SOLACE

Jeffrey Dean Morgan ser verkligen ut som Colin Farrells storebror. Det är ju en kul ”slump” att dom båda är med i denna film. Anthony Hopkins är också med och han ser ut som när han spelade Picasso men pratar som Hannibal Lecter och Abbie Cornish ser ut som en ung Magdalena Graaf. Sådär. Nu har jag gått igenom det i filmen som är totalt betydelselöst, nu kan jag ta resten.

Joe Merriwether (Jeffrey Dean Morgan) och Katherine Cowles (Abbie Cornish) är två FBI-agenter som försöker hitta en seriemördare. Dom tar hjälp av en synsk snubbe (Hopkins) som också verkar vara en ”gammal vän” till Joe men som beter sig som en typ av man som inte har vänner. Han ser dock saker, sånt som andra inte gör och även om han GÖR det förefaller det mig ytterst märkligt att FBI tar in en sån outsider i mördarjakten på ett sånt tidigt stadium. Jag menar, det verkar inte vara panik eller så. Än.

Som seriemördarthriller betraktad finns det många många mååååånga bättre filmer men gillar man genren kan man kanske se en del små plus här och där. Som psuedo-intelligent svamlande av en Hopkins som tittar i fjärran. Som regn på markis vid en food truck. Som nattliga bilturer. Som Jeffrey Dean Morgan i glasögon som ser ohyggligt nya och/eller rengjorda ut.

Alla ihopklippta scenkonstellationer som mer upplevs som videokonst än ren film skulle dock gå att stryka helt. Eller så tar man en snabb kisspaus när dom sätter in, för det är några stycken och man behöver en hel del kaffe för att hålla sig vaken filmen igenom. Den är helt enkelt alldeles för svag för att vara engagerande men som tidsfördriv en vaken sommarnatt fungerar den.

 

GIGLI

Skulle man kunna benämna Gigli som en av världens mest sågade filmer? Jag tror det. Frågan är, ÄR filmen verkligen SÅ bedrövlig? 2,4 på IMDb är inte direkt något att skriva hem om.

Att Ben Affleck och Jennifer Lopez var tillsammans vid den här tidpunkten är filmens enda kvalité, speciellt om man kan finna njutning i att leka ”flugan på väggen” när det kommer till närhet och naken hur i småbyxor. Jennifer Lopez Ricki är nämligen en hejare på att utöva yoga i linne och rediga camel-toe-trosor samtidigt som hon hest viskpratar och ger Ben Afflecks Larry Gigli simmig blick och gör att hans byxor ser ut som ett tvåmannatält.

Dessa två timmar är ett under av likgiltigt filmberättande och menlöst manus. Det finns ingenting som engagerar OM man inte tycker att Jennifer Lopez är en sjukt sexig varelse och/eller en riktigt bra skådespelare. Ben Affleck går mest omkring i sin skinnjacka och ser ut som en deltagare i TV-serien Jersey Shore.

Filmens största behållning på skådissidan är Justin Bartha som spelar Larrys kompis, den Baywath-betuttade Brian, med stor inlevelse.

För övrigt – JA, det ÄR en undermålig film på alla sätt det här men nu är den sedd. Äntligen.

I sommaravsnitt nummer 4 av Snacka om film pratar vi mer om den här filmen.

Skräckfilmssöndag: VARGTIMMEN (1968)

Ingmar Bergman gjorde en enda skräckfilm under sina aktiva år och det är dagens film, Vargtimmen. Eftersom det är så mycket fokus på denne Bergman just i år (när han skulle ha fyllt 100 år) OCH jag ju faktiskt har skräckfilmstema passade jag på att se den här filmen. Den finns dessutom lättillgänglig på C More så jag hade verkligen inget att skylla på. Annars brukar jag kunna skylla på det mesta när det vankas filmer av Ingmar Bergman, han är verkligen ingen favorit även om han gjort en del filmer som både är sevärda och riktigt bra.

Vargtimmen handlar om den store konstnären Johan Borg (Max von Sydow) som bor på en liten ö tillsammans med sin gravida fru Alma (Liv Ullman). Plötsligt försvinner Johan och det som hänt kan kanske förklaras med Almas egna ord och det som är nedskrivet i Johans dagbok, en dagbok hon hittar och läser med halvöppen mun och/eller nafsande på sitt finger eller knoge. En dagbok vars omslag består av ett vitt papper med stora handskrivna svarta bokstäver: DAGBOK.

Johan är Det Där Manliga Geniet som man så ofta sett handlingen i (svenska) filmer kretsa kring. Här är det hans mentala ohälsa som kommer upp till ytan under vargtimmarna (mellan midnatt och soluppgång) där han berättar om sina smärtsamma minnen för en i det närmaste förhäxad Alma. Hon är tyst, uppoffrande, lyssnande, förstående och snäll och han målar tavlor och är ”svår”. När hon pratar om sina tankar om deras förhållande somnar han mitt i en mening och hon nattar honom och…förstår.

Tänk, det är femtio år sedan den här filmen gjordes och nästa år fyller Max von Sydow 90 år! Tänk, igen, att han fortfarande är aktiv! Star Wars, Game of Thrones, Thomas Vinterbergs nya film Kursk, det är otroligt egentligen. Allt med Max von Sydow är mer otroligt än Ingmar Bergman tycker jag.

Vargtimmen är en skräckfilm alltså. Ja. Jo. På pappret är den ju det och visst kan dom egna tankarna i kombination med handlingar som beror på hjärnspöken vara nog så skrämmande. Filmen i sig för mig dock mer fnissig än något annat. Det är nästintill skämskuddevarning faktiskt. Och även om handlingen är tidstypisk så känns det så våldsamt förlegat berättad att jag mest bara blir trött. Arroganta gubbjävlar står mig upp i halsen, även i finkulturell förpackning.

Här är en lista på resten av filmerna i temat.

BIRTHMARKED

Catherine (Toni Colette) och Bill (Matthew Goode) är ett forskarpar som blir gravida. Den i magen växande sonen ger dom ett uppslag till ett riktigt spännande experiment. Vad händer om man uppfostrar sitt barn på ett heeeeelt annat sätt än man som föräldrar ”borde”? Som i deras fall, ett par intelligenta intellektuella logiskt innanför-lådan-tänkande föräldrar. Vad händer om dom gör sitt ALLT för att uppfostra sonen att bli…konstnär? Vad händer om en son till ett par utstuderat aggressiva föräldrar uppfostras att bli pacifist? Om en dotter till ett par som inte direkt ingår i begåvningsreserven uppfostras till att bli….geni?

Catherine och Bill får igenom sitt förslag och får adoptera Maurice och Maya som syskon till den biologiske Luke och så startar ett psykologiskt forskningsexperiment som inte slutar förrän barnen är tonåringar. Men det slutar kanske inte som föräldrarna ville och trott.

Det här är en ganska hattig och hoppig historia om hålls ihop av en berättarröst (mysiga Fionnula Flanagan) som egentligen inte tillför något. Vissa scener är bra, grundpremissen är intressant men manuset drar åt för många håll samtidigt för att jag ska bli riktigt engagerad. Lite synd kan jag tycka.

Filmen finns att se på Netflix.

SNACKA OM FILM #149 – ”Sommar-sof #4”

Minns du när Ben Affleck och Jennifer Lopez var ett par? Minns du när dom spelade mot varandra i den genomsågade filmen Gigli? Vi svarade ja på första frågan men njaaaa på den andra och bestämde oss för att se (om) filmen och faktiskt ”ge den en chans”. Är den som genomusel som alla säger? Vad har vi på Ben och Jen? Frågorna hopar sig och i detta sommaravsnitt hoppas jag att vi kan reda ut både det ena och det andra.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Återtitten: MAMMA MIA!

Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas”, stod det i Lukasevangeliets andra kapitel om jag inte missminner mig. På den här bloggen står det idag ”Och det hände sig sommaren 2018 att Fiffi fick ett påbud av sig själv att se om första Mamma Mia-filmen som hon faktiskt inte sett sen det begav sig för tio år sedan”.

Vadan detta kanske du undrar? Ja, jag kan inte skylla på något annat än ren nyfikenhet. Hur håller sig filmen med uppföljaren i färskt minne? Hur lyckades manusförfattarna få ihop storyn? Jag har liksom aldrig tyckt att det behövdes en andra film, den första var alldeles tillräcklig.

Sophie (Amanda Seyfried) skulle gifta sig med sin Sky (Dominic Cooper) och hon vet vid 20-års ålder fortfarande inte vem som är hennes riktiga pappa. Mamma Donna (Meryl Streep) har tagit hand om henne alldeles själv och det har väl inte gått någon nöd på någon av dom men Sophie är nyfiken och nu har hon luskat ut namnen på dom tre män som skulle kunna vara hennes pappa och bjudit in dom till bröllopet utan att Donna vet nånting.

Alltså, jag vet inte vad det är, men filmjäveln sätter mig i nån slags lyckobubbla som är helt absurd. När Donna and the Dynamos kör igång Super Trouper och Bill (Stellan Skarsgård), Harry (Colin Firth) och Sam (Pierce Brosnan) dyker upp och dom alla ler från öra till öra när dom ser sin gamla kärlek så får jag en episk gåshud på armarna. Det är nåt så jävla SNÄLLT över hela filmen som gör mig alldeles lycklig. Den här grundgrejen att alla faktiskt gör sitt bästa, det här med förlåtande, förståelse, att kunna förenas i något större.

Colin Firth har lyckats charma all världens kvinnor med sin tafflighet i många filmer (Hej Love Actually, hej Bridget!) och här gör han ”sin grej” med millimeterprecision. Han är ljuvlig fanimej! Och Meryl Streep är SÅ mycket bättre än jag mindes henne. Det som jag kanske såg som överspel när jag såg filmen första gången har fått en förklaring i och med andra filmen, när man fick se henne som ung och hur hon var då.

Egentligen är alla karaktärer mer intressanta nu vid en omtitt eftersom alla fanns med i uppföljaren på ett eller annat sätt. Storyn har knutits ihop på ett sätt som gör att man faktiskt lika gärna kan se den här filmen efter den andra. Att den här filmen är baserad på dom stora hittarna och uppföljaren på ”B-sidorna” har verkligen ingen som helst betydelse. Musiken är otroligt bra i båda filmerna och för handlingen framåt på ett mycket smart sätt.

Som musikal är Mamma Mia i det närmaste perfekt med sin blandning av humor, allvar, mysighet och lökighet. Jag tycker inte filmen är riktigt lika sorglig som jag tyckte vid första tittningen men den allvarsamma biten i filmen funkar verkligen fint. Nu när jag inte blev så himla gråtig som sist (bara….hm….en del. Äh, kom igen, vem försöker jag lura?!?! Tack GUD för att jag såg filmen ensam den här gången, det är inte snyggt alltså att fulgråta på detta vis…) kommer jag dessutom att orka/vilja se om filmen fler gånger för det är verkligen en smällkaramell. Jättehärlig, precis som uppföljaren. Men…glöm inte näsduken. Näsdukarna. Grabba en hel förpackning!

När jag såg filmen 2008:

När jag såg filmen 2018:

Här är mina tankar om Mamma Mia! Here we go again.

MAMMA MIA! HERE WE GO AGAIN

Okej. För att ta det från början. Jag trodde aldrig att jag skulle gilla första Mamma Mia lika mycket som jag gjorde. Första tjugo kändes mest som dålig karaoke och jag har inget nära förhållande till ABBA och deras musik så jag var liksom…skeptisk. När filmen sen var slut var jag i det närmaste golvad. Golvad av positiv energi och känslor. Galet va? Spooky nästan. Men filmen lyckades ta mig till en värld som jag fattar inte finns men som jag gillade att vara i. Jag ville vara en Dancing Queen på bryggan, jag ville sjunga Slipping through my fingers till min dotter och framförallt ville jag ha tre pappor som var som Harry (Colin Firth), Sam (Perce Brosnan) och Bill (Stellan Skarsgård). Lyllos Sophie (Amanda Seyfried)!

Hur mycket jag än gillade Mamma Mia när den kom 2008 så har jag inte haft en enda tanke på att det behövs en uppföljare. Peppen på Mamma Mia Here we go again har därför inte varit så stor från mitt håll och inte blev den starkare när jag såg trailern som var och är rent bedrövlig. Hur som helst, det är klart jag tassade iväg och såg filmen. Och det är klart att jag hade läst recensioner. Det gick inte att undgå att höra hejaropen och applåderna, att folk som sett den var som tossiga för att den var SÅ BRA.

Så det är klart jag var inställd på att jag skulle gilla filmen, därför blev jag förvånad när jag satt där och minuterna gick och det kröp i kroppen. Alltså, såååå lökigt! Usla versioner av låtarna, överspel. Återigen kom känslan av att det är dålig karaoke jag sitter och tittar på, att det här verkligen inte är en bra gjord film. MEN, det är som att filmjäkeln återigen har en liten liten glasskopa och med den gröper den sig in i min kropp och sen sitter jag där med tårar på kinden och ler som en tok och känner mig helt jävla ABBA-frälst.

Sophie (Seyfried) har vuxnat på sig, mamma Donna (Meryl Streep) har dött och Sophie har renoverat det grekiska hotellet till hennes ära. Hon har inga andra planer än att stanna på ön men killen hon skulle gifta sig med i förra filmen, Sky (Dominic Cooper), är inte lika säker på att det är det han vill. Dom gör slut, Sophie blir hjärtekrossad men det är en invigning som ska genomföras, en pappa är på plats (Brosnan) och den grekiske ”platschefen” (Andy Garcia) gör sitt bästa för att logistiken ska funka.

Detta är själva upptakten till en film som i många stycken faktiskt ÄR bättre än originalet. Storymässigt tycker jag att dom fått till det riktigt klämkäckt faktiskt, speciellt med återblickarna med Donna (Lily James) och männen som blev ”papporna”.

Amanda Seyfried sjunger fint men annars är hon filmens svagaste kort, ingen av papporna kan sjunga alls men är ändå charmigast, Lily James är som ett sprudlande kärnkraftverk och Andy Garcia är som alltid härlig. Cher ser ut som om hon är gjord av sminkad kexchoklad och Christine Baranski skulle man vilja ha som partypolare. Det är helt enkelt ett mysigt gäng man får hänga med och två timmar gick så HIMLA fort.

Direkt när filmen var slut kände jag att den var uppe på samma betyg som ettan och nosade men då jag ”slapp” fulgråta den här gången tänkte jag att en trea blir ett alldeles lagom betyg. Men, efter någon dag eller två vill jag inget annat än att SE OM FILMEN. Hela tiden! Och då är det ingen trea banne mig! Hej fyran! Den här filmen ÄR lika bra som ettan. Minst!

Jag såg filmen i Salong 1 på Filmstaden Linköping och det kan ha varit den gråaste och tristaste biograf jag någonsin befunnit mig i. I alla fall om man ser till foajen. Salongen i sig var okej, man satt liksom lågt ner i fåtöljerna och det var mysigt. Bra ljud och bild för övrigt. Inget ”biljud” från publiken annat än nynnande till sånger samt snyftande och sånt gillar man ju.

PS. När jag kom hem hade jag såg craving efter att se om filmen att jag köpte första filmen på Itunes och såg om den istället. Hur DET gick får du läsa om imorgon. DS.

SKYSCRAPER

Den här filmen är regisserad av en snubbe vars namn låter som Dwayne Johnssons portabla supermachogym: Rawson Marshall Thurber. Den är även skriven av honom, i alla fall på pappret. Men ärligt talat, Dwayne Johnson är smart as fuck, han gör ingenting utan att ha en agenda och jag kan inte låta bli att känna att Skyscraper är ännu ett led i, ännu ett steg närmare, det som är hans primära mål här i livet: att bli The President of The United States of America. Och i ärlighetens namn, jag kan bara tänka mig en annan människa som känns lika lämplig för jobbet som The Rock – Oprah Winfrey. 

Det finns ingenting som inte är likeable med Dwayne Johnson. Han är en extremt hårt arbetande family man, han är otroligt duktig på att hantera sociala medier, han tar ingenting för givet och kräver mycket av andra men allra mest av sig själv. Att han är det bäst betalda skådespelaren genom allra tider är knappast förvånande då han radar upp dollarbuntar till filmbolagen med sina blockbusters som verkar gå hem SOM SMÖR i stugorna. För man vill ju se Dwayne Johnson som Hjälten, som Hjälten som dessutom bjuder på sig själv oberoende om det gäller komik och humor eller – som i Skyscraper – rent fysiskt. Han är nämligen enbent i den här filmen och kan då – antagligen – vara världens första benamputerade blockbusteractionhjälte! Sådär, fixat, nu går han hem i stugorna även bland dom funktionsnedsatta.

Jag är inte vare sig ironisk eller häcklande i min förra mening, jag menar det, det är både BRA och SMART av honom – samtidigt. Det är heller ingen slump att filmen utspelar sig i Hong Kong eller att hans fru är vit men varken speciellt mycket yngre och/eller supersexig bimbo utan intelligent och fixig kirurg (Neve Campbell) eller att skurken är allt annat än svartmuskig.

Skyscraper är i mina ögon EXAKT den film den utger sig för att vara. Det är en modern mix av Die Hard och Skyskrapan Brinner och alla som gillar dessa filmer det allra minsta kommer att känna sig tillräckligt underhållande för att inte bli lurade på biljettpengen. För egen del tycker jag det var en perfekt sommarfilm. Lite lagom spännande, snyggt gjord och perfekt speltid med sina 100 minuter. Jag har helt enkelt INGENTING att klaga på för i min värld får Dwayne Johnson gärna fortsätta spela hjälte – oavsett om han gör det på vita duken eller i Vita huset.

Jag såg filmen i Salong 1 på Biostaden i Uddevalla och det var en riktigt bra biograf. Jättesnygg exteriör och stor, fin duk och kanonljud. Att biografpersonalen glömde släcka taklamporna så vi fick se första tio minuterna i ett mycket underligt ljus var såklart ett minus men sånt händer, tydligen, rätt ofta nuförtiden. På olika biografer. Undrar varför? 

Skräckfilmssöndag: INVALID (2015)

Agnes (Joni Durian) bor med sin bror Andrew (Brandon Salkil). Hon sköter honom som den vegetative unge man han är. Grönsak alltså, med en ruffare beskrivning. Det är knappt han kan sitta upp i sin rullstol men han är ständigt uppkopplad mot sin droppställning. Han kan inte prata, inte följa något eller någon med blicken. Han klarar sig inte själv, alls.

Men Agnes sköter honom och vi får egentligen inte reda på varför, inte heller vad som hänt Andrew. Det är liksom inte viktigt. Det som är viktigt här är att filma Agnes i närbild i duschen när hon ”tvålar in sig” men använder aldrig tvål och när det kommer andra unga donnor till lägenheten som alla verkar vara mer eller mindre smutsiga eftersom duschen är the place to be oavsett anledning till besöket.

Agnes hör nämligen Andrew prata i nån form av telepatisk överföring av desperat röst och detta visas i filmen med att rösten hörs, Agnes skriker och hux flux blir det animerade små filmer med tecknade knivar i hallucinogena kulörer som berättar för henne att Andrew kräver blod. Och blod får han. Agnes dödar nämligen dom duschande kvinnorna.

Alltså, den här filmen är så erbarmeligt värdelös att det är knappt den kvalar in i det här temat. Men visst ska den genrebestämmas som en skräckfilm så what shall I do, jag har sett den, jag har slösat bort 71 minuter av mitt liv men tackar samtidigt manusförfattaren och regissören Dustin Mills att han inte gjort filmen längre än så.

Det finns absolut inga goda kvalitéer med denna film och är det så att du har en faiblesse för just nakna bröst kan jag tipsa om flugan The Internetz för att hitta bättre filmer med sådana i närbild.

På´t igen nästa söndag, då med en film som – kan jag lova – får högre betyg än denna!

SNACKA OM FILM #148 – ”Sommar-sof #3”

Den här gamla godingen, den hade man nästan glömt bort, eller hur? Disclosure, Skamgrepp, från 1993, filmen som vände upp och ner och fram och tillbaka på den klassiska könsrollen att det alltid är mannen som begår sexuella övergrepp. I veckans avsnitt tar vi ett nappatag kring Demi Moore, Michael Douglas och just precis denna film.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

LIFE

Det är som om jag blivit inbytt i en random VM-match. Jag hade garanterat varit sist på bollen, precis lika sist som jag är när det gäller att ha sett Life.

Alla har sett den redan, är det inte så? Alla. Precis alla mellan 15 och 55. Åtminstone känns det så för ”alla” (eller åtminstone väldigt nära alla) var väldigt snabba på att såga filmen när den kom. Det var samma sak för tre år sedan när filmen Child 44 kom. En film som knappt nån såg på bio men ”alla” sågade, alla visste att den var skit. Röd tråd mellan dessa två filmer? En svensk regissör vid namn Daniel Espinosa.

Nåja, här kommer fröken-sist-på-bollen till slut med sin åsikt i frågan (som om nån hade frågat). För det första går det inte att undvika en film med tre av världens just nu hetaste skådespelare i huvudrollerna: Ryan Reynolds, Rebecca Ferguson och Jake Gyllenhaal. Inte om man säger sig gilla film och dessutom inte dissar någon film osedd. Klart som korvspad att den där trion är intressant på pappret.

Jag tycker dessutom att Daniel Espinosa är en både stabil och habil regissör i den fåra av hollywoodfilmer som han hittills fått chansen att göra. Det känns som att han tänker fortsätta i actionfacket med tanke på filmerna som är på g framöver, The Anarchists vs ISIS (med Jake Gyllenhaal) samt Red Platoon (med Casey Affleck). För att inte tala om The Emigrants då förstås, remaken på Utvandrarna. Inte så mycket Hollywood över den sistnämnda kanske men man vet ju aldrig. Kan man blanda ihop zombies med Jane Austen kan man väl köra varulvar med Vilhelm Moberg?

Men ärligt nu, det finns väl ingenting negativt att säga om Life rent visuellt? Nej. Punkt. Det gör det inte. Punkt igen. Finns det något negativt att säga om skådespelarnas insatser? Nej. Inte det heller. Manusförfattarna Rhett Reese och Paul Wernick ligger bakom Deadpool, Deadpool 2 och Zombieland och det borde vara bevis nog för att dom behärskar manusskrivandets A och O när det gäller kombinationen action och komedi. Men rymd-sci-fi-thriller är en annan femma. Alla filmer i denna genre jämförs med Alien och nu menar jag ALLA utan att krydda ens med örtsalt. Alien är den perfekta filmen i den här genren, den är själva moderskeppet. Alla andra filmer är mer eller mindre bleka kopior. 

Men jag tycker nog inte att Life är en såpass blek kopia att den förtjänar all skit den fått. Jag tycker det här är en sevärd och riktigt jävla spännande film för alla oss som gillar Alien. Den lyckas få till klaustrofobin jag bara kan anta att man drabbas av i en rymdfarkost instängd med en dödlig organism. Och javisst, premisserna är densamma som i nämnda moderskepp MEN hur många efterapningar på Den gode, den onde och den fule har man inte sett? Hur många på The Matrix? Kom igen nu. Varför skulle en kopia på Alien inte duga om den görs så himla bra som Life?

Jag ska inte leka försvarsadvokat här för Life behöver inte mig till det. Det är en film som klarar sig alldeles utomordentligt på egna ben. Den står stadigt och är både välgjord och underhållande, både äcklig och spännande nog för en tittning i sommarnatten. Och slutet, herremingud, slutet!!

Filmen finns på Viaplay.

Skräckfilmssöndag: SNAKEHEAD SWAMP (2014)

Sådärja. Nu har jag fått upp medvetandet om ÄNNU en fiskjävel som kommer göra det stört omöjligt att bada ute i sommar. Snakehead fishes, ORMHUVUDSFISKAR. Har du hört nåt så jävligt???

Dessa är alltså MONOGAMA abborrliknande fiskar som bildar par redan när dom är könsmogna för att sedan föda upp och vårda sina gemensamma barn tillsammans tills döden skiljer dom åt. Det låter ju fint och allt det där men DOM ÄR INTE FINA. Dessa rovdjur kan bli allt från 15 centimeter till 1,3 METER och dom livnär sig på vattenlevande insekter, andra fiskar och badande medelålders kvinnor.

(Närå. Skojade om det sista men min hjärna vill inte släppa tanken.)

Snakehead Swamp är alltså filmen ingen visste saknades då den handlar om när ett stort gäng ormhuvudsfiskar invaderar träsken runt Louisiana. Där det finns excentriska voodoo-människor också. Såna som tror att ormhuvudsfiskarna kommer av en anledning som inte är ”det är dags att göra en film som ingen egentligen är sugen på att se”.

Fast…jag var ju sugen. Uppenbarligen. Jag var så sugen att jag betalade 39 kr för att hyra filmjäkeln på Itunes. Jag har ju en sweet spot för denna typ av filmen, jag veeeeet ju det och visst bjöd den på en viss form av underhållning ÄVEN om filmen – såklart – är en riktig B-sådan. Eller C kanske till och med.

Skådespelarna behöver vi inte ens prata om, dom är inte viktiga i denna typ av film annat än som fiskmat.

Här är en lista på resten av filmerna i temat.

SNACKA OM FILM #147 – ”Sommar-sof #2”

I veckans sommaravsnitt grottar vi ner oss i den klassiska komedin 9 to 5. Den kom 1980, många år före Kvinnor-kan-mässor, feministiska initiativ och #metoo. Vi försöker analysera och diskutera detta (på vårat sätt) och det blir ett samtal som slutar där det börjar, med en film som håller så JÄVLA bra – fortfarande!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

FYRA BRÖLLOP OCH EN BEGRAVNING

Jag måste säga att Mike Newell är en rätt intressant regissör, intressant som i betydelsen spretig. Han är betydligt spretigare än många andra brittiska regissörer som (trots allt) är mest känd för romantiska komedier.

Han har alltså gått från att göra En förtrollad april, Hästen från havet och dagens film (som ändå är en klassiker i romcomfacket) till Donnie Brasco, Harry Potter och den flammande bägaren och Prince of Persia. Den senaste filmen i hans repertoar är den men världens längsta och krångligaste titel: Guernseys litteratur och potatisskalspajsällskap. Ja, den är tog tamejfan den SÄMSTA filmtiteln också. Någonsin. ÄVEN om titeln är densamma som på boken.

Jag såg Fyra bröllop och en begravning för första – och fram tills nu – enda gången när den hade svensk premiär i september 1993. Jag var inte så värst imponerad. Gav den 3/5 och glömde sedan bort den rätt rejält, det fanns liksom ingenting som fastnade hos mig. Jag fattade inte ens grejen med Hugh Grant då. Den polletten trillade inte ner förrän fem år senare med Notting Hill.

Men ärligt talat, Fyra bröllop och en bagravning doesn´t do it for me 2018 heller. Den känns mossig i mina ögon och detta trots att jag VET att den i vissa läger hyllas för att den har med både människor med hörselnedsättning och homosexuella utan att göra någon ”grej” av det. Det krävs tyvärr lite mer än så för mig för att jag ska gå ner i split men jag sitter av dom här två timmarna utan att må direkt dåligt. Å andra sidan njuter jag inte speciellt mycket heller. Det är lite ljummet vatten-varning över det hela.

Filmens stora plus är ändå kemin mellan Andie McDowells Carrie och Hugh Grants Charles. Den funkar verkligen och i vissa scener går den att ta på, som att dra fingrarna över en Wasa Husman. Dom sista tjugo minuterna gör ändå att den tvåa filmen håller på och glider ner mot tar sig och slutar på en okej trea. Men någon mer tittning blir det nog inte. Det här räcker så bra så.

När jag såg den 1994:

När jag såg den 2018:

Filmen finns (eller fanns i alla fall) att se på C More.
I avsnitt 146 av Snacka om film snackar vi faktiskt BARA om den här filmen. Här är länk till hemsida och avsnitt.

Skräckfilmssöndag: DEATH NOTE (2017)

Vad skulle du göra om du fick en anteckningsbok i din hand där du kunde skriva vilket namn du ville och vilken dödsorsak som helst och din anteckning blev sann? Människan i frågan dog och den dog exakt på det sätt du önskat. Man skulle kunna säga att du då fick chansen att leka Gud. Skulle du gilla det? Kanske prova ett par namn ”bara för att”? Skulle du kunna sluta sen eller skulle du börja välja ut dömda brottslingar, pedofiler, andra galningar? Hämnas på folk som betett sig allmänt illa?

Light Turner (Nat Wolff) sitter på sitt rum med just den där anteckningsboken i handen. En varelse vid namn Ruyk (Willem Dafoe) är på besök i hans klassrum under kvarsittningen och förklarar läget. Light får behålla boken ett tag men det finns många regler att förhålla sig till. Light lyssnar samtidigt som han ser ut genom fönstret att tjejen i klassen som han gillar – Mia (Margaret Qualley) – än en gång blir tokmobbad av en idiot och Light bestämmer sig för att testa bokens kraft. Idioten får ett namn och Light lägger till ”halshuggning”. Sagt och gjort. Bara minuter senare är han död och huvudet ligger en bit bort på asfalten.

Självklart, THE SHIT GOES DOWN, annars hade det inte blivit en film och jag tycker historien är intressant ända in i mål. Kanske inte skräckfilmsläskig men otäck i tanken är den allt. Alla som får makt verkar vilja hålla i den känslan med näbbar och klor PLUS att lite makt inte verkar räcka. Mycket vill ha mer och mer vill ha ännu mer, vill ha allt. Och vem bestämmer i slutändan vem som är ond och god?

Nästa vecka kommer en annan typ av skräckfilm här på bloggen. Tills dess kan du kolla in dagens film på Netflix.