2001 – ETT RYMDÄVENTYR

Säg den 47-åring som åldrats lika snyggt som Stanley Kubricks 2001 – Ett rymdäventyr, alltså utan restaureringshjälp från injektioner, knivar och andra tillhyggen.

Nu när jag har nya filmer som The Marsian, Gravity och Interstellar i färskt minne känns det helt otroligt att se en rymdfilm som 2001 med så pass många år på nacken och som ändå i långa stunder känns helt….modern.

Scenerna utifrån rymden är knivskarpa och filmen som helhet är en ren njutning att beskåda, otroligt vacker och stämningsfull genom nästan alla sina 160 minuter. Den tappar mig lite sista tjugo när filmen övergår i ett surrealistiskt färgsprak men hittar mig igen lagom till det magnifika slutet.

Bilderna tillsammans med den klassiska musiken gör 2001 – Ett rymdäventyr till något större än ”bara” en film. Den känns nästan….religiös. Orden tar liksom slut.

Jag tror att det finns många som får kli i kroppen av att filmen är tempofattig, att det är så lite dialog, att det tar en bra stund innan man får ”kläm” på var den är på väg och det finns säkert dom som trycker på stop och ser nåt annat istället. Det är bara att beklaga. Vissa filmer kräver tålamod för att ge utdelning och det här är en sådan film.

Släck lamporna och unna dig en lång film som försätter dig i en sinnesstämning väldigt få filmer kan bjussa på. Det är ett äventyr inte bara i rymden utan genom hela människans varande och blivande och kanske ger den även dig själv en ny tanke eller två.

Vill du läsa mer om musiken i filmen, klicka här.

7 svar på ”2001 – ETT RYMDÄVENTYR”

  1. Verkligen en klassiker. Den är otroligt snygg och det är smått osannolikt att den är från sextiotalet. Jag har att se om den innan slutgiltigt betyg sätts, men jag tror att du och jag är ganska synkade här…

  2. Jag ger nog också den en fyra. Det var nog 15 år sen jag såg den. Hur lång är den där psykedeliska färgtunneln egentligen? 10 minuter, 5 minuter?

    Kommer att tänka på Tarkovskijs Solaris där man bjuds på en typ 15 minuter lång bilfärd i Tokyo utan musik eller dialog.

    1. Sofia:
      Jag förstår känslan helt och fullt! Tror jag hade kunnat känna som du om jag sett filmen under andra omständigheter. Typ med tvättmaskin/läxläsning/dammsugning/hemmajobb i bakhuvudet.

  3. Host håller med Sofia här å andra sidan har jag aldrig varit speciellt förtjust i Kubrick.
    Såg den på bio och ljuden försvann under apscenen – en man reste sig upp och sa mot duken: ”Gapa du din hårige djävel det ändå ingen som bryr sig” – och gick. Jag var dum och satt kvar.

Lämna ett svar till Jojjenito Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.