WILD

Förra året kom Tracks, en film om en kvinna som går genom halva Australien endast med några kameler som sällskap.  För några veckor sedan hade Wild biopremiär, en film om en kvinna som går The Pacific Crest Trail, över 160 mil amerikansk vildmark med allt vad det innebär av oberäknelig natur, vilda djur och sexistiska hillbilles.

Det här är två filmer som vid första anblicken har många beröringspunkter men för mig som tittar blev det som Yin och Yang. Tracks berörde mig inte ett dugg, jag satt mest och funderade på alla varför jag ville ha svar på. Varför känner hon att hon behöver göra den här vandringen, den här inre resan? I Wild får man reda på varför, vad som hänt Cheryl Strayed, vad som gjort henne till den hon är och vad som får henne att packa den där jätteväskan och gå alla dom där milen med blodiga skavsår och lösa tånaglar.

När jag såg Tracks satt Joel bredvid mig. Jag trodde att han småsnarkade sig igenom hela filmen men inget kunde vara mer fel. Han grät. (Läs hans fina text om filmen och det här med att gråta på bio här). När vi pratade om filmen efteråt kände jag ett sting av avundsjuka, det är något så fysiskt och mentalt renande att reagera så på en film men det är väldigt sällan det händer.

När jag tittar på Wild har jag ingen på platserna bredvid mig. Det är jag glad för. Jag är också glad att jag ser den direkt efter jobbet med bilen i parkeringsgaraget precis under biografen och klädd i den inte superrena jobbtröjan vars ärmar inte direkt är renare när filmen tagit slut. Jag hade nämligen inte en tanke på näsdukar och inte en enda servett hade letat sig ner i väskan så jag satt där i två timmar med tårarna rinnandes och ingenting annat att torka dom från början sminkade ögonen med än tröjärmen. Det var en annorlunda känsla, nästan lite hobo-varning faktiskt.

Jag kände mig helt enkelt ganska smutsig under filmens gång men när jag kom hem, tvättade av ansiktet med ljummet vatten, torkade mig med en nytvättad handduk som doftade sköljmedel, stod i ett varmt badrum i en hemtrevlig lägenhet som är min med en skitig tröja som är skitig för att jag har ett roligt jobb som ibland inkluderar färgstänk på kläderna, när jag tittade mig i spegeln så kände jag mig…ren. Jag kände mig lätt. Jag kände mig som Cheryl efter den där personlighetsstärkande vandringen. Fan, jag har också gjort en vandring, jag har gjort min vandring, på mitt sätt, av mina egna skäl och även om jag inte tappade stortånageln för att komma fram så gjorde jag andra saker, sånt som var viktigt och behövligt för mig.

Att leva är att ibland behöva gå jävligt långt i för trånga skor men leva är också vetskapen om att man kan ta av sig skorna och vifta med tårna. Ibland väljer man det ena, ibland det andra och ingen som inte gått i just mina skor kan förstå varför.

Så Wild blev för mig vad Tracks var för Joel. Jag fattade grejen. Den nådde in i mig. Wow alltså.

 

Fredagsfemman #156

5. Kan man bli Oscarsnominerad om man bajsar på film?

Julianne Moore vet svaret. Det är nej. Idag har David Cronenbergs film Maps to the stars premiär, filmen som borde ha nån form av svenskt rekord i att få premiären framskjuten. Jag såg den i augusti på Malmö Filmdagar, jag gillade den (recensionen finns här) och jag beundrar Julianne Moore som TUSAN för allt hon gör, hon är en modig skådespelare, herregud, hon bajjar ju till och med i närbild! Hon blev som sagt inte Oscarsnominerad för sin roll här (tyvärr) men hon blev det för en annan film (Still Alice). Det blev nån sorts kosmisk rättvisa ändå till slut.

.

.

.

4. Bloggpanelen på MovieZine

Idag tar jag en paus från Bloggpanelen och säger istället hej till Joel, Jessica och Carl som får svara på veckans frågor och det gör dom med den äran vill jag lova! Här läggs länken upp när inlägget är alive and kicking.

.

.

.

3. För bövelen, glöm inte rita-gissa-vinn-tävlingen!

Eller….rita behöver du inte göra, det räcker med att gissa några oscarsvinnare för att ha chans att vinna finfina priser. Klicka här för att komma till tävlingen. OCH KOM IGEN NU ALLA SVENSKA TV-KANALER, NÅN JÄKEL KAN VÄL LÄTTA PÅ PLÅNBOKEN OCH KÖPA IN OSCARSGALAN??? OM JAG SÄGER SNÄLLA? OM JAG SÄGER SNÄLLASNÄLLASNÄLLA? HJÄLPER DET?

.

.

.

2. Om du är vad du äter och du är vad du läser, är du även det du tittar på?

Nu läser jag tyvärr inte lika mycket böcker som jag brukade göra, jag vet, det är synd, men dygnet har bara 24 timmar och jag prioriterar min tid på ett annat sätt just nu. Men av en slump hittade jag en blogg som heter Du är vad du läser och så var tankarna igång. Om jag är vad jag äter så är jag…en ost. Om jag är vad jag läser så är jag….i princip ingenting tänker jag för jag antar att inredningstidningar, Situation Sthlm och resultat- och balansräkningar inte räknas. Men om jag är det jag tittar på blir det desto mer intressant. Skulle det gå att göra en personlighetsanalys baserad på dom – låt oss säga – 100 senaste filmerna man sett? Vad tror du? Och är du i såna fall den du tror och den du vill vara?

.

.

.

1. Ronja Rövardotter

Det är obegripligt att hela Stockholm inte är fullklistrad med reklamaffischer för Ronja Rövardotter på Stadsteatern. Eller, obegripligt är det kanske inte men det är synd. Det är synd om informationen inte går fram så nu tänker jag dra mitt strå till stacken. Ronja Rövardotter anno 2015 är nämligen ett visuellt häpnadsväckande äventyr där Mattisborgen och dess omgivningar är byggt helt i metall och rövarna ser ut som medlemmar i Rammstein som dansar till elektronisk musik. För att inte tala om grådvärgarna och vildvittrorna….huj huj huj, otäcka!  Så mitt tips är: skaffa biljett! Och är du totalt ointresserad av just Ronja men gillar det här med scenografi och kreativa lösningar: skaffa biljett!

.

.

 

 

BIG HERO 6

Jag tror alla har sett teasern för denna film när den vita badbollsfluffiga robotgrejen Baymax ska försöka nå en fotboll med händerna. Han böjer sig ner men magen är i vägen, ho-ho-ho, han är alldeles för tjock och istället för att ta upp bollen sparkar han den framåt istället. Det är en liten rolig scen. Charmig. Kul. Hela trailern är för övrigt väldigt skön, den ger mersmak.

Big Hero 6 är baserad på MARVEL-serien med samma namn. Handlingen är förlagd till en fiktiv stad med det ypperliga namnet San Fransokyo och handlar om den 14-åriga superklipska pojken Hiro. Han är en 2010-talets Oppfinnar-Jocke kan man säga, fast yngre och med fluffigare hår.

Hiro har kommit på en uppfinning som får honom att komma in på ”nördteknikskolan” han så gärna vill gå på, en framtidsskola för folk som tänker extremt utanför lådan. Uppfinningen kan i all sin enkelhet förändra världen och blir såklart en tacksam ”grej” att sno, Hiro har liksom inte lärt sig det viktiga med patentskydd än. I en sedvanlig ”tillsammans-är-vi-starka”-historia får vi sen följa Hiro, Baymax och Hiros nördkompisar när dom ska rädda världen.

När Disney ska försöka närma sig manga-animationen blir det med en bismak av ”ska-falla-alla-i-smaken” men det gör inte så mycket. Det är färgglatt och innovativt och charmiga karaktärer. Jag hade en trevlig filmstund men när filmen är slut är den borta. Det enda lilla jag tar med mig från filmen är den positiva känslan jag fick för skolarbete, jag blev sugen på att plugga, att göra experiment, att komma på saker. Jag hoppas att alla barn som ser filmen kommer känna detsamma. DÅ har filmen verkligen lyckats.

[JO! Sitt kvar i biofåtöljen under eftertexterna. Den som väntar på nåt gott väntar nämligen inte förgäves.]

THE THEORY OF EVERYTHING

Stephen Hawking känns som ett man som dom allra flesta av oss känner till. En skinntorr glasögonprydd rullstolsburen liten varelse som kommunicerar genom en röstmaskin är kanske det man ser framför sig och ja, det stämmer. Stephen Hawking fick ALS som ung och gavs endast några månader kvar i livet, nu är han 72 år och har överbevisat läkarnas kolsvarta framtidsutsikter många gånger om.

På nåt sätt är Stephen Hawking även det ultimata beviset för att en människas insida och utsida inte nödvändigtvis behöver harmoniera för att bli bra. Den där hjärnan alltså! Han – ensam – har kommit på grejer hela forskarlag inte skulle komma i närheten av på månadslånga brainstormingskonferenser.

Filmen The theory of everything fokuserar på kärlekshistorien mellan Stephen och Jane, kvinnan som kom att bli hans fru under många många år. Eddie Redmayne är Stephen, ett skådespelarval som skavde i mig under filmens första kvart men som sen kändes så naturligt att jag ibland glömde att det var en film jag såg. Felicity Jones spelar Jane och hon går verkligen från klarhet till klarhet med hela sin superbrittiska uppenbarelse. Mitt enda lilla problem med henne är när hon ska spela äldre, hon har ett ansikte som ser ut som en oförstörd fjortonåring och det krockar lite för mig.

Boats-filmer (based on a true story) kan ofta vara lite kluriga. När dom är som bäst får man en helt ny inblick i en annan människas liv och jag blir känslomässigt helt sönderrockad. I sämre stunder blir filmerna ett visserligen intressant men ändå ett litet jaha. Jag har svårt att avfärda någon boats som ren skräp då det alltid finns nåt att ta till sig av i en annan människas levnadsöde, man kan se det som en filmisk historialektion, som att gå i skolan en stund. The theory of everything är just precis så, en lektion i mänsklighet som kan lära oss alla en hel del men som film når den inte ända in i mig. Det finns egentligen ingenting att klaga på, filmen är flawless och ett jaha. Komplex, precis som Herr Hawking himself.

 

THE JUDGE

Jag tänker mig att jag sitter i ett litet tält eller möjligtvis i en igloo, en uppvärmd sådan.

Jag sitter i en fåtölj, en såndär gammal insutten härlig pjäs med hög rygg, en sån man kan gömma sig i, lägga upp armarna på varsitt rejält armstöd och sen luta huvudet bakåt och bara blunda. Det är som att befinna sig i en kokong, ett skydd mot världen, den som är där ute och inte alltid är så enkel att handskas med.

Ibland när jag läser en riktigt bra bok kan det kännas som att jag sitter i den där fåtöljen i det där tältet även om sanningen är att jag sitter dubbelvikt över en tallrik fil vid köksbordet för att jag inte kan sluta läsa. När jag ser en film som fullständigt får mig att mentalt tappa hakan hamnar jag också där. I bubblan liksom. Som om jag tittar på filmen genom ett stort svart plaströr och ingenting utifrån kan ta sig in, vare sig ljud, ljus eller mina egna fladdriga funderingar.

Det är sällan jag upplever att en film har ett sådant välskrivet manus som jag känner nu. Det är imponerande hur många historier, relationer och trådar som går att trycka in på 140 minuter film när det görs med sån finess som här. Persongalleriet är magnifikt och skådespelarprestationerna gör mig alldeles….trött på att det fattas så många superlativ i det svenska språket. Det går inte att förklara, det blir bara floskler och floskler blir i detta fall så väldigt…fjuttigt.

Tack Robert Downey Jr, Robert Duvall, Vera Farmiga, Vincent D´Onofrio, Billy Bob Thornton och Jeremy Strong för upplevelsen, för att jag ännu en gång i mitt liv får uppleva den euforiska känslan av att sitta i den nedsuttna gamla fåtöljen i den alldeles lagom varma igloon, se människor framför mig som jag inte känner, helt andra städer, andra liv men ändå känner jag på nåt sätt igen mig. Blir lite klokare. Förstår.

Jag är lite gråtig nu. Både skakad och rörd. Glad också. Och häpen. Film alltså, jag blir så jävla lycklig.

Dagens duo: TURNER & HOOCH

Jahopp, då sitter man här på pottkanten igen och dinglar med både ben och bara fötter ner i en pöl med ljummet kiss.

Precis så känns det när jag närmar mig hundfilmer. Hundar alltså, vilken jävla uppfinning det är egentligen. Tänk om den som kom på hunden visste vilken trend den skapade, då hade hen troligtvis tagit patent på produkten och kunnat dingla med benen i mer exklusiv väta än jag, troligtvis även med mer än Minecraft-pengar på banken.

Men jag är bara en enkel bloggare som gillar att utmana mig själv och det krävs mer än en jycke med Cujo-aura och lite urin mellan tårna för att jag ska banga en film så perfekt för ett duotema som denna.

Turner & Hooch, denna actionhundkomediklassiker från 1989 med en mycket ung och extremt pedantisk Tom Hanks som Scott Turner i blå skjorta och slips som efter mordet på en gammal gubbe tar hand om gubbens hund, det där dreggliga aset som lyssnar till namnet Hooch.

Jag såg Turner & Hooch första gången på VHS i början på nittiotalet. Då hade jag inte en tanke på att den var gapig, att Tom Hanks stylist måste vara blind, att Hooch var SÅ pass anskrämlig eller att filmen befinner sig i en synnerligen egen genre. Polis-drama-mord-mysterium-komedi-with-a-slice-of-missförstått-husdjur, inte att leka med direkt. Försök bena ut den om du kan.

Men som en sucker för 80-talsfilm räcker det att jag hör saxofonslingan till förtexten för att bli lite fuktig i ögonvrån. Filmen har nåt och detta nåt i det här fallet spelar enbart på min nostalgi. Jag tycker inte att filmen är bra men jag tycker den är ganska mysig.

Hur funkar kombinationen man och hund som duo i en film som denna? Ja vad tusan ska man säga, det är klart kombon funkar. Tom Hanks är charmig och hunden är ful men vad jag än tycker om fenomenet husdjur i allmänhet och hund i synnerhet så fattar jag att hundälskare antagligen ääälskar det här.

Kanske sitter nån med huvudet på sned och knaprar Frolic Mini som smågodis nu, nån som drömmer om en egen hund eller helt enkelt bara är mer än lovligt galen i just hundfilm. Det är bra att det finns film för alla sorter, för alla smaker och det är skönt att man kan välja bort det man inte gillar. Eller så kan man sätta sig på pottkanten och svaja.

Som filmduo får dom i alla fall godkänt, Turner & Hooch.

FIGHT CLUB

Jag tycker om Brad Pitt, jag tycker om Edward Norton och jag trodde jag tyckte om David Fincher men så gjorde han Gone Girl och nu är jag tveksam.

Vad kan då vara bättre än att ta reda på min sanning om Fincher med hjälp av Fight Club, en film jag minns som toppen och som jag längtat efter att se om ett bra tag.

När jag tänker på filmen så tror jag att jag minns hela vilket det visar sig att jag inte gör. Jag minns the rules about Fight Club. Hur kan man inte minnas the rules about Fight Club? Jag minns Meat Loafs bitchtits, jag minns att jag redan 1999 var less på Helena Bonham Carter, jag minns den supercoola förtexten, jag minns slutet, jag minns blodiga slagsmål och jag minns tvål. Jag minns känslan, färgerna, det skitiga, köttiga.

Nu tittar jag på filmen och undrar liiite vad all the fuzz is och was about. Jag tycker fortfarande den är bra men inte SÅ bra. Jag tycker Brad Pitt och Edward Norton är bra men inte SÅ bra. Jag tycker David Fincher gjort en cool film men inte en himlastormande klassiker.

Kanske är han helt enkelt inte någon jättefavorit för mig, kanske är det Seven som är undantaget som bekräftar regeln? Kanske är han bara en 3/5-regissör i min värld nuförtiden? Ja det verkar inte bättre.

MAGIC IN THE MOONLIGHT

Charmiga Emma Stone. Charmiga Colin Firth. Charmiga Simon McBurney.

En historia om att inte tro på sånt som inte finns, om att vilja tro på det man ser och känner, om rädslan för att ens egen sanning kanske inte är den enda, om att föra andra bakom ljuset och om att hitta sin plats i livet.

Förra årets Woody Allen-film är ingen himlastormande upplevelse men småputtrig i all sin woodyiskhet. För egen del blev jag förvånad över hur svag personkemin mellan Stone och Firth är men 28 års åldersskillnad kanske gör sitt till? Det är kanske inte helt självklart att det ska osa värsta hardass-romantiken mellan en väldigt ung kvinna och en inte så ung man även om det i Woody Allens värld alltid har varit något av en praxis.

Magic in the Moonlight är såklart en måstefilm att se för alla fans av Herr Allen, alla andra kan utan att skämmas välja bort den. Se Stolthet och fördom, The amazing Spider-man 2 (eller Birdman) eller Rika vänner istället om du vill se dom tre ovan namngivna skådespelarna charma loss i bättre filmer.

BLOGGPANELEN PÅ MOVIEZINE

Bloggpanelen består av tre filmbloggare – och tillika Filmspanare – som varje fredag samtalar om tre aktuella, intressanta och filmrelaterade frågor. Panelen finns att läsa på Sveriges största filmsajt – MovieZine.

Här nedan kommer jag varje vecka fylla på med länk till den nyaste panelen, det är alltid lättare att ha grejerna samlade på ett och samma ställe. Minimalt med krångel, maximalt med läsning.  Enjoy!

 

Sjätte bloggpanelen

Den sjätte panelen består av Jimmy från Absurd Cinema, Surskägget från film4fucksake och jag och förutom det givna samtalsämnet Oscarsgalan och våra favorit-tacktal genom åren dryftas tankar om ”Cirkeln” och trailern till Guillermo del Toros nya film ”Crimson Peak”.

 

bloggpanelfredag.jpg

5. Femte bloggpanelen

David från Filmmedia och Niklas från filmpodden Den Perfekta Filmen och jag ger oss in i dejtingträsket, funderar på femtio grå nyanser och tycker en hel del om ”The Fast and the Furious”-filmerna.

.

 

4. Fjärde Bloggpanelen

Christian från Movies-Noir, Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord och  Filmitch-Johan diskuterar unga skådespelare, ger tips om du vill starta en egen filmblogg och drömmer om vem som ska spela rollen som dom själva.

.

 

3. Tredje Bloggpanelen

Joel BurmanThe Velvet Café-Jessicas samt  Har du inte sett den?-Carl diskuterar nya trailern till Child 44, betygsättning av film och BOATS.

.

 

2. Andra Bloggpanelen

The Nerd Bird-Cecilia, Flmr-Steffo och jag diskuterar svensk film, Guldbaggegalan, TV-serier och vad som ligger överst i ska-se-högen.

.

.

 

1. Första Bloggpanelen

Jojjenito-Johan, Fripps filmrevyer-Henke och jag tycker och tänker om oscarsnomineringarna, Turist såklart och så kom Tom Hardy med på ett hörn.

 

 

 

 

Fredagsfemman #155

5. Bradley & Clint

Idag har American Sniper premiär, en film med något så ovanligt som en exceptionellt bra trailer. Sjuuukt bra är den och det ska inte förringas i en dyster värld där trailers oftast inte är nåt annat än spoilergalna miniversioner av hela filmen. Kolla bara Unbroken. Totalt värdelös trailer. Jag kan nästan LOVA att det skulle gå att recensera filmen enbart genom att se trailern. Vad är det från filmen man inte fått se, mer än eftertexterna? Nåja, back to the sniper. Bradley Cooper gör sällan mig besviken och Clint Eastwood som regissör är i 9 fall av 10 högklassig. Jag har redan sett filmen (här är min recension) men nu har även du chansen att se den på bio. Är den värd sina oscarsnomineringar, vad tycker du?

.

.

.


4. Bloggpanelen

Det är fredag och därmed dags för andra Bloggpanelen på MovieZine. Idag är det The Nerd Bird-Cecilia, Flmr-Steffo och jag som diskuterar nåt så härligt spretigt, aktuellt och intressant som svensk film, Guldbaggegalan och TV-serier  – bland annat. Klicka här (länken fungerar när inlägget är uppe) för att komma direkt till panelen. Vill du läsa även den första paneldiskussionen så finns den här.

.

.

.

3. Trevligt folk

På onsdag har den premiär, Filip och Fredriks film om det somaliska bandylandslaget som tog sig hela vägen från Borlänge till VM i Sibirien fast dom aldrig stått på ett par skridskor. Jag har sett fram emot den här filmen länge, jag tror den är bra, annorlunda och snäll och då har jag inte ens sett trailern. Kanske inte dom vanligaste adjektiven att använda när man hajpar en film men dom känns relevanta just nu. Bra, annorlunda och snäll. Kan inte bara alla vara det, hela tiden?

.

.

.

2. Untitled Cameron Crowe Project

Det är som att veta att det finns en jättestor present gömd nånstans men man vet inte när man kommer få den, man vet inte vad som är i, men man vet att det är värt att vara förväntansfull tills den dagen kommer. I år kommer Cameron Crowe med sin nya film, den som just nu inte har någon titel men som först skulle heta Deep Tiki. Bradley Cooper, Emma Stone, Rachel McAdams, Alec Baldwin och Bill Murray är kontrakterade och presenten känns liksom heeelt sprängfylld nu. Och Bradley fick vara med på både plats 5 och 2 i militärmundering. Måste vara nåt slags rekord.

.

.

.

1. The Babadook-boken

Jag tror dom allra flesta som sett filmen The Babadook är sugna på att ha en alldeles egen Babadook-bok. Ja, om man inte satte hjärtat i halsgropen och kissade ner sig av rädsla såklart. Men annars. Typ alla. Jag som gillar barnböcker över lag och kan sitta och bläddra i såna i timtal (det finns så många otrooooligt coola och fina barnböcker som även vuxna kan njuta av. Fina färger, härligt naiva bilder, lättförståeligt, mysigt, nostalgiskt) och pop-up-böcker är nåt riktigt speciellt, såna jag minns från när jag var liten, såna man var tvungen att vara extra rädd om så man inte drog sönder nån pappersflärp. Grejen är den att nu kan du förbeställa ditt alldeles egna exemplar av Mister Babadook från filmens finfina hemsida. Klicka här och läs mer. Dook! Dook! DOOK!

 

TÄVLING: VEM VINNER ÅRETS OSCARS?

Den årliga gissa-Oscarsvinnare-tävlingen är här! Hör jag applåder och visslingar?

Oscarsgalan går av stapeln söndagen den 22 februari och tävlingen är öppen fram till 23:59 just denna dag. Bara någon vettig TV-kanal får tummen ur och sänder galan kommer jag givetvis att liveblogga hela natten precis som vanligt och även uppdatera med tävlingsresultat under galans gång.

Det du behöver göra är detta:

1. Gissa vinnarna i kategorierna nedan

2. Skicka svaren till fiffi@fiffisfilmtajm.se och märk mejlet med Oscars.

3. Den som i det snabbast inskickade mejlet lyckats pricka in flest rätta gissningar vinner ett av mig noga utvalt filmpaket. Om två personer gissar precis lika vinner alltså den som skickade in tävlingsmejlet först.

4. Nyfiken på filmpaketet?  I år har jag frångått principen att enbart ha med oscarsfilmer, i år blir det helt enkelt fem KALASFILMER! Filmpaketet består av Drive (Bly-ray), The Place Beyond the Pines (Blu-ray), En enda man (Blu-ray), Enemy (DVD) och Rocky IV (Blu-ray).

.

Här är kategorierna som du måste gissa vinnarna i för att vara med i tävlingen.

Bästa film

.
.
.
.
Bästa regi

Alejandro González Iñárritu – Birdman
Richard Linklater – Boyhood
Bennett Miller – Foxcatcher
Wes Anderson – The Grand Budapest Hotel
Morten Tyldum – The Imitation Game
.
.
.
.
Bästa manliga huvudroll

Steve Carell — Foxcatcher
Bradley Cooper — American Sniper
Benedict Cumberbatch – The Imitation Game
Michael Keaton — Birdman
Eddie Redmayne — The Theory of Everything
.
.
.
.
Bästa kvinnliga huvudroll

Marion Cotillard — Två dagar, en natt
Felicity Jones — The Theory of Everything
Julianne Moore — Still Alice
Rosamund Pike — Gone Girl
Reese Witherspoon — Wild
.
.
.
.
Bästa manliga biroll

Robert Duvall — The Judge
Ethan Hawke — Boyhood
Edward Norton — Birdman
Mark Ruffalo — Foxcatcher
J.K. Simmons — Whiplash
.
.
.
.
Bästa kvinnliga biroll

Patricia Arquette — Boyhood
Laura Dern — Wild
Keira Knightly — The Imitation Game
Emma Stone — Birdman
Meryl Streep — Into the Woods
.
.
.
.
Bästa originalmusik

The Grand Budapest Hotel – Alexandre Desplat
The Imitation Game – Alexandre Desplat
Interstellar – Hans Zimmer
Mr. Turner – Gary Yershon
The Theory of Everything – Jóhann Jóhannsson
.
Lycka till!
.
.

AMERICAN SNIPER

Bradley Cooper är en varm skådespelare. Han är en man med rak rygg och en tydlig snäll blick, en snubbe det är lätt att tycka om.

Regissör Clint Eastwood var smart när han castade Bradley i rollen som Chris Kyle, den amerikanska militären som enligt uppgift var den mest effektiva krypskytten någonsin i kriget mot Irak.

Chris Kyle var en hyvens kille, schysst mot sina vänner, lojal mot sin arbetsgivare och hängiven sitt land. Han var även trogen och kärleksfull mot sin käresta, ja herregud, han håller till och med bort hennes hår från ansiktet när hon kräks i en buske efter ett shotrace. Det är kärlek det. Kyle är så artig och korrekt att han till och med kallar henne ”mam”, fan jag tycker till och med det är gulligt. Så det är klart att Bradley Cooper är perfekt som Chris Kyle, det är otroligt lätt att känna för honom och väldigt enkelt att förstå Taya (Sienna Miller) som faller som en fura för denne bastande Navy SEAL-hunk.

Men det finns en annan sida av Chris Kyle och den sidan får man inte glömma. Han tog liksom livet av 160 personer. Han dödade både män, kvinnor och barn, han mördade dom kliniskt och effektivt i krigets namn, ingen straffpåföljd med andra ord, nehejdå, han är ju en hjälte, en AMERIKANSK krigshjälte.

Flaggor med ränder och stjärnor fladdrar i vinden, blåsintrumentalisterna tutar loss i nationalromantiska hymner och Clint Eastwood vet precis hur krig och militärer ska skildras för att nå önskad effekt. Frågan i American Snipers fall är dock denna: vad är önskad effekt? Vad vill Clint Eastwood berätta med den här filmen? Är det meningen att man utan att ifrågasätta omvärlden ska se American Sniper och älska Kyle förbehållslöst? Ska jag per automatik tänka att USA gjorde allt rätt och Irak allt fel, är det så? Filmen är så väldigt vinklad, alltså så VÄLDIGT vinklad. Det finns inte tillstymmelse till gråskala här, allt är svart eller vitt.

Jag fattar inte riktigt faktiskt, det blir väldigt komplext och konstigt i min mage. Jag tycker om Kyle samtidigt som jag tycker han är väldigt otäck och jag gillar filmen samtidigt som jag på nåt vänster avskyr den. Visst är den oklanderligt gjord, krigsscenerna känns helt autentiska och jag tror på precis allt jag ser. Det är filmens plus men också dess minus, i alla fall om man läser vissa av dom flaggviftande islamofobiska tweets som skrivs med filmtiteln som hashtag.

Jag undrar om Clint Eastwood är medveten om vilken politisk ståndpunkt filmen är och vilken PR-kupp det blev för Navy SEALS.

Jo. Det är klart han är.

Jag har på känn att det här kommer bli en snackis, att åsikterna om den verkligen kommer gå isär. Jag kommer därför fylla på med lite länkar till andra recensioner för att ge lite mer kött på benen.

Movies-Noir (4/5)

Filmparadiset (30%/100%)

MovieZine (2/5)

The New York Times (2,5/5 plus väldigt intressant debatt i kommentarsfältet)

Kulturbloggen (4/5)

Badass Digest (inget utskrivet betyg men om man läser både mellan och på raderna skulle jag gissa på 0,5/5. Obs! Recensionen innehåller väldigt mycket spoilers.)

Toppraffel! (4/5)

Sydsvenskan (1/5)

Kulturnyhetena (3/5)

Umeå tidning (1/5)

Göteborgsposten (3/5)

Upsala Nya Tidning (2/5. Obs! Spoilar hela slutet i texten!)

Konstpretton (1/5)

Jojjenito (2,5/5)

Expressen (3/5)

Fripps Filmrevyer (3/5)

Aftonbladet (3/5)

SvD (3/6)

Onyanserat (2/5)

DN (2/5)

Rörliga bilder och tryckta ord (1,5/5)

Flmr (3/5)

BIRDMAN

Så är den då äntligen sedd, filmen med den anti-insäljade trailern, filmen jag var så minimalt pepp på, filmen som hyllats till skyarna men även halvsågats av en del.

Hade inte Birdman (or The Unexpected Virtue of Ignorance) fått alla dessa oscarsnomineringar hade jag sannolikt väntat med att se den tills den släppts för hemmamarknaden men nu fick jag tänka om, nu var det bara att ta på sig fågelnäbben och hacka i sig filmen.

Michael Keaton spelar Riggan, en man som mycket väl skulle kunna vara Keaton själv. Riggan är en före detta filmisk superhjälte som numera är lite av en avdankad nobody ska sätta upp en pjäs på Broadway och samtidigt får vi se hur han hanterar sina närmaste relationer, den till flickvännen, den till dottern, till ex-frun, till skådiskollegor men kanske framförallt relationen till sig själv, till den han inte blev.

I början på 90-talet (närmare bestämt 1989 och 1992) var Michael Keaton en av skådisarna på den definitiva A-listan. Han var dåtidens Christian Bale kan man säga, ja, på många sätt faktiskt. Keaton spelade Bruce Wayne i Tim Burtons två Batman-filmatiseringar och det var hur coolt som helst – då. Nu….kanske inte lika coolt. Batman/Birdman, same same but different, det är klart att regissören och manusförfattaren Alejandro González Iñárritu haft detta i åtanke, det måste vara en roll helt specialskriven för Keaton.

Dom första tjugo minuterna av filmen skulle – om jag haft blöja – gett mig blöjeksem. Det kliar. Den där hyperaktiva hästjazzen i bakgrunden gör mig nästintill galen. Jag försöker mig på kreativ problemlösning, hur jag ska klara av 120 minuter med detta score utan att bli vansinnig. En handfull mer eller mindre bra idéer senare märker jag att vafan det här funkar ju. Jag har kommit in i tempot, i känslan, i det där ovanliga flowet som blir i och med att filmen saknar klipp. Scenerna går i varandra, det böljar fram och tillbaka som en liten båt med väldigt stor ratt och jag märker att jag tycker det är rätt…skönt. När den där jazzen från helvetet dyker upp igen (vilket den gör – MÅNGA gånger) vaknar jag upp från min microtrans och kastas in i verkligheten igen men för kortare och kortare stunder ju längre tiden går.

Jag trodde inte att jag tyckte om Michael Keaton men det gör jag, i alla fall här, det är nämligen ingen överdrift att säga att Birdman är hans livs roll. Men jag undrar om han har gjort en bakvänd tandreglering? Den där gluggen han har mellan framtänderna har han inte haft förut och den verkar inte vara ditsminkad för filmen, han hade den i alla fall på Golden Globe-galan där han vann pris för Bästa skådespelare i en musikal eller komedi. Jag tror han kommer bli svårslagen även på Oscarsgalan.

Edward Norton och Emma Stone är även dom oscarsnominerade för sina roller i den här filmen och jag tycker framförallt Emma Stone briljerar. Scenerna mellan henne och Keaton är svinstarka och jag tror att hon kan ha en bra chans att knipa en guldgubbe. Edward Norton kommer få det svårare, inte för att han på något sätt är dålig men han tävlar mot starkare kollegor i sin kategori.

Och nu faller obönhörligt domen. Icke-peppen spelade ingen roll och klådan i början har ingen betydelse. Det blir tummen upp och ganska så mycket tummen upp till och med. Betyget blir en stabil fyra utan att nosa på varken en femma eller en trea. Med Birdman har Alejandro González Iñárritu på nåt underligt vänster lyckats skapa ett helt nytt filmiskt uttryck vilket i sig är enormt kaxigt att få till 2014. Att han samtidigt har lyckats få tre skådespelare att prestera på den yppersta randen av sina förmågor är värd en applåd till.

Skitisamma om man är pepp eller inte, det är bara att bita ihop, det är lugnt värt det i slutändan.

Dagens duo: KATE & LEOPOLD

Året är 1876. Leopold (Hugh Jackman) är Hertig av Albany och lever ett högadligt liv. Under en fest lägger han märke till en mystisk man med kappa och kamera (Liev Schreiber) och Leopold följer efter honom. Det hela slutar med att dom ramlar ner från en byggnad och vaknar upp i en lägenhet i nutidens New York.

Den mystiske mannen visar sig heta Stuart, han bor granne med sitt ex Kate (Meg Ryan) och har kommit på nåt slags ”tidshål” som han själv använt sig av men nu tvingas även Leopold acklimatisera sig till fjärrkontroller, hundbajspåsar och modern dejtingteknik. Eller så gör han inte det sistnämnda utan fortsätter med sin grej, att vara en riktig gentleman, uttrycka sig korrekt och trevligt samt skriva brev med fjäderpenna.

Jag har sedan länge vetat att det här med tidsresor egentligen inte är min grej, det är ingen favoritgenre i alla fall, men det hindrar mig inte från att idogt försöka omvända mig själv. Men det är sällan jag lyckats bli superengagerad i tidsresefilmer och den här filmen är tyvärr inget undantag. Det blir liksom mest otroligt och …larvigt.

Meg Ryans Kate och Hugh Jackmans Leopold som duo, vad ska man säga? Hugh Jackman är ung, snygg och väldigt lätt att tycka om. Meg Ryan är en lite plastigare variant av sitt forna jag, men fortsätter charma sin publik genom att dratta på ändan och va vrålsnygg i håret. Kemin dom emellan lämnar en hel del övrigt att önska och i en film som denna är brist på romantiska vajbs verkligen inte ett plus. Så det kan inte bli godkänt.

 

 

ADMISSION

Ibland när jag slutat jobba sätter jag mig i bilen och åker hem och vips är jag hemma. Jag minns inte hur jag körde, jag rattade liksom med autopilot. Vägen är mig så hemtam att hjärnan unnar sig att gå ner på strömsparmode.

Att se Admission är som att åka hem från jobbet en sådan dag när allting har varit precis som vanligt, när vädret är varken sommarsoligt eller krispigt vinterklart, heller ej duggregnigt eller stormvindigt, det är typ…lagom.

Admission är som att se en film man redan sett som man inte sett men ändå vet allt om. Tanken att det ska komma en twist finns någonstans i bakhuvudet men all logik säger att det inte kommer komma någon twist vilket det inte heller gör. Samtidigt är det väldigt mysigt. Att se Admission är som att dricka afternoon tea med en kär vän, vi snackar inte Espresso med en lunchdejt eller födelsedagsfika på finporslin med mormor nu.

Skådespelarduon Tina Fey och Paul Rudd kan mig veterligen inte reta upp nån, dom båda är urtypen av schyssta typer, av alldeles…lagom…människor. I Admission är dom just det. Lagom bra. Lagom usla. Lagom människor.

Ibland kan det vara skönt att se en film på autopilot, man tittar men hjärnan behöver inte jobba så hårt. I såna lägen är Admission en perfekt film. Den puttrar på, engagerar mig inte, retar mig inte men det tar mig från jobbet och hem om man så säger.