mot vänsterhand, gick gevärsdramat Winchester ´73 segrande ur striden.

Geväret Winchester ´73 är alltså vad denna film handlar om. Att äga en Winchester ´73 var the shit. Det var stort, det var ett maktmedel, det var i princip ouppnåeligt. Det var alltså inte detsamma som att ha ett köksskåp innehållandes bakmaskin, fruktpress, matberedare, digital köttermometer, dubbelt våffeljärn och Nespressomaskin, det var mycket mer än så. Kanske som att addera ett Fabergéägg, ett eget jetplan, Pernilla Wahlgrens skogarderob och den stora röda (inbillar jag mig) knappen som kan sätta igång USA´s kärnvapenarsenal.

Jag är inte förtjust i vapen. Jag förstår inte vapen. Jag är heller varken insatt eller intresserad av den del av den manliga världen som enbart går ut på att skjuta, skjuta rätt, skjuta prick, döda, hämnas och på det sättet ingjuta respekt. Det vore en lögn att säga att jag tycker filmen är bra. Hade jag inte varit i min James Stewart-betuttnings-mode hade jag aldrig någonsin börjat se filmen, än mindre sett den klart.

Det som slår mig igen och igen när jag ser filmer med James Stewart är vilken påverkan hans blotta närvaro har. Varenda scen med honom i bild får ett mervärde. Filmen känns sevärd och på nåt sätt även högkvalitativ vilket jag egentligen inte borde tycka att den är. James Stewart-effekten slår in alltså.

7 svar på ”Sommar-Stewart: WINCHESTER ´73”

    1. Henke:
      ”Geväret är som ”my precioussss”
      Där var du alldeles på pricken, både vad gäller filmens ”huvudperson” och varför jag har svårt att ta till mig filmen. Hallå! Det är ett gevär! Det är inte Amerikas valutareserv eller botemedlet mot cancer. 😉

  1. Synd att den inte föll dig i smaken, för detta är faktiskt (och inte bara i mina ögon) en av Stewarts bästa västerns. Fast du gillar väl generellt sett inte västerns?

    Minns att jag såg den på bio och blev klart förtjust i den. Och Stewart är som vanligt härlig att skåda.

    Tyvärr har jag ingen text att länka till då jag såg den för ett bra tag sen. Kanske dags att se om en vacker dag? En stabil fyra i betyg blev det åtminstone då.

    1. Movies-Noir:
      Västerns är normalt sett inte riktigt min pryl, det har du rätt i, men jag tror att det stora ”felet” med denna film är att jag inte riktigt förstår/kan känna fascinationen för detta vapen. Samt – kanske – att jag såg Shenandoah bara några dagar innan och fullkomligt älskade den.

      Men att Stewart är bra kan vi enas om. 🙂

Lämna ett svar till Fiffi Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.