YOU WERE NEVER REALLY HERE

25 april, 2018

Det här var en alldeles för intressant idé för att inte realisera.

Jag har en trogen bloggläsare vid namn Helena som är i det närmaste besatt av Joaquin Phoenix, sådär som man kan bli ibland av en skådespelare, ja, i alla fall jag. Och Helena.

När jag såg att hans nyaste film You were never really here skulle visas på Stockholm Filmdagar tänkte jag att det vore extremt spännande att skriva en KOMBORECENSION av denna film med just Helena. Sagt och gjort. Jag droppade idén och Helena var på! Vi besökte filmdagarna, det tittades på film, dregglades en del över Joaquin och sen började tangenterna knappra febrilt.

Här kommer resultaten och jag låter min gästbloggare börja.

.

.

You were never really here – eller när Joaquin Phoenix blev min ledstjärna
av Helena B.

Visst, redan när jag såg Gladiator 2000 var det nåt extra med grabben som spela Commodus, filmen liksom dog lite när han dog. Fick påminna mej att man skulle heja på Maximus. Men det var 2010, liggandes sjuk och under längre tid i min soffa, som jag av en slump (youtube..man ska “bara kolla nåt snabbt”) såg ett klipp med JP där han reser i Sydamerika till nån avlägsen stam och han var så ödmjuk och rolig. Jag började söka på honom och tydligen har denne fine kille slutat skådespela för han ska minsann sjunga rap…

Nåja. Så var det lyckligtvis inte. 2011 kom, efter “mockumentären” I´m Still Here (där han alltså lurade en hel mediavärld och en hel del fler att han knarkat ned sig o börjat sjunga, dåligt dessutom) , The Master och allt var som det skulle igen. Vid det laget var jag svårt besatt. Jag läste varenda artikel någonsin skriven om honom, visste allt om hans bakgrund, syskon, hans stora flygrädsla, filmer, regissörer till filmerna, flickvänner, vänner, odödliga presskonferenser där han helt sonika knallar iväg…eller bestämmer sig för att inte säga ett ljud. Hans enorma medkänsla och engagemang för djur och att han därför är vegan. Och fortfarande ler jag stort när jag tänker på honom när han i Cannes mottar pris för bästa skådespelare för Y.W.N.R.H och har fel skor. För han inte trodde han skulle vinna. Och måste berätta om det för alla. Och sen glömmer sitt pris när han går. Och, hans skådespeleri, som är av guds nåde (vilket han skulle vara den förste att bestrida).

However, denna besatthet ledde mej till kraftigt förbättrad skriven engelska (det finns forum för galningar som mej), initierad kunskap om hela filmbranschen, allt från kameramän, regissörer till ljussättning. Jag lärde mej om veganism och satte in mig bättre i frågor om djurhållning. Ingen kunskap är någonsin bortkastad. Och på köpet blev jag frisk. Fick livsgnistan tillbaka. Och besattheten övergick till beundran över en skicklig skådespelare och ett bredare intresse för film och allt därtill relaterat.

Att be mig skriva en opartisk recension av en film med Joaquin är ..som.. att be Fiffi skriva neutralt om Stallone. Därför vill jag börja med Lynne Ramsay som står för både manus och regi. Redan i Vi måste tala om Kevin (2011) visar hon prov på intuitiv, säregen bildkonst genom sina tagningar där man bara ser delar av huvudpersonen under lång tid, innan vi får se ögon och hela personen. Det återkommer här, redan i öppningsscenen med Joe, dröjer det innan vi får se Joaquin helt och hållet. Till den nästan drömlika stämning som skapas mitt i brutaliteten, bidrar Jonny Greenwood från Radiohead (bl a The Master och nu aktuell med musik till Phantom Thread) intensiva hamrande (no pun intended) soundtrack. Scenerna mellan Joe och hans mamma stannar länge kvar, ömhet parat med irritation och sorg – så fint skildrat utan överspel och Judith Roberts spelar den lätt virriga modern med värdighet.

Men… det är ju omöjligt att nämna denna film, att ens föreställa sig den utan Joaquin Phoenix som Joe. För precis som han en gång gjorde med Commodus, skapar han en komplex karaktär kapabel till skoningslös grymhet och stor ömsinthet. Han har en förmåga att låta sårbarheten lysa igenom utan att bli geggigt övertydlig. Jag älskade filmen från första rutan, inte bara p g a Joaquin. Det är en film med många bottnar utan att ge enkla svar på svåra frågor eller ens vilja ge oss svaren. Jag tycker särskilt mycket om att den unga flickan i filmen, spelad av Ekaterina Samsonow, till slut räddar sig själv istället för ett traditonellt ”manräddarflickainöd–slut” och därmed även på sätt och vis läker något inom Joe. Filmen är med dagens mått inte särskilt lång och Lynne har sagt att det är för att hon “Inte vill tråka ut er”. Lynne Ramsay, här är en som definitivt inte blev uttråkad. Ni som inte sett den, gör det.

ps: 2018 blir Joaquins år. Bara så ni vet. Grabben kommer förutom hitman, spela allt från Jesus himself till totalförlamad tecknare samt westernkille. Så nu vill jag se honom motta minst en Oscarstatyett.

So Joaquin – bring the hammer, wear the right shoes and never ever be merciful!

 

 

 

.

.

 

Slå mig hårt i ansiktet med ett dragspel, jag vill känna att jag lever
av Fiffi L.

Jag tänker börja min text med att citera min recensentkollega Samuel Mesterton som twittrade detta strax efter att ha sett dagens film: “Började se mig om efter en hammare lik den Phoenix använder att slå mig själv i huvudet med. Tillbringar hellre två timmar i Stockholms tunnelbana i janauri än utsätter mig för Ramsays arthouse-kalkon igen.”

Jag läste Sams tweet och började skratta. Högt. Jag skrattade på det där slå-sig-på-knäna-sättet som aldrig händer om man är en frisk person. Vem fan slår sig egentligen på knäna när man skrattar?

Detta tweet slog mig i vilket fall i huvudet som vore det en Stanley Fatmax Antivibe-hammare. Så. På. Pricken. Jag satt nämligen i biosalongen och försökte klura ut sånt som jag hellre hade gjort än att lida mig igenom detta gudsförgätna dravel. En vinterkräksjuka till exempel. Ensam hemma. Liggandes i sängen. Utan vare sig hink eller toapapper till hands. Med fötter som blivit utsatta för Misery-Kathy Bates kärlek. Så pass långt kom jag i mina tankar. Jag hade i alla fall känt mig mer levande då än jag gjorde i sällskap av denna trötta, psykiskt sjuka, traumatiserade, aggressiva stackars missanpassade skithål till människa som är Joe (Phoenix).

Ännu en gång gör Lynne Ramsay en film om en trasig manlig person och hans komplicerade relation till sin mamma (Judith Roberts). Det var bara det att i Vi måste prata om Kevin så kom rollfigurerna ända in i mig och spelade på mina känslor och nerver som om jag vore nån slags jätteharpa. Mamma-son-relationen spelar dock andrafiol i den här filmen och egentligen tycker jag det är synd för den är intressant men filmen fokuserar mer på Joe som praktiker. Han slåss nämligen. Han saknar spärrar och han spöar folk. Slår ihjäl dom med hammare. Dödar folk för pengar helt skrupelfritt. En seriemördare skulle man kunna säga. Dödar kvinnor som inte gjort honom ett skit. Idiotjävel.

Hur FAAAAN ska man kunna känna nåt annat än LEDA när man tvingas titta på detta avskrap till människa? Man får inte ens se morden på grafiskt snygga sätt utan här zoomas det in nåt vattnigt och utav skräck uppspärrat flicköga, en kort flash på en container, man ska liksom förstååååååååå vad som händer utan att få se något. Lägg därtill svinjobbig svårmodig plinketiplonkmusik i kombination med Jonny Greenwoods sköna elektroniska toner och jag får fan allergiska reaktioner av allt det bajsnödiga.

Ja, jag skrev det där ordet igen. Bajsnödig. Det ordet som stör så många. Det som får en del att tro att jag njuter av att håna och sparka på det pretentiösa, att jag saknar förmåga att analysera, att jag är okulturell, lågintelligent och spelar banjo.

Nej. NEJ. Det är SÅ fel. Jag spelar inte banjo. Jag är bara obeskrivligt trött på svårmodiga konstfilmer, jag har noll procent tålamod för gnisslande stråkar och jag må överanvända ord med prefixet bajs MEN när kulturtanten i mig vill slå mig hårt i ansiktet med dragspel för att hålla mig vaken då ÄR det nåt med filmen som skaver.

En arthouse-kalkon. Precis Sam, så är det. En arthouse-kalkon med en fenomenal Joaquin Phoenix i skägg och hoodie i huvudrollen. Han är en klass-skådespelare, Joaquin. Det är omöjligt för mig att inte tycka om honom. Som skådespelare alltså. Inte som Joe. Och inte filmen som helhet.

Filmen:

Joaquin:

 

Jojjenito såg också filmen på Stockholm Filmdagar och här är hans recension av densamma.

{ 10 comments… read them below or add one }

Sofia april 25, 2018 kl. 07:37

Hmmm, och jag som inte ens är särskilt förtjust i JP… 🙂

Svara

Fiffi april 25, 2018 kl. 11:11

Sofia:
Då är nog tipset från den här coachen att skippa filmen helt 😉

Svara

Snowangelsweden1 april 25, 2018 kl. 20:46

Jamendåså Sofia! Då är detta filmen för dig – en slags 95 minuter lång omvändelse till den Rätta Sidan – Bring the hammer and enjoy! 😉 / Helena

Svara

Sofia april 26, 2018 kl. 09:20

Den står faktiskt på biolistan för nästa onsdag — men jag ser fram emot det med viss bävan. Min aversion kan möjligen ligga i att att jag för första gången upptäckte JP var i To Die For och det är ju ingen särskilt sympatisk roll. Egentligen är det möjligen mest hans roller jag inte gillar? Fast, mja, jag tyckte nog hans “experiment” var lite…töntigt 🙂

Svara

Snowangelsweden1 april 26, 2018 kl. 09:35

Bra där! (onsdag) – O jo..den något tröge Jimmy (med den i o för sig klassiska repliken “Any time it rains, or when there’s thunder and lightning, or when it snows, I have to j*** ***” ang Nicoles väderflicka..;) “) var kanske ingen höjdare. Men i Gus Van Sant´s nya Don´t worry he won´t get far on foot” är han kanske lite mer sympatisk. 🙂
Eller inte. 😉

Svara

Sofia april 27, 2018 kl. 13:45

Dock ingen skugga över To Die For som film — jag älskar den! Finns många guldrepliker i den

Svara

Petrakomet april 27, 2018 kl. 12:04

Underbar beskrivning om JP! Måste ju helt enkelt gå på bio mer i år!

Svara

Snowangelsweden1 april 27, 2018 kl. 12:45

Bra där! Bio är gruppterapi för själen. Och med Joaquin dessutom ett reningsbad som heter duga 🙂 /Helena

Svara

Movies - Noir april 28, 2018 kl. 16:45

Såg den också under filmdagarna och tyckte den var ojämn, men hade något helt klart. Och Joaquin var duktig.

Så här skrev jag om filmen som jag hade som #36 över mina favoritfilmer från 2017:
http://moviesnoir.blogspot.com/2018/01/you-were-never-really-here.html

Svara

Fiffi april 28, 2018 kl. 22:33

Movies-Noir:
Jo, Joaquin är duktig och han är alltid spännande att se på film (man vet aldrig riktigt vad som kan hända) men den här gången tyckte jag inte det hjälpte. Alls. Men plats 36 hos dig är ju riktigt högt 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: