Veckans varulv: WOLF

När Wolf hade världspremiär på bio 1994 befann jag mig i Los Angeles och såg såklart filmen på ”rätt” dag, vilken är den första.

Wolf var stor, en stor film, reklam ÖVERALLT, bussar, stora tavlor vid motorvägen, i tidningar, på alla ställen du kan tänka dig i en tid när internet inte fanns. Men det gick inte att missa filmen, Jack Nicholson var stor då, Michelle Pfeiffer värsta 90-tals-hottisen och James Spaders karriärkurva pekade distinkt uppåt. Eftersmaken när filmen var slut var ändå – för mig – ett njaaaaa. En medeltrea, inte mer än så. Jag kände inte riktigt att filmen gav mig det jag trott, vad det nu var. Kanske hade jag trott att det skulle vara mer av en skräckfilm?

När jag bestämde mig för att ha detta veckotema var Wolf den första filmen jag skrev upp på listan. Den förtjänar en omtitt tänkte jag, den behöver ses med nya (nåja) fräscha (haha) ögon. Så så fick det bli. En mörk och tyst kväll hyrde jag filmen på Itunes, kröp upp i soffan med en kopp kaffe och var ur-pepp på denna varulvsfilm.

Wolf är på många sätt urtypen av en 90-talsfilm. Om det finns någon som mot förmodan inte sett en enda film från det årtiondet, se Wolf, Philadelphia och Nätet så är du hemma. Wolf bjuder på regi av Mike Nichols, en förkärleken för att låta två bilder liksom tona ut/in i varandra, Ennio Morricones musik (och han hade inte sina allra bästa komponeringsstunder under 90-talet), Michelle Pfeiffer i höga, smala men ändå baggy blåjeans, Jack Nicholson var fortfarande en man med vakna ögon och utstrålning, James Spader är en skönt lömsk 90-talskarriärist och hela arbetsplatsen, förlaget, osar en syn på framgång och pengar som sällan ses nuförtiden. Ägaren av det hele, den osympatiske miljardären (spelad av Christopher Plummer) har dessutom en ytterst omodern syn på hur man driver ett företag.

Om man ska se till effekterna så känns även dom som ett barn av 90-talet. När det börjar osa katt och skulle kunna bli riktigt härligt slabbigt då fejdar scenen ut och vips är man på dagen efter. Många av förvandlingsscenerna har lösts på precis samma sätt och det är synd tycker jag. Men själva resultatet, varulvsfeelingen hos Jack Nicholson funkar fint. Han har rätt djuriska ögon även utan linser och överspel så det borde vara en tacksam skådis att jobba med för Rick Baker.

Rick Baker ja, han har ju vanan inne med varulvsutstyrslar. Det var han som redan 1981 såg till att En amerikansk varulv i London blev en sån höjdare och den fick han även en Oscar för. Annars har han jobbat mycket med ”gorillafilmer” och steget kanske inte är så väldans långt mellan stora apor och varulvar – makeupmässigt? I Wolf jobbade han kanske lite mer minimalistiskt än i En amerikansk varulv i London men det funkar i filmen, det gör det.

Eftersmaken denna gång då, 22,5 år senare? Det får bli ett njaaaa fortfarande faktiskt. Filmen är absolut okej men den är seg, många scener är på tok för långa och filmen klockar in på över två timmar helt i onödan. Det är lite för lite skräck, det är lite för otroligt hur pass betuttad Michelle Pfeiffer är och blir i Jack Nicholson, poliserna är lite för korkade. Det är liksom liiiite ”fel” hela tiden, ändå underhållande på sitt sätt. Jag tjongar till med en trea fortfarande, men en ganska utspädd en.

4 svar på ”Veckans varulv: WOLF”

  1. Jag tycker den är rätt OK faktiskt, med lite ödesmättad melankoli som krydda. Och internet fanns då, bara inte allmänt tillgängligt. 😉

Lämna ett svar till Fiffi Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.