THE GRAND SEDUCTION

Det är många filmer som blir sedda i kölvattnet av den enastående Calvary. Jag gillar verkligen den grejen, hur en film kan leda till en annan som kan leda till en tredje och så hux flux befinner jag mig i Kanada med en skäggig Brendan Gleeson – igen. Den här gången leder filmen mig till Tickle Head, Newfoundland, en liiiiten hamnstad…ehumm…by med endast 120 invånare där alla känner alla, minst sagt.

Det är hög arbetslöshet i byn och en arbetsplats står högst upp på önskelistan. Ett kemiföretag har flaggat för att dom vill placera sin verksamhet i Tickle Head men dom kräver en sak som inte finns: en bofast läkare.

Samtidigt på flygplatsen åker plastikkirurgen Paul Lewis (Taylor Kitsch) fast i tullen med kokain i handbagaget och straffet han får av tulltjänstemannen (som även är fd borgmästare (?) i Tickle Head) är att han ska bo och verka i byn i två månader, annars väntar ett fängelsestraff. Lewis är även en aktiv cricketspelare och när byborna får reda på det börjar dom med gemensamma krafter träna, spela och tillverka en cricketplan.

Det här är en sån typ av film som Lasse Hallström skulle ha kunnat regissera. Den är rar. Den är fint ljussatt med naturligt ljus från solnedgångar och strategiskt utplacerad gatubelysning. Människorna i byn är varma, mänskliga, vanliga, goa liksom. Filmen kan omöjligt reta upp någon, knappt ens mig fast jag normalt sett tycker ofantligt illa om Taylor Kitsch och hans ”skådespelarskills”. Han är i ärlighetens namn inte bra här heller men vafan, jag ids inte bli sur när filmen är en sån snällis.

Filmen är liksom ”puttrig” på ett bra sätt, man vet att allt kommer bli bra på slutet och att ingen kommer dö. Och Brendan Gleeson ÄR kung!

THE ONE I LOVE

Efter att ha sett Duplassbrödernas fenomenala TV-serie Togetherness och läst fina ord om den här filmen hos The Nerd Bird, Flmr, We could watch movies och Fripps filmrevyer tog jag mig an den. Jag ville se den innan jag skrev ihop min 2014-lista, det kändes som den kanske kunde ha haft en plats där. Vissa filmer känner man så om, instinktivt, men oftast har man fel. Och ”man” är i detta fallet synonymt med jag.

Ethan (Mark Duplass) och Sophie (Elisabeth Moss) är gifta. Deras förhållande känns som Den Äktenskapliga Mallen 1A. Det börjar kanon med förälskelse, passion, respekt, förståelse och sen går åren och allt dom gillade hos varandra retar dom sig numera på. Det blir slentrian, det blir trist, dom har fastnat men dom vill ge relationen en chans och går till en terapeut (Ted Danson). Terapeuten ger dom rådet att åka till ett speciellt hus över en weekend för att hitta tillbaka till varandra. Dom åker dit och dom hittar varandra, fast kanske inte på det sättet dom – eller jag för den delen – trodde.

Jag har ganska svårt för Mark Duplass som skådis. Han har inga snälla ögon. Han ser ut som en man som har elaka baktankar med allt han gör. Ingen bra egenskap att utstråla. Elisabeth Moss är bra. Här är hon alldeles lagom skönt ordinär. Men tillsammans har dom en aura som inte känns på riktigt, dom tappar mig, jag tror inte på dom som par. Jag tror att DET är anledningen till att filmen betygsmässigt pendlar mellan en tvåa och en trea hela tiden istället för att nosa på nånting högre.

För visst är filmen intressant, det finns mycket att fundera på här men för egen del hade jag hellre läst manuset – enbart. Jag tror det hade gett mig mer.

 

SERENA

Meg Ryan och Tom Hanks har spelat mot varandra i tre filmer (Joe och vulkanen, Sömnlös i Seattle och Du har mail). Det är alltid mysigt att se dom ihop, dom är som pusselbitar, supertrovärdiga som kärlekspar.

Jennifer Lawrence och Bradley Cooper har också spelat mot varandra i tre filmer (Du gör mig galen, American Hustle och denna). Jag kan inte låta bli att undra…..varför? Man kan ju lätt tro att dom castas mot varandra för att dom har ”nåt”, att dom är som två magneter som inte kan vara utan varandra men nixpix säger jag. Paret Lawrence/Cooper har en personkemi som inte är ett dugg mer spännande än en tallrik riven morot.

Nu har danska regissören Susanne Bier satt tänderna i romanen Serena av Ron Rash som handlar om George Pemberton (Bradley Cooper), hans timmerbusiness i 30-talets North Carolina och hans kärlek till den udda fågeln Serena (Jennifer Lawrence).

Hur gör man en sånhär film utan att den känns som en pastisch på en Harlequinroman? Ja, JAG vet inte. Inte Susanne Bier heller uppenbarligen.

Det har byggts upp en liten ”by” i en skogsglänta som känns som papphus och kulisser målade på rullgardiner. Det har lagts tågräls på marken som inte ens ser ut att hålla för en dressin gjord i papier mache och där ska Cooper, Lawrence, Rhys Ifans, världens bästa David Dencik och dom andra skådisarna försöka agera utan att skratta i byxan. Samtidigt är det pålagd musik som får mig att associera till nåt riktigt ostigt softporndrama och jag känner att huvudet håller på att sprängas för att jag återigen ”tvingas” se en film som inte håller måttet.

Jennifer Lawrence har aldrig varit sämre än här. Jag sitter med en riktig existerande kudde framför ansiktet och kinderna blossar. Jag skäms. Hon är hemsk. Och att det här är samma Bradley Cooper som i American Sniper går inte att förstå. Jag tror inte på ett enda ord han säger och han lyckas inte förmedla en enda äkta känsla.

I scenen när någon siktar med ett gevär mot David Dencik sitter jag i soffan och vrålar: ”NEEEJDUDINJÄVEL DU SKJUTER INTE DAVID DENCIK, HAN ÄR DET ENDA BRAIGA MED FILMEN!!!”. Sen säger det PANG.

Jag hoppas att det här är sista gången Bradley Cooper och Jennifer Lawrence ska försöka förmedla någon form av ”kärlek” till varandra på film. Det blir ungefär lika passionerat som när barn leker att Barbie och Ken har sex. Två dockor som gnider sig mot varandra blir bara gnisslande plast, knappast någon eld. Det blir inte ens rökutveckling.

MICKE & VERONICA

Tänk så krääääjsy va, en LÄKARE kan bli kär i en HANTVERKARE! Det är nästan så jag vill utbrista STOPPA PRESSARNA! Eller. Kanske. Inte.

Det här är inte en film om apartheid eller så, om att en vit person blir kär i en svart i 50-talets Sydafrika och krossar alla politiska och sociala barriärer, nej, den här filmen handlar alltså om nåt så udda, nåt så konstigt och knasigt som en KVINNLIG läkare av överklassbörd som i Sverige 2014 springer på snickaren Micke (såklart att han heter Micke) och blir – ja det är helt galet alltså, nästan lika o-troligt som att E.T kunde cykla upp till himlen – blixtförälskad!

Visst, det kan det vara spännande med kulturkrockar och visst, det finns säkerligen en hel drös östermalmsmänniskor som aldrig skulle ta i en vanlig arbetare med tång men jag vet inte om det är SÅ stor skillnad mellan Veronica och Micke – egentligen. Båda är duktiga på sina jobb, båda jobbar mycket, båda bor bra, båda har varsitt barn på halvtid och båda har ex som verkar vara douchebags. I mina ögon har dom så pass mycket gemensamt att VAD dom jobbar med knappast kan vara relevant för om kärleksrelationen ska funka eller inte. Men jo, det ÄR viktigt. Tydligen. I alla fall i filmen.

Apropå det här med jobb. Människor som begåvats med kvalitéer som gör att dom kan jobba med flera olika saker samtidigt är i min värld alltid avundsvärda. Jag gillar folk som liksom bara ”kör på”, som testar, som öppnar stänga dörrar och är dom låsta hittas det på andra kreativa sätt att ta sig igenom.

David Hellenius är en av landets allra mest folkkära programledare. Han är superduktig på att imitera kändisar och han är galet skön på Instagram. Hans kännetecken vad han än gör är att han är rolig, han är ALLTID rolig. Jag tycker det blir ett problem när han skådespelar, speciellt i scener när han ska vara ”precis bara vanlig”, inte ha ett prilligt fniss i mungipan och det gör att jag aldrig riktigt tror på hans Micke, han är ju David Hellenius filmen igenom.

Izabella Scorupco däremot, jag tror inte ett dugg på att hon är läkare eller att hon skulle ha en sån översittande stekarunge som sonen Alexander utan att reagera MEN jag köper det, kanske för att hon ändå lyckas agera med hela känsloregistret OCH vara rolig.

Micke & Veronica är en film som slinker ner som ett ljummet glas mellanmjölk. Det smakar inte så mycket, det släcker inte törsten, jag blir inte varm i magen, jag mår inte illa, jag lider inte. Jag tittar, förundras litegrann och går vidare med mitt liv, fast i min övertygelse om att det inte är just yrkesvalet som är viktig om man hittat en själsfrände.

THE SCAPEGOAT

Sen jag kom på min förtjusning för dubbelgångarfilmer är det som om ögonen transformerats till nån form av slamsug. Jag försöker luska fram fler filmer i ämnet, det kryllar verkligen inte av dom men dom finns. Dead Ringers, Enemy och The Double i all ära men det finns fler, min högt älskade och überromantiska Sommersby till exempel eller denna film som jag ”sprang över” av en slump på Netflix.

Filmen utspelar sig i England 1952. Johnny (Matthew Rhys) är ett överklass-as. Han bor på en såndär överdådigt brittiskt gård på landet tillsammans med fru, barn, mamma, svägerska och personal med – givetvis – hår uppsatt i stram knut i nacken. Han är notoriskt otrogen, har problem med spriten, ljuger och jävlas. Ingen tycker om honom.

John (Matthew Rhys) har fått sparken från din tjänst som lärare i grekiska på en pojkskola. Han var omtyckt och trivdes med sitt jobb men var övertalig, rektorn uppfattade andra ämnen som viktigare att satsa på. John lever ett ensamt liv men nån moster som närmast anhöriga och det är ingen som saknar honom när han tar sig in till London för att ta sig ett glas och summera livet en smula. Han ställer sig vid bardisken och försöker beställa men bartendern behandlar honom som luft. Till slut kommer nån fram och ger honom växeln trots att han inte har beställt något. I ögonvrån ser han en man, en man som ser ut exakt som honom själv och han bestämmer sig för att gå efter honom.

Två identiskt lika män men två diametralt motsatta personligheter i en välspelad film med klassiska twistar. Matthew Rhys är verkligen jättebra i din dubbelroll, Andrew Scott (Moriarty i Sherlock) sticker ut i en liten roll och Alice Orr-Ewing gör sin roll som Frances, kuvad hustru till Johnny, med den äran.

Gillar man brittisk adel, gammalengelsk inredning och/eller dubbelgångarfilmer är det här en film att kolla in.

LEFT BEHIND

Jag läser om filmen och tycker plotten verkar intressant. Miljoner människor försvinner sådär puts väck bara och Nicolas Cage verkar vara den som blir kvar, den som blir left behind. Jag får lite Stephen King-vibbar, alltså bra sådana.

Jag klickar in på ImdB och ser att filmen har 3,1 i betyg. 3,1! Det måste vara fel? Väl?

Läser Flmr-Steffos recension och tänker att det var väl själva faaan vad snål han är med betyget. Kan filmen verkligen vara SÅ rutten? Neeeeej, inte va?

Så vad gör jag? Jag låter magkänslan styra, hyr filmen på Itunes och sätter mig i soffhörnet med en fredagskaffe. Några minuter senare vill jag typ SPOTTA UT DET och fråga inte vad jag vill göra en timme och femtio minuter senare när filmjäveln ÄNTLIGEN är slut. Jag vill typ slå mig själv i ansiktet med en stol.

 

SVENSKJÄVEL

Dino (Bianca Kronlöf) bor i ett rackigt kollektiv tillsammans med ett gäng andra svenskar i Oslo och hon försöker hanka sig fram med diverse ströjobb. Arbetsförmedlingen skickar henne till en sushibar där hon ska servera men eftersom hon har gipsad högerarm går det inge vidare. Restaurangägaren Steffen (Henrik Rafaelson) behöver dock hjälp med yngsta dottern Siri och Dino erbjuder sig att agera barnvakt.

Det visar sig att Henrik behöver mer hjälp därhemma eftersom frugan åkt iväg (pga diverse anledningar) och Dino blir kvar som hushållerska i villan där även den äldre dottern Ida (Mona Kristiansen) bor. Att vara ung svensk kvinna och samtidigt längst ner på näringskedjan, det blir intressanta krockar. När Henrik och Dino dessutom börjar utveckla en kärleksrelation blir det sprakande på riktigt. Arbetsgivaren och arbetstagaren, äldre gift man och ung tjej (i beroendeställning) och om man drar det ett varv till: norrman och svenska.

Ronnie Sandahl är författare och krönikör på Aftonbladet och med Svenskjävel har han skrivit och regisserat sin första långfilm. Jag måste säga att jag är jätteimponerad. Historien är välskriven, den pekar aldrig med hela handen, den får mig hela tiden att tro att jag vet var den är på väg men varje gång jag är säker förvånar den mig.

Bianca Kronlöf och Henrik Rafaelson är dom största anledningarna till att filmen funkar i precis varenda scen. Ingen av dom spelar, båda är. Väldigt ovanligt att se på film men inte desto mindre härligt.

Vad än denna film egentligen handlar om så handlar den – för mig – om möten. Jag tycker det är otroligt spännande att se vilka förändringar som kan ske i människors liv bara av att träffa en viss person i helt rätt – eller fel – tidpunkt.

Ronnie Sandahl har helt enkelt skapat en film som tål att tänkas på och en film som bjöd på en sexscen så äkta att en lomhörd pensionärstant i främre delen av salongen utbrast: JAHADU GUNNAR! NU KÄNNER JAG ATT DU VAKNAR MINSANN!

Fredagsfemman #168

5. Se Pianot på bio!

Har du aldrig sett Pianot? Har du sett Pianot men inte på bio? Har du sett Pianot på bio men vill se den en gång till? På måndag kl 19.00 visas denna otroliga film  på Cinemateket. Har du möjlighet att gå, gör det. Ett litet tips i all välmening bara. (Recension finns här)

.

.

.

4. En andra chans

För en månad sedan skrev jag om min episka tabbe när jag började se dokumentärserien The Jinx i fel ordning. Sen gav jag upp. Luften gick liksom ur mig. Men skam den som ger sig. Jag behövde bara ge mig själv lite andrum och en förlåtande klapp på axeln för nu har jag sett serien – I RÄTT ORDNING – och det ÄR precis lika bra som alla säger. Sjukt bra faktiskt.

.

.

.

3. Alla är fotografer

Årets avsnitt av Alla är fotografer är väldigt bra. Smarta, roliga och lite rörande faktiskt. Klicka här för att komma direkt till Svtplay. Ett perfekt tips för en regnig förmiddag, eller en solig om du inte har nån lust att gå ut.

.

.

.

2. Vad pysslar folk med i källaren egentligen?

Det är en ganska speciell yta i ett hus, källaren. Det är lätt att få Josef Fritzl-vibbar om man börjar tänka för mycket men det finns ju mindre suspekta aktiviteter man kan ägna sig åt där med såklart. Filmaren Ulrich Seidl (kanske mest känd för sin Paradis-trilogi) har gjort en dokumentärfilm om österrikarnas källarvanor som heter Källaren. I Stockholm kan man se den på bio från och med idag. Det lär väl inte kunna mäta sig mot Avengers – Age of Ultron i biljettintäkter men nånting säger mig att den kanske bjussar på en mer unik filmupplevelse än superhjältarna lyckas med. Vem vet? Inte jag. Än.

.

.

.

1. Hulken

Det finns ingen mer värdig etta denna vecka än superhjältarnas superhjälte. Hulken är bäst, Hulken är skönast, Hulken är grönast. Och jag HOPPAS att alla kids som inte har någon aning om hur Hulken såg ut när han för första gången såg dagens ljus på TV letar upp den gamla TV-serien och kanske till och med charmas en smula. Det var inget dator-fix på den tiden. Hulken var grön på riktigt – och stark som fan!

.

.

AVENGERS – AGE OF ULTRON

Natasha Romanoff/Black Widow (Scarlett Johansson) går och trånar efter Bruce Banner/Hulken (Mark Ruffalo) och jag förstår henne verkligen. Han är en sån jävla perfekt snubbe. Han är ett manligt kinderägg tamejfan. Mjuk på insidan, totalt jävla stenhård på utsidan – och grön! Kan det bli bättre?

Ja….hmmm…vore han verklig skulle jag nog önska mig några fler egenskaper på pluskontot men som superhjälte är han perfekt och det märks så väldigt tydligt när han är tillsammans med sina polare. Det finns liksom superhjältar som inte är fullt lika…karismatiska….som Hulken. Hawkeye till exempel. Vad är det för superhjältekraft att kunna skjuta pilbåge? Är det en superhjältekraft att kunna skala potatis jättefort också?

I Avengers – Age of Ultron är hela gänget från Avengers tillbaka och två nya ansikten presenteras: tvillingarna Wanda och Pietro Maximoff (Elizabeth Olsen och Aaron Taylor-Johnson) eller Scarlet Witch och Quicksilver som dom också heter. Quicksilver kan vara en av dom träligaste ”hjältar” världen skådat (och Taylor-Johnsons tveksamma skådespeleri gör inte saken bättre) men hans beiga nuna gör å andra sidan att syrran lyser ännu mer. Elizabeth Olsen gör Scarlet Witch jättebra!

För övrigt är det inte mycket i filmen som ÄR jättebra. Den är 141 minuter och det är många och långa transportsträckor och i ärlighetens namn, actionscenerna, alltså nej Joss Whedon, det här är inte okej.

Joss Whedon är alltså filmens manusförfattare och regissör (han låg bakom även första filmen) och jag har precis samma problem med den här filmen som med den förra: det är inte tillräckligt snyggt, inte tillräckligt påkostat, inte tillräckligt unikt på något sätt. Jag känner mig bortskämd med blockbusters som är så in i minsta detalj perfekta rent utseendemässigt, som har så extraordinära actionscener och spektakulära effekter att när det kommer en film som denna som är ”sådär” så känns det inte okej. Jag kräver mer än såhär och jag tror inte jag är ensam om det.

Jag kan ta några exempel. Våra hjältar skiftar i storlek mellan klippen i samma scen och då får jag känslan av att filmen gjorts med vänsterhanden, att någon inte gjort sitt jobb hela vägen ut. Sen är bilden suddigt ibland, 3D:n används inte som en tillgång en enda gång, den känns bara totalt bortkastad och i en hel del scener blir det blir alldeles uppenbart att skådespelarna spelar mot en bluescreen/greenscreen. Det känns…fattigt. Fjuttigt. Banne mig onödigt. När en sånhär film inte är over-the-top på något enda sätt så blir den bara…meningslös. Så meningslös som en MARVEL-film nu kan vara i min värld, vilket inte är SÅ meningslös ändå, jag gillar det ju – egentligen. Jag vill bara att filmen ska vara lika perfekt som min Hulk.

Dom allra bästa scenerna är i mitten av filmen när gänget samlas i ett hus (berättar inte var och hur pga vill inte spoila) och alla är ”sig själva”, alltså så vanliga som superhjältar nu kan vara. Där hade jag gärna stannat kvar. Jag skulle GÄRNA se en indie-spin-off med Tony Stark, Bruce Banner, Steve Rogers,  Clint Barton, Thor och Natasha Romanoff som huvudkaraktärer, jag behöver inte alla dom där grumliga hoppa-slå-explodera-göra kullerbyttor-tappa sköldar-scenerna för att bli glad, det där är mina kompisar ju, mina homies.

Betygsmässigt kan det inte bli godkänt, det finns inte en chans. Däremot tipsar jag om den lilla scenen som smugit sig in i eftertexterna, den ger vissa rätt sköna förväntningar på nästa film. För visst kommer det en till. Klart det gör. Nothing can stop MARVEL och ingen är gladare än jag för det – trots allt!

SAGAN OM PRINSESSAN KAGUYA

När Har du inte sett den-Johan skulle välja månadens film kände jag mig lite orolig för att det skulle bli Liam Neeson – igen. Samtidigt, jag känner ju Johan, jag borde inte ha oroat mig det minsta, det är klart han skulle välja nåt intressantare än Run all night.

1988 gjorde Isao Takahata en film som heter Eldflugornas grav. Det är en av dom allra bästa och finaste animerade filmer jag sett, kanske den allra bästa till och med – och definitivt den sorgligaste.  När Johan mejlade att filmen han valt var Sagan om prinsessan Kaguya blev jag jätteglad! Det är Isao Takahatas senaste film och om den bara hade ett uns av känslan från Eldflugornas grav så skulle jag bli mer än nöjd. Dessutom kändes det lyxigt att få se den på bio. På STOR duk.

Nu visade det sig att filmen gick på en salong på Filmstaden Sergel vars duk bara var marginellt större än min egen TV, men ändå, bio är bio och bio är mysigt. Eller?

Sagan om prinsessan Kaguya är två timmar och sjutton minuter lång och jag tror att jag kan räkna dom tysta, lugna, händelselösa minuterna under visningen på ena handen. Det är orättvist mot filmen – mot alla filmer som blir förstörda på grund av störande moment i biosalongen – att skriva mer om visningen än om filmen i sig men vad fan ska man göra? Jag börjar inte enbart tröttna på att se film på bio, jag börjar tröttna på mig själv också, på mitt skrivande om all SKIT som händer. Samtidigt, när samma mobil ringer TRE gånger och kvinnan som äger telefonen inte ens verkar försöka stänga av ljudet/stänga av mobilen utan bara låter signal efter signal efter signal gå fram. Det blir oroligt i salongen. Till och med dom som inte led svårt av UNGJÄVELN PÅ RADEN FRAMFÖR som fått mängder – LASS – av knastrande snacks som han GIVETVIS tuggar hårt och med öppen mun utan att mamman reagerar det minsta, surar ur.

Sagan om prinsessan Kaguya är en tyst film. Den är tecknad på ett enkelt sätt, enkel i betydelsen ren, med lätthet. Som kalligrafi. Färgskalan är ljus pastell, musiken är underbar, flygande, flytande, kontemplatorisk. Filmen förtjänar och behöver ett lugn runt omkring sig för att komma till sin rätt och detta lugn infann sig inte på Sergel 13 i lördags. Jag känner att jag hade velat se filmen hemma, på natten, med möjlighet till kaffepaus. Den är nämligen långsam, väldigt långsam och kanske lite i längsta laget och detta i kombination med att jag bryskt togs ut ur min ”Kaguya-bubbla” var tjugonde sekund för att det hände saker runtomkring mig som jag inte kunde kontrollera gjorde filmen betydligt sämre än jag tror att den i verkligheten är.

Barn som inte kunde läsa och därmed inte förstod filmen (då den visades med japanskt tal). Dörren som öppnades mitt i alltihop men ingen kom in och ingen gick ut. Filmen var ibland så tyst att ljudet från salongen bredvid slog igenom. En gubbe satt och hostade i princip hela filmen igenom, en gubbe vars fru led av tinitus och som tyckte att en del av filmspanarna behövde tystas under reklamen eftersom dom ”störde” när dom pratade.

Näe, jag tyar inte mer, jag blir bara irriterad. Men filmen då, hur var den? Jag tycker den var fin men den är ingen Eldflugornas grav. Filmen är som att man nynnar på samma ton i 137 minuter. Det är inte falsk-nynning, det är en behaglig nynning men det är ändå bara nynning.

 

 

.

Såhär tycker mina filmspanarvänner om filmen – och visningen:

Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
The Nerd Bird
Har du inte sett den?

 

 

FILMÅRET 2014

Nu är jag ÄNTLIGEN redo att lista förra årets bästa filmer. Som vanligt tycker jag det känns bäst att försöka hinna se så många av årets filmer som möjligt innan jag gör listan, så många av både dom stora OCH dom små (som jag sett fram emot).

Hur var då filmåret 2014? Helt okej skulle jag vilja påstå. För egen del är det tre filmer som sticker ut rejält men under pallplats finns det 15-20 filmer som brottas om övriga listplaceringar vilket är fler än vissa år men färre än andra.

Uppdaterad lista 2015-05-17: Wild åkte ur listan (plats 10)

 

10. Honeymoon
(Regi: Leigh Janiak)

En anspråkslös liten film som jag ofta tänker på, är det inte så pärlor växer fram? Jag upprepar det jag skrev i recensionen: Det känns som att manusförfattaren och regissören Leigh Janiak på nåt sätt uppfunnit hjulet igen med Honeymoon. Det känns som att han gjort en indievariant av Under the skin.

.

.

.

9. Boyhood
(Regi: Richard Linklater)

Många av oss lever våra liv i tron att vi inte är särskilt speciella. Vi gör i princip samma saker varje dag, jobbar, käkar, sover och försöker socialisera oss med andra i den mån vi orkar och hinner. Samtidigt känner vi nog oss unika innerst inne, det finns ju ingen klon därute, ingen som är precis som vi och som gått ens en meter i våra skor. Boyhood är den första filmen jag sett som sätter det vanliga livet – dig och mig och alla vi andra – på en pidestal och vinklar en spotlight mot den. Ingenting annorlunda händer, dagarna och åren knallar på, precis som för oss alla. En smått o-trolig film det här!

.

.

.

8. The Babadook
(Regi: Jennifer Kent)

DOOK! DOOK! Jag säger inget mer.

.

.

.

7. The Grand Budapest Hotel
(Regi: Wes Anderson)

Den första Wes Anderson-filmen som ger mig Pommac-bubblor i magen och som får mig att sitta och dum-le i biosalongen. Jag ville se om den direkt efteråt och jag ville omfamna mitt filmintresse som ibland – oftast – gör mig så glad men inte jätteofta SÅ glad som just då. Länge länge hade den en högre placering än sexa på listan, ja ända fram till senhösten låg den på första plats. Men sen kom dom. Dom andra höjdarna. En efter en efter en på en liten kälke genom skogen.

.

.

.

6. St. Vincent
(Regi: Theodore Melfi)

Grumpiga gubbar på film har man sett förut men jag tror inte jag sett grumpighet på det här sättet. Bill Murray är Vincent, en man det är både svårt och lätt att tycka om. Lite som med dom flesta av oss alltså. Filmen handlar liksom om det, i alla fall som jag ser det. Om livet. Om vem vi vill vara. Om hur vi vill leva. Om att vi ibland blir lite tufsiga när livet inte vill oss riktigt väl och det fina i att hitta en vän där man minst anar det.

.

.

.

5. The Skeleton Twins
(Regi: Craig Johnson)

På femte plats finns filmen som bjussade på årets mest hjärtvärmande scen. Kanske är det också filmen som överraskade mest skådespelarmässigt när både Kristen Wiig och Bill Hader visade att dom på alldeles ypperliga sätt kunde spela allvarsamma roller precis lika bra som roliga. Jag tycker väldigt väldigt mycket om den här filmen, den känns som en kär vän på nåt sätt.

.

.

.

4. The Judge
(Regi: David Dockin)

Och här är filmen som jag trodde skulle vara på ett visst sätt men som visade sig vara SÅ mycket mer. Jag tycker The Judge ”säljs in” helt fel. Jag tycker den har posters som luras, DVD-fodral som utstrålar att den är ett rättegångsdrama vilket-som-helst men det ÄR inte så. Men jag tror auran skrämmer bort en hel drös med presumtiva tittare som skulle älska filmen. Jag älskar rättegångsdramer, alltså kastade jag mig över den och trots att jag borde ha kunnat bli besviken blev det precis tvärtom. The Judge är som att köpa en mjukglass med chokladströssel och sen när man tuggat bort allt strössel och det bara är den där tradiga vita glassen kvar så ropar kioskägaren: ”Det är fri refill på strösslet, dubbeldoppa så mycket du vill!”. Och det gör man. Och man vill inte att glassen ska ta slut. Ja, precis så är The Judge. Glasklart?

.

.

.

3. Whiplash
(Regi: Damien Chazelle)

Om The Judge är mjuklass, vad är då Whiplash, mer än att vara en alldeles självklar trea på min lista? Alla tre medaljörerna är självklara, dom spelar i en helt egen liga. Samma liga som Miles Teller spelar i här. Trumslagarligan. Jävlar vad killen trummar alltså! Och Damien Chazelle, killen som skrivit och regisserat filmen, vad ska det bli av honom? Kommer han blir A One Hit Wonder eller har han fler storverk i bakfickan? Spännande tider väntar. Att Miles Teller kommer bli en av dom allra största står dock helt klart. Han har ”nåt”, lite samma ”nåt” som den gamla tidens skådespelare, som Gregory Peck, typ. Och J.K. Simmons. Vilken hjälte! Ja, inte i filmen kanske men annars.

.

.

.

2. Calvary
(Regi: John Michael McDonagh)

Vem hade kunnat tro att en skäggig präst i Brendan Gleeson gestaltning skulle kunna få mig så totalt på fall? Inte jag i alla fall. Att jag kärade ner mig i Calvary kom som en fullständig överraskning men en mycket trevlig sådan. Överraskningar är oftast det, trevliga, när det handlar om någonting bra. Historien är välskriven, filmen är vacker i färger och känsla och skådespelarna levererar, för att inte säga högpresterar. Och jag är fågeln i fågelholken med det bultande hjärtat som nästan vill sprängas i bröstkorgen. Vilken film! MAGI!

.

.

.

1.  Nightcrawler
(Regi: Dan Gilroy)

Årets etta är lika självklar för mig som tvåan var given tvåa och trean en solklar trea. Nightcrawler är den enda filmen från 2014 som fått mig att applådera, gett mig träningsvärk fast jag satt still, fått mig att svettas på ryggen samt inspirerat mig till att tjata hål i huvudet på alla som efter visningen både ville och inte ville höra att ”JAG  VILL INTE ÅKA HEM, VILL KÖRA BIL, JAG VILL KÖRA EN RÖÖÖÖÖD BIL JÄTTEFORT OCH NUUUUUU!!!”. Vilken sjujäklarns film det här är! Och Jake Gyllenhaal alltså, vilken sliskigt otäck haal jävel!

..

Bubblare: 99 Homes, Cold in July, Interstellar, Wild,  Foxcatcher, Trans4mers, Min så kallade pappa, Draktränaren 2, Captain America: The Winter Soldier och The Amazing Spider-Man 2.

Lite fler filmbloggare har listat sina favoriter från 2014.

Flmr

Jojjenito

Den perfekta filmen-Niklas

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den-Carl

Movies-Noir

Plox

Filmitch

BECK – FAMILJEN

En ljusskygg gangsterboss blir skjuten i sitt hem mitt framför ögonen på frun, svärfar och dom små barnen. Det är inte första gången någon försöker ha ihjäl honom men det är första gången det lyckas (nähääää?). Varje gång har dock resten av familjen klarat sig utan fler men än dom psykiska.

Polisen har svårt att klara upp fallet och Martin Beck (Haber) och hans superteam blir inkallade. Det är konstigt, jag får aldrig känslan av att det är nåt superdupermegasmart team det där men dom har en uppklarningsfrekvens som är imponerande.

I den här filmen får två av dom kvinnliga birollerna lite mer plats, poliserna Jenny Bodén (Anna Asp) och Ayda Cetin (Elmira Arikan). Jag gillar båda två jättemycket, deras karaktärer är trovärdiga och dom båda spelar kvinnor som är välbehövliga i denna typ av filmserie. Poliser som råkar vara kvinnor helt enkelt, inte inkvoterade kvinnoroller som funkar som reagens på dom manliga.

Överlag känns det som att det hänt ”nåt” med Peter Haber och Mikael Persbrandt i denna film, ”nåt” som i betydelsen ”något positivt”. Det känns som att dom tycker det är roligt på jobbet. Det är schyssta vajbs mellan dom, ögonkontakt som klaffar, det är banne mig riktigt härligt. Den förr ständigt så grumpiga Gunvald Larsson har taggat ner ett par knop och här visar han till och med prov på lite äkta känslor. Vad än regissören Mårten Klingberg gör så gör han uppenbarligen helt rätt.

FAST & FURIOUS 6

Den sjätte filmen om rejsinggänget tar vid där den femte slutar. Ja den sjätte börjar faktiskt med att den femte filmen visas ungefär som en trailer under förtexterna så det var tur att jag såg filmerna i ”rätt” ordning och inte som jag först tänkt, helt baklänges.

Nu befinner dom sig i London och ska hjälpa polisen Hobbs (Dwayne Johnson) att få fatt på en riktig bad-ass-man vid namn Owen Shaw (Luke Evans).

När/om man har sett den sjunde filmen vet man vad som hänt denne Shaw och man vet också hur en RIKTIG bad-ass-man ser ut och beter sig. Jag tänker på Owens bror Deckard Shaw nu, spelad av Jason Statham. Jason Statham är allt Luke Evans inte är. Luke Evans är en sån okarismatisk skurk att jag var tvungen att ImdB:a honom och kolla om han var släkt med Chris. Det var han inte konstigt nog men han är definitivt brother from another mother eller nåt.

Det som gör plotten i sjuan rent av spännande är att Deckard Shaw är så over-the-top-stenhård. Han upplevs nästintill odödlig, han känns som Robert Patricks flytande-metall-T-1000-terminator i T2 ungefär. Jag blir lite rädd för honom, han är arg, gränslös och spränger saker inte bara lite utan all the way baby, helt utan konsekvenstänkande. Brorsan Owen, hmmmm. Det pratas mycket om vilken skithög han är men jag märker inte så mycket. Han känns kanske inte om en soft snubbe men han är ingen jag får kalla kårar av. Den andre Shaw däremot, jag hade inte velat möta hans blick ens, blodet hade frusit till is.

Som underhållande actionfilm betraktad är Fast & Furious 6 helt okej. Precis som femman och sjuan klockar sexan in på strax över två timmar och här, precis som i dom andra filmerna, känns det aningens för långt. Det blir för utdraget på slutet. Det känns som att regissören Justin Lin fått 130 minuter film att spendera och då tänker han banne mig inte använda 117 eller 120 – eller, Gud förbjude, 98.

Nu börjar jag komma in i det här machogänget lite mer känner jag, jag gillar dom skarpt allihop och kan verkligen förstå tomheten många av fansen känner i och med att Paul Walker är död. Brian O´Connor är ju hans paradroll, denne harmlöse och är ständigt leende tjomme som behövs för att tuffa gänget ska bli komplett. Det behövs en blondin helt enkelt.

Sen tänker jag såhär. Om den ska göras spin-off-filmer på Star Wars-karaktärer som Yoda, Han Solo och Boba Fett (det kommer sääääkert en Jar Jar Binks-film också…gäsp), varför inte ge Hobbs en egen film – och Dominic? Jag tror det skulle funka fint.

Frågan är nu, ska jag ge mig på tvåan, trean och fyran också eller strunta i dom? Nånting säger mig att släppa taget nu, att det räcker. Både femman och sexan känns som ett halvtrist barnkalas jämfört med sjuan i både tempo och actionscener, hur ska då dom tidigare filmerna vara?

Det finns sju filmer. Jag gav den första en etta och den sjunde en fyra. Jag tror faktiskt att jag stannar här. Det känns smartast.

FAST & FURIOUS 5

Fast and the furious-gänget är i Brasilien. Dominic Toretto (Vin Diesel) sitter i finkan i Rio och polarna med Brian O´Connor (Paul Walker) i spetsen hjälper naturligtvis till med en fritagning, givetvis med snabba bilar inkluderade.

Jag lyssnar på Filmmixerns avsnitt om Fast & Furious 7, hör dom nästan-såga filmen som jag gillade så mycket. Jag hör dom också jämföra sjuan med film nummer fem och sex som dom allihop håller högre. Jag tänker att deras förväntningar på sjuan var så väldigt mycket högre än mina och kanske är det därför filmen i deras ögon inte höll? Jag tänker också att om jag gillade sjuan och både femman och sexan är bättre, varför inte ge filmerna en chans?

Jag ser femman och visst är den underhållande. Bitvis ordentligt till och med. Men det är långt mellan actionscenerna, i alla fall om jag jämför med det furiösa (häpp!) tempot i sjunde filmen. Femman bjussar på mer av en ”buddy-film”, det är mer bonding, mer prat och antagligen mer känsla för hela gänget om man följt serien från början. Jag vill mest bara se over-the-top-action och då är det långt upp till sjuans standard.

Imorgon får du se vad jag tyckte om den sjätte filmen.

PLAYING IT COOL

Chris Evans är perfekt castad i rollen som Captain America, den kanske torraste och tristaste av alla superhjältar som finns. En icke påklädd skyltdocka har mer utstrålning än Captain America och det är just därför den rollen passar Chris Evans som handen i handsken.

I Playing it cool ska han däremot försöka spela något helt annat, en charmig snubbe som leker romantisk för att snärja en tjej (Michelle Monaghan) som tydligen är helt ”rätt” för honom. Vari det rätta består i förtäljer dock inte historien, jag vet inte ens om Michelle Monaghan förstår, det känns nämligen inte så.

Hela filmen är full av frågetecken och dom blir extra stora och skakiga när olika farsartade scener blandas in i filmen när en utklädd Chris Evans ska agera ut sina egna konstiga tankar – i sina tankar. Eller nåt. Han gör det inte på riktigt alltså. Det blir bara inklippta pinsamheter.

Obegripligt värdelös film det här. Det är synd om Michelle Monaghan. Hon kan få så mycket bättre.